trace

Nu har jag och Husband precis slagin in alla presenter som vår lilla tvååring ska få imorgon. De ligger tillsammans med en drös ballonger bakom soffan och väntar på att rivas upp. Det blir mycket paket för lillen den här tiden på året, nästan svårt att hitta på något att köpa. Men vi försöker ge en lagom dos till födelsedagen och sedan fira till det lite extra på hans namnsdag i juli. Framåt sommaren brukar det ju dyka upp en hel del önskemål om tillskott till uteleken, så det passar bra.

Men först blir det firande i dagarna tre. Imorgon med mamma pappa prins, på söndag kommer släkten, och nästa vecka vankas barnkalas. Fira det som firas bör!

Har inte lagt upp så mycket bilder från jul. Men dessa bjuder jag i alla fall på. En liten busnisse på topphumör!

Befinner mig i något slags koma idag. En del av mig återupplever den där dagen för exakt två år sedan, då jag vid denna tid låg på förlossningen och inväntade värkar, en annan del försöker förbereda sig mentalt för att på måndag, efter nästan fem år (!) återgå till arbetslivet. Det är mycket som snurrar i knoppen. Försöker bena ut hur stora delar av min garderob som kommer kunna användas i arbetet, göra plats i huvudet för de första dagarnas oundvikliga korvstoppning, och samtidigt planera för ett tvåårsfirande värdigt vår lilla underbaring.

Måste erkänna att det är svårt att veta var jag ska lägga krutet. Får gång på gång samla ihop de tankar som är på språng åt varsitt håll, värdera, och försöka fokusera på vad som är viktigt. Men oavsett allt runtomkring, kalas, ballonger, kostymer, och pirr i magen, så ser jag framåt med tillförsikt. Har tänkt att kommande år ska bli ännu bättre, mer spännande, och lärorikt på alla plan. I'm ready!

2012, bring it on!

Japp. Som en gåva från ovan kom det. Jobbet. Med stort J. För detta är verkligen ett jobb som är så perfekt för mig som det bara kan bli! I Jönköping. Som informatör. I ett väldigt spännande expansivt företag. Och som pricken över i - på deltid! Kunde inte i mina vildaste drömmar tro att det kunde bli så här bra. Men det blev det, och jag är så lycklig!!

Det lite komiska i det hela är att här har jag suttit och knackat säkert 40-50 personliga brev, men till det jobb som nu faktiskt är mitt, har jag inte skrivit en enda rad. Det kom som serverat genom en personlig rekommendation. (Tack igen finaste Emma!) Jag hann knappt lämna företagets lokaler efter intervjun så var jobbet mitt.

Det är en hejdundrandes utmaning som väntar, och det pirrar i magen när jag tänker på det hela, men jag är redo. Redan efter nyår drar jag igång. Kan inte annat än att titta uppåt och säga tack. Tack tack tack.

Vi har precis varit på playdate hemma hos Amadeus dagiskompis Tim. Det skiljer bara en ynka dag på de två, båda älskar att leka med bilar, och om de är tokstolliga i vanliga fall, så blir det gånger tio när de träffas. Men de leker så fantastiskt bra. Jag och Tims mamma kunde sitta lugnt och dricka kaffe i köket medan de två små busarna härjade i barnrummet. Ska bli spännande att se om de kommer hålla ihop även när de blir lite äldre.

Om ett par veckor fyller Amadeus två år. Jag har av någon anledning fastnat i en tro att det är under det första levnadsåret som den största utvecklingen sker. Detta må vara sant, men när jag häromdagen såg en filmsnutt från förra året vid den här tiden, insåg jag att lillen tagit enorma utvecklingskliv under även sitt andra levnadsår. Han har vuxit från bebis till en liten kille med en alldeles egen personlighet, som kommunicerar, demonstrerar sin egen vilja, och ger så enormt mycket kärlek.


Det var för ett par månader som jag första gången hörde honom säga sitt eget namn. Eller, tja, något som skulle likna. Amadeus är ju inte jättelätt att säga, så han kallar sig själv för "Uhuu". Helt logiskt ;) Att han numera kan svara ja och nej, och lär sig fler och fler ord underlättar enormt här hemma, att slippa försöka tyda och istället be honom förklara.



Att han är intresserad av teknik och gärna studerar hur saker och ting fungerar är något som blivit tydligare på sistone. Han kan sitta flera minuter och öppna och stänga en dörrhasp eller studera en klädnypa. Och ja, flera minuter, det är lääänge i en liten duracellpojkes värld. För hur spännande det än kan vara med konstruktioner av olika slag, så är nog det roligaste just nu att plocka gåvagnen full med leksaker och i full fart köra den fram och tillbaks i huset. Eller att ligga på golvet och leka med bilar. Dessa bilar. Att han inte tröttnar. Svårt för en flickflicka som var dockförtjust ända upp i lågstadiet att förstå. Desto lättare för en pappa som fortfarande är fascinerad av fordon av alla de slag.



Sen har vi datorn. Den lilla bärvänliga laptopen i plast, som pratar norska och som Amadeus fick av farmor och farfar i somras. Under hösten har denna varit hans ständiga följeslagare. Och visst har jag sett honom sitta och trycka på de små knapparna och förstått att han varit fascinerad av alla bokstäver. Men döm min förvåning när han en dag, på vår spishäll får syn på ordet INDUCTION, pekar på bokstaven N, och säger "änn". Jag höll på att tappa hakan! Trodde först det var en tillfällighet, men när han sitter vid datorn och trycker på precis den bokstav som syns på skärmen, så inser jag, han har lärt sig hela alfabetet, inte ens två år gammal! Vilket litet geni.


Amadeus har också fått sin första bästis. Han heter Tim och går på samma dagis. Fröknarna säger att de två små killarna, som är nästan exakt lika gamla (det skiljer en dag), är som magneter, de bara dras till varann. Amadeus kan till och med gråta efter Tim när jag hämtar på dagis, och fråga efter honom när han vaknar på morgonen. Så otroligt sött, och så glädjande för en mamma som var lite orolig över hur lillen skulle tackla att ha så mycket barn runtomkring sig.



Det finns så mycket att skriva, så mycket man vill minnas och bära med sig livet ut. Men jag njuter, varje minut. Eller, tja, oftast. Det händer att det blir för mycket våga vägra vad mamma säger, och då går mammas tålamod på sparlåga, men så kommer han och klappar mig på huvudet, kramas och vill säga förlåt. Då kan jag nästan gråta av lycka. Vad har jag gjort för att förtjäna all denna kärlek och tillgivenhet. Ingenting. Det är det som är det bästa. Den kärleken är ovillkorlig, oförtjänt och obeskrivlig. Den måste upplevas.

Tack Amadeus, för varje dag med dig. Du är det bästa som hänt mig, och resan genom livet med dig är det finaste jag har!♥

Ikväll har jag och Deus pyntat granen. Det var lite trixigt till en början tyckte lillen, men när han väl lyckades öppna öglan och pilla på första stjärnan på en gren, så gick det med en rasande fart. Ska väl erkänna att jag möblerat om lite grann efter hans pyntande. Det blev liksom väldigt tomt i översta delen av granen :) Nu pryder den i alla fall vår numera julinredda gillestuga, som jag för övrigt ska återkomma till lite senare. Nu: sängen.

Nu har jag äntligen lyckats ta bort den somriga headern här på bloggen. Nog för att det var värmande att titta på, men lite up-to-date måste vi vara. Kör en lite mer neutral variant den här gången. Har även gjort bloggen lite bredare rent layoutmässigt, detta för att få plats med lite större bilder. Hope you like it!

Förra veckan var det tomtefest på Amadeus dagis. Eftersom festen hölls utomhus så fick det bli en overallklädd liten tomteprins med tärnljus i handen. Tanken var att barnen skulle uppträda och sjunga sånger för alla vuxna. Sång blev det inte så mycket, men nog blev vi underhållna alltid.

Någon viftade med sin luciakrona, ett par halvsov i fröknarnas knä, några vinkade till sina föräldrar, någon enstaka försökte emellanåt ta ton, och de flesta stod bara och stirrade. Så även vår lilla nisse. Antar att det, trots idoga övningar blev för överväldigande med publik.

Mysigt var det i alla fall, och dessutom fick Amadeus träffa en riktig tomte för första gången i sitt liv. Får väl se om det kanske blir en andra gång snart...

Fredag kväll. Huset är städat. Lillen är badad och ligger nu i sängen och snicksnackar för sig själv. Jag och Husband har dukat fram julgodiset och bänkat oss framför Idol-finalen, tillsammans med en kelsjuk liten lurvboll. Mys på hög nivå. Önskar er alla en finfin helg!

Sitter som oftast nu för tiden framför datorn. Lusläser platsannonser och knackar personliga brev. Efter det tråkiga beskedet förra veckan, är jag alltså nu i full gång med arbetssökandet igen. Ingen idé att gråta över spilld mjölk, bara att ta nya tag och köra hårt. Veckan har varit späckad. Förutom att sitta och stirra på dataskärmen, har jag även varit engagerad i dagisets årliga tomtefest (bilder kommer), agerat sekreterare på möte med arbetsgruppen för dagisets föräldrarepresentanter, och haft fullt upp med planering av alla festligheter och kalas som väntar under jul och nyår.

Det är kort sagt mycket nu. Att Amadeus på allvar nu börjat demonstrera sin egen vilja innebär en ny fas i föräldraskapet, och balansen mellan att vara för hård och att låta (snart) tvååringen regera är hårfin. Därför går mycket energi just nu åt till att utforska trotsåldersterrängen och ladda med en extra portion tålamod. Att ha en stark vilja är något som jag själv vet ibland kan vara jobbigt, men jag lever också med övertygelsen om att viljestyrka är en bra vän att ha med sig, och att envishet faktiskt är en tillgång för att ta sig fram genom livet. Så, grattis lilla prinsen. Du kommer att gå långt!

Har precis bytt skrivbordsbakgrund på datorn här hemma. Med tanke på regnet som piskar mot rutan så kände jag att jag behövde få se ett riktigt vinterlandskap. Bilden är tagen av Husband för nästan exakt ett år sedan, då vi firade jul hos svärföräldrarna utanför Bergen. Då snön knarrade under skorna och varje utandning skapade små fuktiga moln. Vinter när den är som bäst.

Så kom beskedet. Ni kanske minns att jag var på arbetsintervju förra veckan. Tyvärr så fick jag idag veta att tjänsten gått till en annan sökande. Det är detta som är bergochdalbanan i jobbsökandet. Att gå från den högsta toppen och bara rasa nedåt på en sekund.

Som jag tidigare berättat så var detta ett jobb som jag tror verkligen skulle passa mig. Marknadsansvarig på organisationen i fråga höll med. Jag fick jättefin feedback av henne, hon berättade att jag gjort ett väldigt gott intryck och att de var imponerade av mig. Av de fem kandidater som fått komma på intervju, stod det till slut mellan mig och en annan. Då denna person hade erfarenhet av arbete inom just denna organisation, så drog h*n det längsta strået. Tyvärr. Kändes jättetungt att få beskedet, men jag försöker fokusera på att jag nu är en erfarenhet rikare, och jag väljer att tro att det finns något ännu bättre bakom hörnet. Dessutom har jag ännu en person som håller ögon och öron öppna åt mig - marknadsansvarig lovade att höra av sig direkt om hon får nys om någon annan öppning för mig.

Jag bestämde mig i alla fall för att ta en dag ledigt från jobbsökandet och istället baka pepparkakor med Amadeus. Nu, efter att ha terapistansat ut ett otal pepparkakshjärtan och tröstätit allt för mycket deg, känns det faktiskt bättre. Det är bara att ladda om och börja klättrandet uppåt i bergochdalbanan igen. Fortsättning följer...