trace

Sista dagen på semestern och det regnar ute. Hösten börjar verkligen närma sig. Imorgon är också dagen jag bävat för ända sedan Amadeus föddes. Dagen då mammaledigheten är slut, och han ska skolas in på dagis. Varje gång jag tänker på det, vattnas det i ögonen och kniper till i magen. Separationsångest som heter duga.

Även om beslutet tagits efter noggrant övervägande och på grund av att vi tror detta är det bästa, så kan jag inte låta bli, att gång efter annan ifrågasätta det hela. Kommer han att trivas? Är det för tidigt att lämna bort honom? Sviker jag min egen övertygelse? Men efter några varv i huvudet så blir svaren ändå de samma. Några timmars lek varje vecka tillsammans med jämnåriga kommer att göra honom gott. Jag och han kommer ju fortfarande att ha en massa tid tillsammans, och jag tror det är nyttigt för både mig och honom att lära oss vara ifrån varandra lite grann.

Aldrig hade jag kunna ana styrkan i de band som skulle knytas mellan oss, när lillen för första gången låg på min arm. Nej, det här måste vara det svåraste med föräldraskapet, att släppa taget. Jag får helt enkelt lita på att det beslut vid tagit är det rätta, att separationen blir lite lättare för varje dag, och att Han där uppe vakar över min son när jag själv inte är i närheten.