Lilla snigel, akta dig!
Usch vilken pärs det var att cykla till jobbet idag. Inte pga regnet eller blåsten, utan för att det kändes som jag höll på att köra över en hel djurpark med mina obarmhärtiga cykeldäck.
Stackars sniglar som väntat hela den kalla vintern och den soliga våren på att regnet skulle komma. Kanske de passat på att omrenovera lite i sina hus och pyssla om hemmet lite extra för att - nu, när det äntligen blivit klimat för en liten promenad - ta sig ut och visa sig för omvärlden.
Så kommer jag glatt cyklandes och, i mitt fulla sjå att zig-zacka mellan alla maskar som idag verkar ha gjort sig extra långa bara för att göra det hela ännu klurigare, missar jag den lilla snigeln och hör så bara ett splash när däcket krossar den lilla stackarns nyrenoverade etta.
Jag kan nästan höra hur släktingar och vänner till den, om inte döda så åtminstone rejält skadade snigeln, ropar efter mig "Mördare!"
Förlåt lilla snigel. Rest in peace.
Stackars sniglar som väntat hela den kalla vintern och den soliga våren på att regnet skulle komma. Kanske de passat på att omrenovera lite i sina hus och pyssla om hemmet lite extra för att - nu, när det äntligen blivit klimat för en liten promenad - ta sig ut och visa sig för omvärlden.
Så kommer jag glatt cyklandes och, i mitt fulla sjå att zig-zacka mellan alla maskar som idag verkar ha gjort sig extra långa bara för att göra det hela ännu klurigare, missar jag den lilla snigeln och hör så bara ett splash när däcket krossar den lilla stackarns nyrenoverade etta.
Jag kan nästan höra hur släktingar och vänner till den, om inte döda så åtminstone rejält skadade snigeln, ropar efter mig "Mördare!"
Förlåt lilla snigel. Rest in peace.
Väntande strand...
Ja, nu ligger den stackars stranden och väntar på att två glada norsk-svenskar ska komma och liva upp atmosfären. Jag säger bara 30 gradig värme, sol, ljummet vatten och tolv dagar kvar...
Loppet
Det var en kall och ruggig vårdag. Regnet hängde som ett hotande täcke över staden där det skulle hända. Hon hade tvekat in i det sista...skulle det gå vägen, skulle hon klara av det?
Det hade inte blivit mycket av träning inför den stora händelsen, mer än de sedvanliga danspassen på gymet, ändå kände hon sig riktigt eggad att ställa upp.
Vid åsynen av den folkmassa som till tonerna av Carolas "Evighet" (schlagerdagen till ära) sprattlade med ömsom armar ömsom ben och andra kroppsdelar i någon form av kollektiv uppvärming, kunde hon ändå känna ett sting av nervositet. Tänk om man skulle komma allra sist! Insnubblandes helt slutkörd en halvtimme efter alla andra... Nej, det skulle inte få hända!
Nåja. Stämningen var i alla fall på topp, och stampandes i takt till tonerna från de stora bautahögtalare man släpat fram bestämde hon sig för att släppa alla tankar om misslyckande och köra hårt.
När startskottet gick small det till i hennes ben. Det var som om all den iver hon samlat på sig tillsammans med den stigade förväntan på plats orsakade en explosion av adrenalin. En kick som egentligen inte blev mer än ett platt fall. För, när första steget skulle tas var det bara tvärstopp. Omgiven av tusentals träningsklädda tjejer i alla åldrar var det lättare sagt än gjort att faktiskt ta sig överhuvudtaget någonstans. Hon banade sig istället väg mot kanten av klungan för att där tränga sig fram och tillslut hitta en lucka.
Loppet gick i en rasande fart. Även om hon tidigare sagt till sig själv att tävlingen endast skulle vara mot sig själv så kunde hon inte låta bli att hålla koll några av de "harar" hon hade framför sig och bestämma sig för att ta dem i slutet. Vägen utmed ån var fin och kunde njutas, förutom vid förbipasserandet av en åker, där kodyngan stank så det stack i näsan. Som tur var hade förkylningen inte riktigt släppt, så den tjocka lukten kunde inte fullt ut tränga sig in i hennes lungor.
Så passerades första vattenkontrollen, andra vattenkontrollen, och plötsligt börjar folk öka farten. De harar hon hållt sig bakom pressar sig nu framåt i ledet och hon bestämmer sig för att haka på. Efter bara ett tiotal meter ser hon målområdet skymta och tonerna från bautahögtalarna pumpar ny adrenalin in i hennes slutkörda ben. Nu skulle hararna slås.
Farten ökades och det blev en riktig spurt in mot mållinjen. Precis innan hon kliver över gränsen som markerar loppets slut tar hon sig om den sista haren och går nöjd i mål...
Det var historien om henne, och om hur det kom det sig att hon, rödmossig i ansiktet och med värk i benen ändå spurtade sig mål på en tid bättre än anat. Med haren bakom, och medaljen framför!
Det hade inte blivit mycket av träning inför den stora händelsen, mer än de sedvanliga danspassen på gymet, ändå kände hon sig riktigt eggad att ställa upp.
Vid åsynen av den folkmassa som till tonerna av Carolas "Evighet" (schlagerdagen till ära) sprattlade med ömsom armar ömsom ben och andra kroppsdelar i någon form av kollektiv uppvärming, kunde hon ändå känna ett sting av nervositet. Tänk om man skulle komma allra sist! Insnubblandes helt slutkörd en halvtimme efter alla andra... Nej, det skulle inte få hända!
Nåja. Stämningen var i alla fall på topp, och stampandes i takt till tonerna från de stora bautahögtalare man släpat fram bestämde hon sig för att släppa alla tankar om misslyckande och köra hårt.
När startskottet gick small det till i hennes ben. Det var som om all den iver hon samlat på sig tillsammans med den stigade förväntan på plats orsakade en explosion av adrenalin. En kick som egentligen inte blev mer än ett platt fall. För, när första steget skulle tas var det bara tvärstopp. Omgiven av tusentals träningsklädda tjejer i alla åldrar var det lättare sagt än gjort att faktiskt ta sig överhuvudtaget någonstans. Hon banade sig istället väg mot kanten av klungan för att där tränga sig fram och tillslut hitta en lucka.
Loppet gick i en rasande fart. Även om hon tidigare sagt till sig själv att tävlingen endast skulle vara mot sig själv så kunde hon inte låta bli att hålla koll några av de "harar" hon hade framför sig och bestämma sig för att ta dem i slutet. Vägen utmed ån var fin och kunde njutas, förutom vid förbipasserandet av en åker, där kodyngan stank så det stack i näsan. Som tur var hade förkylningen inte riktigt släppt, så den tjocka lukten kunde inte fullt ut tränga sig in i hennes lungor.
Så passerades första vattenkontrollen, andra vattenkontrollen, och plötsligt börjar folk öka farten. De harar hon hållt sig bakom pressar sig nu framåt i ledet och hon bestämmer sig för att haka på. Efter bara ett tiotal meter ser hon målområdet skymta och tonerna från bautahögtalarna pumpar ny adrenalin in i hennes slutkörda ben. Nu skulle hararna slås.
Farten ökades och det blev en riktig spurt in mot mållinjen. Precis innan hon kliver över gränsen som markerar loppets slut tar hon sig om den sista haren och går nöjd i mål...
Det var historien om henne, och om hur det kom det sig att hon, rödmossig i ansiktet och med värk i benen ändå spurtade sig mål på en tid bättre än anat. Med haren bakom, och medaljen framför!
Uppehåll
Jaha...då var det dags igen. Sommaruppehåll. Inget GG förrän till hösten.
Någon tycker man borde vara ute i vädret i stället för att glo på TV.
Vad är det för tjafs? Här sitter man varenda tisdag som klistrad och så helt plötsligt bestämmer någon att nu ska är det uteliv som gäller, och då bryter vi hela alltet bara sådär. Hänsynslöst är vad det är.
Nu ska det tilläggas att jag "råkat" läsa på en amerikansk sajt att nåt väldigt tråkigt kommer hända så småningom...(i hänsyn till andra som följer serien låter jag bli att gå in på detaljer). Kanske det var med tanke på detta som kanal 5 beslutade för att klippa nu. De tänkte på våra svaga hjärtan som säkerligen skulle brista av att se detta hemska ske. Nu kan vi ju leva med det sista lyckliga avsnittet några månader och klara hjärtat iaf över sommaren.
Nåja. I väntan på hösten får jag väl försöka fylla mitt eget liv med alla de härliga ingredienser som gör GG till min favvovärld att drömma sig bort i. Om det blir kris kan jag ju kanske investera i den DVD-serie innehållande samtliga avsnitt som jag trånat efter så länge. (Om någon vill ge en present, så varsågod!)
Mer humor, charm, rappa repliker och snygga människor! Mer GG till folket!!
Någon tycker man borde vara ute i vädret i stället för att glo på TV.
Vad är det för tjafs? Här sitter man varenda tisdag som klistrad och så helt plötsligt bestämmer någon att nu ska är det uteliv som gäller, och då bryter vi hela alltet bara sådär. Hänsynslöst är vad det är.
Nu ska det tilläggas att jag "råkat" läsa på en amerikansk sajt att nåt väldigt tråkigt kommer hända så småningom...(i hänsyn till andra som följer serien låter jag bli att gå in på detaljer). Kanske det var med tanke på detta som kanal 5 beslutade för att klippa nu. De tänkte på våra svaga hjärtan som säkerligen skulle brista av att se detta hemska ske. Nu kan vi ju leva med det sista lyckliga avsnittet några månader och klara hjärtat iaf över sommaren.
Nåja. I väntan på hösten får jag väl försöka fylla mitt eget liv med alla de härliga ingredienser som gör GG till min favvovärld att drömma sig bort i. Om det blir kris kan jag ju kanske investera i den DVD-serie innehållande samtliga avsnitt som jag trånat efter så länge. (Om någon vill ge en present, så varsågod!)
Mer humor, charm, rappa repliker och snygga människor! Mer GG till folket!!
den hägrande medaljen
Haha. Jag ska springa vårruset. Det hade jag inte direkt planerat :)
Jag satt framför datorn och lyssnade på radio igår när de diskuterade den kommande "löparfesten", som de kallade den. Så kunde man maila in och vinna biljetter (dvs anmälan) till fem km slit och pina, och jag tänker "varför inte?"
Så, idag fick jag svar att jag var en av de lyckliga vinnarna av två biljetter. Jaha. Bara en vecka kvar till start. Är väl bara att lägga in hårdträningen nu då. Och hitta nån annan galning som vill springa med mig.
Hehe...det här kan nog bli kul ;)
Dramat fortsätter...
...idag har vi en stor konferens här på centret. När jag skulle duka upp lunch till dem saknades det gafflar. Kanske det är fler som avreagerat sig på samma sätt som jag... *flin*
Soptunnedrama
Igår gjorde jag nåt jag egentligen inte borde vara stolt över, men jag känner faktiskt att det var lite befogat.
Jag hade en riktigt tung dag på jobbet och när jag kom hem kände jag bara att jag aldrig ville gå tillbaks igen.
Till saken hör att gårdagens lunch fick intas on duty, efter lunchrasten, i receptionen. Lunchen ägnades nämligen åt att springa på stan och leta en väldigt specifik klänning som jag bara sett i katalog, och som jag nästan tappat hoppet om att hitta i verkligheten. Men, när jag kom indykandes i en butik där jag absolut inte väntat mig att den skulle finnas, så hängde den där!!! Lika perfekt in real life som i katalogen. Så, då var klädvalet till lillebrorsans bröllop den 8 juli redan avklarat. (Å andra sidan vet man aldrig...det är länge kvar till 8 juli och jag har ändrat mig förr...) Men jag måste iaf säga att klänningen lyste upp min dag som en liten sol. Jag sprang och kikade in i garderoben säkert tre-fyra gånger under kvällen och bara myste(mös)...It's sure's good to be a girl!
Nåja, tillbaks till storyn. Eftersom jag lunchade i receptionen så fick matlådan åka ner i väskan odiskad. När jag kom hem skulle jag tömma ut resterna och då...hoppsan...slank gaffeln med ner i soporna. Jobbets gaffel. Men med en dålig dag i ryggen tänkte jag..haha, den får ligga där. Och dö. Bland alla äckliga matrester och stinkande sopor får den andas sina sista minuter och plågas.
Åh vad det var skönt att avreagera sig! Jag nästan hånlog för mig själv när jag stängde sopskåpet och gick och la mig. Man får inte stjäla, men det tycker jag inte att jag gjorde heller. Jag bara kanaliserade min upprördhet och irritation på en av företagets gafflar. Bättre det än att banka sönder rutor eller annat dumt.
Till saken hör att jag sov gott i natt. För första gången på länge...
*ett litet tillägg...jag vaknade med dåligt samvete och gick för att plocka upp gaffeln. Då hade min kära make, den hederliga hälften av oss, redan räddat den stackars halvförgiftade metallbiten från döden. Slutet gott, allting gott*
Jag hade en riktigt tung dag på jobbet och när jag kom hem kände jag bara att jag aldrig ville gå tillbaks igen.
Till saken hör att gårdagens lunch fick intas on duty, efter lunchrasten, i receptionen. Lunchen ägnades nämligen åt att springa på stan och leta en väldigt specifik klänning som jag bara sett i katalog, och som jag nästan tappat hoppet om att hitta i verkligheten. Men, när jag kom indykandes i en butik där jag absolut inte väntat mig att den skulle finnas, så hängde den där!!! Lika perfekt in real life som i katalogen. Så, då var klädvalet till lillebrorsans bröllop den 8 juli redan avklarat. (Å andra sidan vet man aldrig...det är länge kvar till 8 juli och jag har ändrat mig förr...) Men jag måste iaf säga att klänningen lyste upp min dag som en liten sol. Jag sprang och kikade in i garderoben säkert tre-fyra gånger under kvällen och bara myste(mös)...It's sure's good to be a girl!
Nåja, tillbaks till storyn. Eftersom jag lunchade i receptionen så fick matlådan åka ner i väskan odiskad. När jag kom hem skulle jag tömma ut resterna och då...hoppsan...slank gaffeln med ner i soporna. Jobbets gaffel. Men med en dålig dag i ryggen tänkte jag..haha, den får ligga där. Och dö. Bland alla äckliga matrester och stinkande sopor får den andas sina sista minuter och plågas.
Åh vad det var skönt att avreagera sig! Jag nästan hånlog för mig själv när jag stängde sopskåpet och gick och la mig. Man får inte stjäla, men det tycker jag inte att jag gjorde heller. Jag bara kanaliserade min upprördhet och irritation på en av företagets gafflar. Bättre det än att banka sönder rutor eller annat dumt.
Till saken hör att jag sov gott i natt. För första gången på länge...
*ett litet tillägg...jag vaknade med dåligt samvete och gick för att plocka upp gaffeln. Då hade min kära make, den hederliga hälften av oss, redan räddat den stackars halvförgiftade metallbiten från döden. Slutet gott, allting gott*