Underbara älskade

Dagarna flyger förbi och jag grämer mig över brist på dokumentation, av framför allt min snart treåriga lilla prins. Men om valet står mellan att dokumentera och att vara närvarande i nuet så kommer det sistnämnda ändå alltid att vinna.
 
Den lilla killen börjar bli så stor, förståndig och ärlig. Han talar om att man inte får slåss, men att han gör det ibland ändå. Han är kramig som få och har svårt att slita sig från mamma, men vad gör det att vi sover sked varje natt, tror både han och jag behöver tanka nu när vi ser varann så mycket mindre på dagtid. Han är fortfarande den största solstråle, som i bland får ett litet åskmoln a' la' treårsviljan över sig, men det krävs aldrig mycket för att solen ska fram igen. Han bryr sig alltid om andra, blåser när man gjort sig illa och bjuder lördagsgodis till alla som vill ha. Häromdagen när jag skulle natta honom frågade han plötsligt: "Hur har du haft det på jobbet idag, mamma?" Tror jag smalt till en liten pöl. Så omtänksam med ett så stort litet hjärta!
  
Var på utvecklingssamtal på dagis i förra veckan, och även där har de bara gott att säga om honom. Han är en bra kompis, springer och hämtar nappen till den som är ledsen, och leker med alla. Han tycker om att måla med stora penslar och massa färg, att pyssla, läsa böcker och, förståss, att leka med bilar. Han staplar upp dem på rad och låter dem sedan åka till "Nottnas" (McDonald's) och äta "hammaboa" (hamburgare) och "ottboll" (chokladboll).
  
Det ordningssinne vi sedan länge sett hos honom håller i sig. Han plockar små smulor på golvet som han springer till soporna med, när han städar upp sina saker blir det panik om något hamnar på fel plats, och kläder och skor måste bara sitta helt rätt, annars blir det protest.
  
Bilintresset verkar bara bli större och större, om han får välja något att ta med sig hem från en leksaksbutik så blir det alltid någon form av fordon. Men här hemma lagas det även en hel del mat på minispisen, och när han får baka något gott tillsammans med mamma är lyckan gjord.
  
Lillprinsen och pappan, som numera är hemma tillsammans två vardagar i veckan, vinkar alltid i fönstret när mamma åker till jobbet, och jag hinner knappt ur bilen på kvällarna när jag kommer hem innan jag hör en liten röst ropa "Hej mamma!!" följt av världens bästa pussar och kramar. 
  
Det är ibland svårt att förstå hur denna lycka ska kunna toppas med ännu en liten skatt. Hur hjärtat som är så fullt av Amadeus ska kunna skapa rum åt en till. Men jag vet att det där kommer att lösa sig. Väljer att fokusera på nuet och spendera så mycket tid jag kan tillsammans med min underbara älskade prins. 
 

På krigsstigen

Har varit riktigt bitsk den senaste veckan. Gett mig in i diskussioner och påvisat missförållanden till höger och vänster. Luftat mina åsikter högt och tydligt, och vägrat ställa mig i ledet och snällt följa med. Bara för att. Jag. Är. Arg.

Kommunen har beslutat flytta min snart två och ett halvt-åring till en avdelning med 19 tre- till femåringar och tre (!) vuxna. En avdelning som inte har en chans att hinna med blöjbyten, sovstunder och annat som är ganska vitalt i min sons liv. Ett halvår kan tyckas lite, men alla som har barn vet att utvecklingen går med en rasande fart, och perioden mellan två och ett halvt till tre år är inget undantag.

Överflytten skulle alltså egentligen ske tidigast efter nyår, något annat har inte varit på tal, innan jag en dag vid hämtning får beskedet att "överskolning kommer ske om två veckor". Dagisfröknarna känner sig överkörda och handfallna "Vi ville verkligen inte att det skulle bli så här." När jag ifrågasätter beslutet på högre ort skyller man på "barnaföderskorna". I klarspråk: det finns för många småbarn på kö in till avdelningen för att min son ska kunna vara kvar. Då kastar vi över den spelbrickan (min son) hit bort, så trixar vi med spelreglerna och övertygar motspelaren (föräldrarna) att det är så här det ska gå till och att vi vet, för vi har skrivit reglerna. Det är precis det som händer. Kappan vänds efter omständigheterna och riktlinjer och policys förvandlas till rekommendationer. Jag som förälder får femtioåtta argument för hur bra detta kommer att gå och hur jag ska tänka.

Det är då det händer något i mig. Det tänder till någonstans i mellangärdet och jag exploderar. Inte nog med att kommunen gjort fel. De vägrar dessutom ta på sig ansvaret, och försöker medvetet vagga in mig i övertygelsen om att de vet bäst. Där går gränsen.

Aldrig att jag låter någon annan säga till mig vad som är bäst för mitt barn. Aldrig att jag går med på något som går hela mitt väsen emot bara för att passa in. Aldrig att jag låter ett så respektlöst hanterande av mitt barn gå obemärkt förbi. Jag tänker slåss. Terrorringa, mailbomba och klättra högre och högre upp i organisationen. Har alla argument på min sida och jag ger mig inte förrän jag blir hörd.

Nobody puts my baby in the corner!!

Bring it on!

Befinner mig i något slags koma idag. En del av mig återupplever den där dagen för exakt två år sedan, då jag vid denna tid låg på förlossningen och inväntade värkar, en annan del försöker förbereda sig mentalt för att på måndag, efter nästan fem år (!) återgå till arbetslivet. Det är mycket som snurrar i knoppen. Försöker bena ut hur stora delar av min garderob som kommer kunna användas i arbetet, göra plats i huvudet för de första dagarnas oundvikliga korvstoppning, och samtidigt planera för ett tvåårsfirande värdigt vår lilla underbaring.

Måste erkänna att det är svårt att veta var jag ska lägga krutet. Får gång på gång samla ihop de tankar som är på språng åt varsitt håll, värdera, och försöka fokusera på vad som är viktigt. Men oavsett allt runtomkring, kalas, ballonger, kostymer, och pirr i magen, så ser jag framåt med tillförsikt. Har tänkt att kommande år ska bli ännu bättre, mer spännande, och lärorikt på alla plan. I'm ready!

2012, bring it on!

En jobbsökares bergochdalbana

Resan börjar med en underbart skön nerförsbacke, när du hittar det där arbetet som verkar vara skräddarsytt för just dig. Du drömmer om hur du tar dig an alla de spännande arbetsuppgifterna, hur du äntligen får användning för all kunskap och kreativitet, och gläds över känslan av att ha hittat hem. Vinden blåser i ditt hår, du njuter av den kittlande känslan i magen, och du är övertygad om att "this is it".

Så sätter du dig vid datorn för att skriva en ansökan, en lååång raksträcka av formuleringsfunderingar, värdering av meriter, och av att väga ord på guldvåg. Små små gupp på raksträckan, i form av stundom huvudbry, stundom klockrena formuleringar, gör den ändå spännande, och du känner att du har målet i sikte.

När du då äntligen känner dig så nöjd med din ansökan att du själv utan tvekan skulle vilja träffa personen som skrivit brevet, klickar du på skicka. Ännu en adrenalinkickande nerförsbacke. Det känns fantastiskt rätt, och du är övertygad om att telefonen kommer ringa inom kort. Du planerar din nya jobbgarderob, funderar över dina blivande jobbarkompisar, och längtar efter after work.

Sedan börjar den långa uppförsbacken. Väntan. Kanske ringer du till arbetsgivaren för att ytterligare visa ditt intresse, men mer än så kan du inte göra. Tåget tuffar sakta på uppåt, du byter ringsignal på mobilen och ökar volymen till max, allt för att inte missa det där samtalet. Dagarna går, och backen känns tyngre och tyngre. Du börjar undra om det överhuvudtaget finns något slut. Drömjobbet känns mer och mer avlägset, du börjar tappa modet, och till sist kommer mailet som blir spiken i kistan för denna gång - tack för din ansökan, tjänsten är tillsatt.

Uppförsbacken fortsätter. Efter ett tag har du lyckats övertyga dig själv om att det nog ändå inte var drömjobbet, att det finns något bättre, och att tjänsten i fråga troligtvis ändå inte skulle passa dig. Vägen blir planare igen, du laddar om och söker vidare. Så dyker det perfekta jobbet upp. Igen. Allt gammalt är som bortblåst, du känner dig full av energi, resan går återigen in i den första kittlande nerförsbacken...

Upp och ner, ner och upp. Det är min vardag, och har varit det ett tag. Hittills har jag känt att resan varit spännande och lärorik, men nu börjar jag få nog. Det kliar i fingrarna, kreativiteten vill ut. Jag längtar efter nya utmaningar, efter att få testa mina vingar som kommunikatör och efter att komma framåt. Nu är det dags. Bring it on!

Att vara dagismorsa



Jag har alltså blivit dagismorsa. Ja, det var en månad sedan jag klev in i den världen, men poletten har en tendens att inte trilla ner direkt, so to speak. Det är först nu, när jag sitter här överöst med informationsblad om fotograferingar och utflykter, listor på prylar man som förutseende förälder borde införskaffat igår, och med mentala outtalade klagomål över saker som för hög ljudnivå och brist på vattenpauser, som det slår mig. Jag har blivit den där morsan. (Ja, morsa är man när man är jobbig. Mamma när man är söt och snäll.) Hon som vill att den egna lilla gullegrisen ska favoriseras och få en position liiite över de andra barnen. Hon som funderar över om personalen verkligen har koll på sonens mjölkallergi, jag menar, varje dag. Och som skulle vilja sitta som en fluga på väggen och se vad de verkligen pysslar med, när vi föräldrar i godan tro sitter på jobbet och dricker kaffe.

Egentligen är jag inte så misstänksam, snarare nyfiken. Och konstigt vore det väl annars. Jag är ju van att ha koll på den lille tjugofyra tolv. Och att han till exempel idag legat i en myrstack och grötat, det hade jag gärna inte missat. Nu ska det kanske sägas att jag är väldigt nöjd med vårt dagis. Men, som dagismorsa ska man tydligen klaga lite. Om man är helt nöjd, ja då har man ju inget att språka med de andra morsorna om. Och det vore ju synd.

Slut på mammaledigheten



Sista dagen på semestern och det regnar ute. Hösten börjar verkligen närma sig. Imorgon är också dagen jag bävat för ända sedan Amadeus föddes. Dagen då mammaledigheten är slut, och han ska skolas in på dagis. Varje gång jag tänker på det, vattnas det i ögonen och kniper till i magen. Separationsångest som heter duga.

Även om beslutet tagits efter noggrant övervägande och på grund av att vi tror detta är det bästa, så kan jag inte låta bli, att gång efter annan ifrågasätta det hela. Kommer han att trivas? Är det för tidigt att lämna bort honom? Sviker jag min egen övertygelse? Men efter några varv i huvudet så blir svaren ändå de samma. Några timmars lek varje vecka tillsammans med jämnåriga kommer att göra honom gott. Jag och han kommer ju fortfarande att ha en massa tid tillsammans, och jag tror det är nyttigt för både mig och honom att lära oss vara ifrån varandra lite grann.

Aldrig hade jag kunna ana styrkan i de band som skulle knytas mellan oss, när lillen för första gången låg på min arm. Nej, det här måste vara det svåraste med föräldraskapet, att släppa taget. Jag får helt enkelt lita på att det beslut vid tagit är det rätta, att separationen blir lite lättare för varje dag, och att Han där uppe vakar över min son när jag själv inte är i närheten.

Arton månader som mamma



Arton månader. Ett och ett halvt år. Femhundrafyrtiosex dagar. Trettontusenetthundrafyra timmar. Sedan han föddes har vi varit ett. Först väldigt fysiskt, då han de första månaderna mest hängde fast i bröstet, och var beroende av mamma för i stort sett allt utan möjligen att andas. När han sedan började krypa och ta sig fram på egen hand, tycktes den emotionella symbiosen oss emellan på något sätt eskalera. Som att hans fysiska utveckling krävde starkare känslomässiga band.

Nu, när det så småningom börjar bli dags för honom att vara utan mamma några timmar i veckan, och därmed till viss del häva symbiosen, visar banden oss emellan sin verkliga styrka. Det vrider och vänder och knakar och svider, i huvudet, i hjärtat, i hela kroppen. Jag kan inte minnas den tid som var innan han kom, vem jag var utan honom, vad som gjorde mig lycklig, vad jag längtade efter, drömde om, och hur livet såg ut. På samma sätt som jag som höggravid förgäves försökte förstå omfattningen av det nya liv som väntade, kan jag idag bara minnas fragment av livet före Amadeus, och i samma andetag konstatera att livet var så mycket fattigare då. Det känns som att han alltid varit här.

I en drömvärld skulle jag aldrig släppa taget om honom, men jag inser också att verkligheten är en annan. Att det  börjar bli dags för mig att sammanfoga mammarollen med allt annat jag faktiskt är, och varit i många år innan denna guldklimp kom mig till skänks. Våga släppa taget lite lite grann, om så bara för en stund. Känna på hur det är inte ha kontroll. Våga vara ensam. Och tro att banden tål att tänjas och sträckas. Att de ändå alltid kommer finnas kvar. Och växa i styrka. Från dag till dag, och år till år.

Tack min finaste underbaraste lilla älskling för allt du är och allt du ger mig. Mamma älskar dig!

Om att falla för frestelser

Den där förrädiska doften. Som en målsökande robot överfaller den mig så fort jag kliver in genom butiksdörrarna. Den halar försiktigt in mig, tills jag står där, framför charkdisken och finner mig beställa en hel, grillad kyckling. Både lunch och middag som för länge sedan planerats får kliva åt sidan. Bered en väg för kycklingen. Kånkar hem den stora varma påsen, öppnar den, plockar ur innehållet och placerar det på en tallrik. Blir sedan stående, stirrandes på denna gigantiska köttbit. Plötsligt går det upp för mig varifrån den kommer. Att den inte växer i en rabatt eller på ett träd. Sätter en kniv i den minst beniga delen, bara för att påminna mig om att den faktiskt är död. Men känslan jag hoppats skulle infinna sig lyser ändå med sin frånvaro.

Jag blundar, börjar försiktigt dra i de olika delarna. Det knakar, skvätter och kladdar. Ju fler senor jag stöter på, desto mer avlägset verkar den tillfredsställelse jag känt när jag först fått påsen i min hand. När jag sisådär en halvtimme senare dissekerat hela biten, och ansat fram en inte så oansenlig mängd rent kött känns allt mycket bättre. Nästan ätbart. Jag tar en paus och läser tidningen för att rensa tankarna. Lägger sedan upp köttet tillsammans med en portion ris och massor av krispiga grönsaker. Aptiten börjar återigen vakna till liv. Tar en försiktig tugga. Smaken träffar precis där den ska.

Tjugo minuter senare kommer jag på mig med att sitta med ett nöjt leende på läpparna och undra varför jag inte köper färdiggrillad kyckling oftare. Minns den slemmiga upplevelsen vid köksbänken och inser att detta kräver det tunga artilleriet. Ett blogginlägg. Enbart som en note to self. Visst, låt doften kittla luktsinnet och egga upp aptiten. Men fall inte för frestelsen. Never ever again.

Prinsen och jag ♥



Borde gå och lägga mig, men jag har alldeles för många ska-bara. Pappan sover redan, och jag sitter ensam i datorns sken. Har varit så vansinnigt trött de senaste dagarna, så ikväll tog jag ledigt från träningen och passade på att slappa lite extra. Dagarna flyger förbi, och på ett sätt känns det bra, för då kommer våren snart. Den efterlängtade underbara våren. Har miljoner planer på saker jag och Amadeus ska göra om dagarna så snart snön försvinner och det blir lite varmare. Fantasin för kreativa vinteraktiviteter börjar tyvärr tryta, det blir mest öppna förskolan, lekhörnan på A6 eller någon lekplats. Men Deus klagar inte. Inte så länge mamma är i närheten...

Han har blivit såå mammig den senaste veckan. Jag hinner inte gå mer än ett par steg innan han missnöjt kommer springande efter med armarna i vädret (=lyft upp mig). Visst kan det vara lite svårt att få saker och ting gjorda, men jag försöker ta vara på det faktum att han faktiskt vill vara hos mig, sitta i knät, och pussas o kramas. Det är en helt obeskrivlig känsla att se hur han lyser upp när jag dyker upp i rummet och känna hur han blir lugn och glad när jag tar upp honom i mina armar.

Kärleken är så stor, och den fortsätter växa. Jag älskar att gå tillbaks i bloggen och se på bilder och läsa vad jag skrivit, det känns så bra att ha så mycket dokumenterat, speciellt när man nu börjar inse hur otroligt mycket man glömmer. Att inte allt ryms i minnet är kanske inte så konstigt med tanke på att det varje dag fylls på med nya händelser, upplevelser och känslor. Jag önskar så att jag kunde mata in varje sekund i en databas, för att sedan kunna gå tillbaks och återuppleva alla dessa fantastiska stunder. Men i brist på en sådan försöker jag fånga dagen och njuta av varje minut.



En av anledningarna till att jag blivit extra noga med att ta vara på varje dag, är att jag börjar inse att min mammaledighet inte kommer vara för evigt. Har så smått börjat se över vilken barnomsorg vi ska välja till lillen, och det smärtar i hjärtat att bara skriva om det. Känslan av att jag inte ska få spendera dagarna med honom är för mig just nu för smärtsam för att ta in. Men det ändrar inte det faktum att jag om ett halvår behöver börja jobba igen. Jag försöker övertyga mig själv om att han kommer att få det roligt på förskolan/hos dagmamman, men det stora svarta finns kvar, för jag vet att hur roligt han än har, så kommer jag inte vara där och uppleva det tillsammans med honom.

I nuläget hoppas jag bara på att hitta en barnomsorg där Amadeus kan trivas och utvecklas, och ett jobb som innebär att jag kan fortsätta spendera så mycket tid som möjligt med lillen. Även om jag ibland oroar mig över hur det ska gå till, så vet jag ändå någonstans där inne att allt kommer bli bra och samverka till det bästa. Exakt på vilket sätt pusselbitarna kommer att falla på plats återstår att se. Men fram till dess fortsätter jag njuta av min lilla skatt, alla hans upptåg, och den fantastiska tid vi har här hemma tillsammans, bara han och jag

I mitt huvud

Jag är en känslomänniska. Från topp till tå och så även i huvudet. Den sinnesstämning jag befinner mig i definierar mig i just den stunden. Det jag känner är min verklighet och att se förbi känslorna är för mig extremt svårt. Därför är mitt liv lite av en berg-och-dal-bana. Om än svårt för min omgivning så ändå inte nödvändigtvis negativt. Livet blir i högsta grad spännande och jag är sällan likgiltig.

En följd av dessa många skiftningar kan vara att det tidvis stormar i huvudet. Ibland kan det kännas som ett enda stort trassel i skallen där jag inte vet vilken tråd jag ska dra i först. Kanske är det röran i huvudet som gör att jag helst vill ha ordning runtomkring mig, för att väga upp lite grann :P

Nu ska det sägas att det som rör sig där uppe oftast inte handlar om stora livsavgörande beslut utan mest en massa nothings, små detaljer som jag absolut inte vill bli av med, utan som förgyller mitt liv varje dag.

Kanske är det därför jag är så fäst vid Lorelai i Gilmore Girls. Hon verkar ha det lika rörigt i huvudet som jag...




Detta är del arton i min adventskalender som kommer pågå ända fram till julafton. 
Här hittar du listan med alla teman.

Det största som hänt mig



Det största jag varit med om är tveklöst det som hände nyårsafton 2009, dagen på Amadeus föddes. Egentligen är det inte bara förlossningsdagen, utan processen av att bli mamma som varit och är den största förändring jag varit med om. Den tid som gått från att jag chockad stod och stirrade på det positiva graviditetstestet till idag, då blöjbyten, matningar och sovrutiner går av bara farten, har för mig inneburit enorm och otroligt omvälvande förvandling. En helt ny roll har, steg för steg, vuxit fram i mig - rollen av att vara mamma.

Under de senaste veckorna har minnena från den här tiden förra året duggat tätt. Jag minns hur stor och klumpig jag kände mig, hur jag funderade på hur livet skulle bli, hur orolig jag var inför förlossningen, men också vilken enorm förväntan jag ständigt levde med. Egentligen är det nog först nu som jag haft tid, ork, eller kanske vilja att gå igenom förlossningen i huvudet, att fundera över vad som egentligen hände, hur overkligt allt kändes, och hur lättad jag var när smärtan var över. Antar att jag varit så uppe i mammablivandet att allt annat fått stå på paus.

Sanningen är den att hur mycket som än hänt och hur naturligt det än känns att idag kalla mig mamma så är jag inte färdig. Kanske man aldrig blir det, vad vet jag. Men jag har ännu inte riktigt hittat tillbaks till mig själv, har svårt att veta vad jag ska köpa för kläder, funderar mycket över vem jag är och vad jag egentligen vill med livet. Att bli mamma har för mig påverkat allt, precis allt i livet. Men det har varit, och är, en fantastisk process. När jag sitter med min lilla kille i knät och han lägger huvudet mot mitt bröst så blir alla frågor på något sätt besvarade. Jag är komplett. Jag är mamma. Och det är underbart. Alldeles fantastiskt underbart.



Detta är del två i min adventskalender som kommer pågå ända fram till julafton.
Här hittar du listan med alla teman.

Fårskalligt

Det ringer på dörren. Jag öppnar. Tyvärr. Utanför står en svartklädd man med ett påklistrat leende och konstaterar att jag är yngre än de flesta i området. Jaha. Han kliver in halvvägs genom ingången, precis tillräckligt långt för att hindra mig från att smälla igen dörren.

Sedan börjas det. Han matar på om teleavgifter, berättar för mig hur oförmögen jag är att själv söka information och ber att få se en av våra fakturor. Öhhh? Jag står som ett fån och fattar ingenting. Vi är nixade, och på stan tar jag alltid omvägar för att slippa springa på nån efterhängsen krängare. Nu är de här också. På väg in genom min dörr. Näe tack.

Lyckas till slut bli av med den objudna gästen och bestämmer mig för att jag ska sätta upp en skylt. Varning för hunden eller nåt. I hallen dröjer sig lukten av nån sliskig smörparfym kvar. Yuck. Ännu ett företag i min för-alltid-ratade-lista. Stackars Mr Frank Sheep. Jobbar så hårt för att  bygga upp det sedan tidigare så grovt skamfilade anseendet. Så kommer en fårskalle stackars säljare och förstör alltihop. Grattis Tele2. Well done.

Update:var nog på dåligt humör när jag skrev detta...inte kan man kalla en stackars säljare för fårskalle... Low point, trace!

Kaffe med dopp

Det är inne att gilla. Alltifrån olika till fika och lika. Helst på en stopphand och gärna med nån liten klyftig tilläggskommentar. Kul att folk vågar uttrycka sina åsikter, skrämmande att de som har sympatier utanför det politiskt korrekta systematiskt mobbas ut.

Själv har jag mest hållit mig utanför debatten och iakttagit kriget på fejjan. Men nu vill jag också gilla. Jag vill gilla röd och gul och vit och svart. Jag vill gilla demokrati. Och jag vill gilla fika. Kaffe med dopp. För det är gott.

På ren inspiration



Sitter i soffan hemma hos mamma och pappa i Borås. Huset är tyst, det är bara jag, Amadeus och min lillebror Benji hemma. Regnet smattrar mot rutan och det känns så där höstigt ruggigt ute. Konstigt nog njuter jag av lite inneväder. Vid den här tiden på året börjar jag alltid längta efter färgade löv, halsdukar och nyvässade pennor. Ute i butikerna svämmar borden över av sommarens slutreaplagg. Jag finner mig själv gång efter gång vandra rakt förbi de röriga reahögarna fram till avdelningen där de dova färgerna möter tjocka mjuka ulliga material. Frossar gärna en stund i stickade tröjor och köper flera par fingervantar.

Det allra bästa med att hösten närmar sig är att det faktiskt finns en fantastisk sommar att se tillbaka på och luta sig mot när löven fallit ner och allt blir grått och trist. Jag lever i tron att man faktiskt kan lagra värme under sommaren som man sedan kan plocka fram vid behov längre fram. I år är min värmetank större än någonsin. Dessutom blir det första vintern i huset vilket innebär öppenspis-mys och plats för många värmande stunder med nära och kära.


Bilder:
miaj.blogg.se

Köket och vardagsrummet därhemma håller på att ta form och jag har svårt att bärga mig tills jag får sätta igång med sluttouchen i form av gardiner, handdukar, plädar, kuddar och levande ljus. Kan sitta i timmar och plöja nätbutiker och inredningstidningar i jakt på de perfekta materialen, de varma färgerna och lull-lullet som ska göra renoveringen komplett. Husband har jobbat stenhårt för att vi ska få det precis så som vi vill och det är jag så tacksam för.



Dagarna som återstår i Borås ska jag försöka passa på att besöka diverse butiker som inte finns i Jönkan och samla ihop tankarna inför den stundande hösten. I november ska jag börja med min C-uppsats - sista anhalten innan jag når fram till min fil.kand. Då bilr det pappans tur att få spendera mer tid med lillprinsen. Att vara ifrån Amadeus på dagarna kommer för mig att bli en omställning som heter duga, måste därför försöka att redan nu förbereda mig, dels mentalt, och dels genom att succesivt öka längden på de stunder då jag inte har Deus hos mig. Ibland känns det som vi sitter ihop, han och jag, och även om det känns tungt att tänka på timmar och hela dagar utan min lilla guldklimp så tror jag det är bra för alla att han framöver får spendera lite mer tid med sin pappa.



Just nu sover han, lilla älsklingen. Tandsprickningen har tagit på hans krafter och de senaste veckornas sömnbrist verkar nu börja tas igen. Fjärde tanden är på plats och här är så söt med sina små gaddar, två där upp och två där nere. Krypandet är nu bara dagar bort, igår och idag har han börjat ställa sig på alla fyra och liksom hoppa framåt med benen. Bäst att få grinden på plats så snart vi kommer hem.

Detta blev ett långt inlägg. Kan ibland sakna att bara få skriva. På ren inspiration, utan några ramar. Just så kom detta stycke till, och vi får se om det blir fler. Vill i alla fall tacka er alla som troget följer min blogg. Ett extra tack till er som tar er tid att kommentera och lämna spår efter er. Det betyder så mycket.

Stora varma höstiga sensomriga kramar till er alla!




I huvudet på en mamma

Har lite försiktigt försökt skapa lite mat- och sovrutiner här hemma. Tror det skulle vara bra för både prinsen och föräldrarna att få in lite regelbundenhet i vardagen. Dessutom tror jag lillen sovit för lite den senaste tiden, och därför varit övertrött vilket lett till svårigheter att somna. En ond cirkel som är svår att bryta. Förra veckan sov han hela nätterna sju dagar i rad! Kändes helt fantastiskt och hur mycket man än säger till sig själv att detta inte kommer att vara för evigt, så blir man ändå handfallen när den nyfunna sovrytmen plötsligt rasar samman och man står där, tillbaks på ruta ett. Det är iaf så det känns. I natt vaknade lilla Deus fyra gånger. Det är mer än han gjort på flera månader. Varför? Ingen aning. Analyserna är många och åsikterna tusentals, åtminstone om man surfar runt på forum på internet.

Tror egentligen inte att sömnbristen är den största energiboven. Det är detta ständiga analyserandet och grubblandet över vad som är fel. Har jag fått i mig mjölk ändå? Vad har jag ätit? Har han ont i magen? Kanske är det slemmet i halsen som väcker honom. Har han svårt att andas? Rs-virus? Borde kanske inte tagit med honom till Ullared ändå? Har det blivit för mycket nya ansikten? Är han övertrött? Ja, ni förstår. Det går runt runt i skallen och stundtals tror jag det bor en bisvärm i mitt huvud.

Måste bara försöka sluta analysera. Börja acceptera. Läget är som det är. Jag har gjort allt jag kan. Det blir aldrig perfekt. Måste försöka leva ändå. Njuta av solen, lyssna på fåglarna, fånga dagen. Stänga av datorn. Sluta grubbla.

Fairytale

Så var det flickan som mötte en rosa fluffig dröm. En dröm som dröjde sig kvar i flickans minne. Genom stormar, översvämningar och extrem hetta klamrade den sig fast och den vägrade släppa taget. Den fanns där natt som dag, ständigt men ödmjukt bönande om uppmärksamhet. Under flickans besök i storstaden såg drömmen en möjlighet att påminna om sin existens. Flickan föll pladask. Igen. Och drömmen förflyttade sig från flickans undermedvetna till överst på prioriteringslistan. Ett ha-begär hade fötts. Flickan sökte efter drömmen i storstadens alla hörn, men fick till sist ge upp - drömmen verkade helt enkelt ha stulits av andra drömtrånande varelser. Även hemstaden verkade vara uttömd på rosa drömmar, och flickan sörjde, ångrade och önskade.

En dag slog en snilleblixt ner i flickan. Kanske den rosa fluffiga drömmen kan återfinnas i byhålan. Med ivriga raskande steg tog hon hoppet i handen och gav sig av. Där, bland falska drömmar och märkligt konstruerade förhoppningar, på en skyltdocka i byhålans köpcenter fann hon sin rosa dröm. Där hade den suttit och tålmodigt väntat på att bli funnen av just henne. Flickan tog med sig drömmen hem, gav den en hedersplats i garderoben, och de två levde lyckliga i alla sina dagar.

Värmande Ergorapido

Tre par strumpor, varav två uppdragna till knäna, ett par tjocka mjukisar, ett linne, två tröjor, en halsduk och en munkjacka. Det är vad jag har på mig. Och jag fryser som en gris. (Fryser verkligen grisar??) Över halva garderobsinnehållet är oanvändbart och jag är såå trött koftor, halsdukar och mössor. Men vad gör man? På jobbet skrattar de åt mig där jag går omkring med långkofta, halsduk och halvvantar hela dagarna. Ständigt med en kopp rykande te i näven. Men det är enda sättet att överleva. Jag fryser. Jämt.

Jag var hos tandläkaren idag. Där var det varmt. När jag halvlåg där med gapande mun började det sticka i både händer och fötter - antar att det var tiningsprocessen som gjorde sig påmind. Lite komiskt att man ska behöva betala 700 spänn för att bli varm. Tycker nog att jag, gratisarbetande som jag är, gjort mig förtjänt av ett extra värmeelement på mitt kontor. Får driva den frågan imorgon.

Något man blir varm av är att dammsuga. Tack vare mina 29 jordsnurr är jag nu ägare av en rosa Electrolux Ergorapido, vilket gör en sådan process betydligt mer angenäm. Alla glada, utom Mischa, som nu har ännu en apparat att frukta. Mischa är varm. Hon har päls. Kanske jag borde skaffa päls. Eller flytta in i ett solarium. Eller dammsuga.

Sad

Idag har varit en tårfylld dag. Himlen har gråtit nästan hela dagen och för mig har det brustit si sådär en tre, fyra gånger. När jag kliver in på jobbet på morgonen inträffar något riktigt tungt som får mig att ta till tårar. När jag delar min sadness med kollegorna kommer det igen - det tunga blöta som inte vill stanna i ögat.

Gilmore girls är slut. Jag brukar inte gråta av TV-program, men avskedet mellan Logan och Rory som inte kommer ses på månader igen var bara för mycket. Kanske är känslan bekant...kärlek på avstånd...
Lorelai ger Luke ett ultimatum men får nobben - återigen är ögondimman där.

Mascara på vita koftan. Who cares? GG återses inte förrän till våren och bara tanken på avskedet får mig att återigen droppa salta stänk på tangentbordet där jag sitter. Kan tyckas fånigt, men GG är för mig inget skådespeleri. För mig är det på riktigt. Och nu dröjer det månader tills jag får veta hur det går för mina vänner. Sad.

Förresten, vem sa att tjejer är känslosamma? Skitsnack!

What is it with doors

I senaste avsnittet av Gilmore Girls døk Rorys ex-pojkvæn upp utanfør dørren till hennes lya (snarare icke-lya om du frågar mig, men iaf...) Hon blir nervøs och står och famlar med nycklarna sækert fem minuter innan hon lyckas smælla dørren framfør næsan på en ångerfull ex. 
Fem minuter ær inte mycket, men tiden ræckte før att Ex skulle hinna klæcka ur sig ett "I Love you Rory" och på så sætt læmna henne med ett ta-emot-eller-icke-dilemma.  Så var den veckans varje lediga stund hænsynsløst inbokad av gnagande funderingar.

I mitt senaste pocket-køp hænde exakt samma sak. Exet døk upp utanfør dørren och slænger helt onaturlilgt naturligt fram orsaker och ursækter. Æven hær med ødesdigra konsekvenser.
I båda fallen blev resultatet av det ofrivilliga dørr-møtet ytterligare komplikationer, krystade relationer och outtalade funderingar.

Det får mig att undra - what is it with doors? Jag menar, hade någon av dessa sammantræffanden intræffat på apotektet eller kanske på bussen så hade man lætt kunnat ursækta sig och springa vidare eller hoppa av bussen. Men utanfør dørren ær man fast. I dørrens makt. Nowhere to go. Som en vægg mellan två møjliga, helt olika, fortsættningar på livet.

Vad gæller pocket-scenariot så slutade det hela iaf lyckligt. Gilmore-dramat kan jag inte avsløja någon fortsættning på - det återstår att se på tisdag. *længtar*

Avslutar med veckans GIlmore-citat:
"Oh, is there a 'you're crazy' team? Because I think they'd make you captain."

fotnot: Pocketscenariot ær hæmtat ur Kajsa Ingemarssons "Små citoner gula". Læsværd.