trace

Har varit riktigt bitsk den senaste veckan. Gett mig in i diskussioner och påvisat missförållanden till höger och vänster. Luftat mina åsikter högt och tydligt, och vägrat ställa mig i ledet och snällt följa med. Bara för att. Jag. Är. Arg.

Kommunen har beslutat flytta min snart två och ett halvt-åring till en avdelning med 19 tre- till femåringar och tre (!) vuxna. En avdelning som inte har en chans att hinna med blöjbyten, sovstunder och annat som är ganska vitalt i min sons liv. Ett halvår kan tyckas lite, men alla som har barn vet att utvecklingen går med en rasande fart, och perioden mellan två och ett halvt till tre år är inget undantag.

Överflytten skulle alltså egentligen ske tidigast efter nyår, något annat har inte varit på tal, innan jag en dag vid hämtning får beskedet att "överskolning kommer ske om två veckor". Dagisfröknarna känner sig överkörda och handfallna "Vi ville verkligen inte att det skulle bli så här." När jag ifrågasätter beslutet på högre ort skyller man på "barnaföderskorna". I klarspråk: det finns för många småbarn på kö in till avdelningen för att min son ska kunna vara kvar. Då kastar vi över den spelbrickan (min son) hit bort, så trixar vi med spelreglerna och övertygar motspelaren (föräldrarna) att det är så här det ska gå till och att vi vet, för vi har skrivit reglerna. Det är precis det som händer. Kappan vänds efter omständigheterna och riktlinjer och policys förvandlas till rekommendationer. Jag som förälder får femtioåtta argument för hur bra detta kommer att gå och hur jag ska tänka.

Det är då det händer något i mig. Det tänder till någonstans i mellangärdet och jag exploderar. Inte nog med att kommunen gjort fel. De vägrar dessutom ta på sig ansvaret, och försöker medvetet vagga in mig i övertygelsen om att de vet bäst. Där går gränsen.

Aldrig att jag låter någon annan säga till mig vad som är bäst för mitt barn. Aldrig att jag går med på något som går hela mitt väsen emot bara för att passa in. Aldrig att jag låter ett så respektlöst hanterande av mitt barn gå obemärkt förbi. Jag tänker slåss. Terrorringa, mailbomba och klättra högre och högre upp i organisationen. Har alla argument på min sida och jag ger mig inte förrän jag blir hörd.

Nobody puts my baby in the corner!!