trace

Arton månader. Ett och ett halvt år. Femhundrafyrtiosex dagar. Trettontusenetthundrafyra timmar. Sedan han föddes har vi varit ett. Först väldigt fysiskt, då han de första månaderna mest hängde fast i bröstet, och var beroende av mamma för i stort sett allt utan möjligen att andas. När han sedan började krypa och ta sig fram på egen hand, tycktes den emotionella symbiosen oss emellan på något sätt eskalera. Som att hans fysiska utveckling krävde starkare känslomässiga band.

Nu, när det så småningom börjar bli dags för honom att vara utan mamma några timmar i veckan, och därmed till viss del häva symbiosen, visar banden oss emellan sin verkliga styrka. Det vrider och vänder och knakar och svider, i huvudet, i hjärtat, i hela kroppen. Jag kan inte minnas den tid som var innan han kom, vem jag var utan honom, vad som gjorde mig lycklig, vad jag längtade efter, drömde om, och hur livet såg ut. På samma sätt som jag som höggravid förgäves försökte förstå omfattningen av det nya liv som väntade, kan jag idag bara minnas fragment av livet före Amadeus, och i samma andetag konstatera att livet var så mycket fattigare då. Det känns som att han alltid varit här.

I en drömvärld skulle jag aldrig släppa taget om honom, men jag inser också att verkligheten är en annan. Att det  börjar bli dags för mig att sammanfoga mammarollen med allt annat jag faktiskt är, och varit i många år innan denna guldklimp kom mig till skänks. Våga släppa taget lite lite grann, om så bara för en stund. Känna på hur det är inte ha kontroll. Våga vara ensam. Och tro att banden tål att tänjas och sträckas. Att de ändå alltid kommer finnas kvar. Och växa i styrka. Från dag till dag, och år till år.

Tack min finaste underbaraste lilla älskling för allt du är och allt du ger mig. Mamma älskar dig!