trace

Sitter i soffan hemma hos mamma och pappa i Borås. Huset är tyst, det är bara jag, Amadeus och min lillebror Benji hemma. Regnet smattrar mot rutan och det känns så där höstigt ruggigt ute. Konstigt nog njuter jag av lite inneväder. Vid den här tiden på året börjar jag alltid längta efter färgade löv, halsdukar och nyvässade pennor. Ute i butikerna svämmar borden över av sommarens slutreaplagg. Jag finner mig själv gång efter gång vandra rakt förbi de röriga reahögarna fram till avdelningen där de dova färgerna möter tjocka mjuka ulliga material. Frossar gärna en stund i stickade tröjor och köper flera par fingervantar.

Det allra bästa med att hösten närmar sig är att det faktiskt finns en fantastisk sommar att se tillbaka på och luta sig mot när löven fallit ner och allt blir grått och trist. Jag lever i tron att man faktiskt kan lagra värme under sommaren som man sedan kan plocka fram vid behov längre fram. I år är min värmetank större än någonsin. Dessutom blir det första vintern i huset vilket innebär öppenspis-mys och plats för många värmande stunder med nära och kära.


Bilder: miaj.blogg.se

Köket och vardagsrummet därhemma håller på att ta form och jag har svårt att bärga mig tills jag får sätta igång med sluttouchen i form av gardiner, handdukar, plädar, kuddar och levande ljus. Kan sitta i timmar och plöja nätbutiker och inredningstidningar i jakt på de perfekta materialen, de varma färgerna och lull-lullet som ska göra renoveringen komplett. Husband har jobbat stenhårt för att vi ska få det precis så som vi vill och det är jag så tacksam för.



Dagarna som återstår i Borås ska jag försöka passa på att besöka diverse butiker som inte finns i Jönkan och samla ihop tankarna inför den stundande hösten. I november ska jag börja med min C-uppsats - sista anhalten innan jag når fram till min fil.kand. Då bilr det pappans tur att få spendera mer tid med lillprinsen. Att vara ifrån Amadeus på dagarna kommer för mig att bli en omställning som heter duga, måste därför försöka att redan nu förbereda mig, dels mentalt, och dels genom att succesivt öka längden på de stunder då jag inte har Deus hos mig. Ibland känns det som vi sitter ihop, han och jag, och även om det känns tungt att tänka på timmar och hela dagar utan min lilla guldklimp så tror jag det är bra för alla att han framöver får spendera lite mer tid med sin pappa.



Just nu sover han, lilla älsklingen. Tandsprickningen har tagit på hans krafter och de senaste veckornas sömnbrist verkar nu börja tas igen. Fjärde tanden är på plats och här är så söt med sina små gaddar, två där upp och två där nere. Krypandet är nu bara dagar bort, igår och idag har han börjat ställa sig på alla fyra och liksom hoppa framåt med benen. Bäst att få grinden på plats så snart vi kommer hem.

Detta blev ett långt inlägg. Kan ibland sakna att bara få skriva. På ren inspiration, utan några ramar. Just så kom detta stycke till, och vi får se om det blir fler. Vill i alla fall tacka er alla som troget följer min blogg. Ett extra tack till er som tar er tid att kommentera och lämna spår efter er. Det betyder så mycket.

Stora varma höstiga sensomriga kramar till er alla!