trace

Jag har alltså blivit dagismorsa. Ja, det var en månad sedan jag klev in i den världen, men poletten har en tendens att inte trilla ner direkt, so to speak. Det är först nu, när jag sitter här överöst med informationsblad om fotograferingar och utflykter, listor på prylar man som förutseende förälder borde införskaffat igår, och med mentala outtalade klagomål över saker som för hög ljudnivå och brist på vattenpauser, som det slår mig. Jag har blivit den där morsan. (Ja, morsa är man när man är jobbig. Mamma när man är söt och snäll.) Hon som vill att den egna lilla gullegrisen ska favoriseras och få en position liiite över de andra barnen. Hon som funderar över om personalen verkligen har koll på sonens mjölkallergi, jag menar, varje dag. Och som skulle vilja sitta som en fluga på väggen och se vad de verkligen pysslar med, när vi föräldrar i godan tro sitter på jobbet och dricker kaffe.

Egentligen är jag inte så misstänksam, snarare nyfiken. Och konstigt vore det väl annars. Jag är ju van att ha koll på den lille tjugofyra tolv. Och att han till exempel idag legat i en myrstack och grötat, det hade jag gärna inte missat. Nu ska det kanske sägas att jag är väldigt nöjd med vårt dagis. Men, som dagismorsa ska man tydligen klaga lite. Om man är helt nöjd, ja då har man ju inget att språka med de andra morsorna om. Och det vore ju synd.