trace

Det ringer på dörren. Jag öppnar. Tyvärr. Utanför står en svartklädd man med ett påklistrat leende och konstaterar att jag är yngre än de flesta i området. Jaha. Han kliver in halvvägs genom ingången, precis tillräckligt långt för att hindra mig från att smälla igen dörren.

Sedan börjas det. Han matar på om teleavgifter, berättar för mig hur oförmögen jag är att själv söka information och ber att få se en av våra fakturor. Öhhh? Jag står som ett fån och fattar ingenting. Vi är nixade, och på stan tar jag alltid omvägar för att slippa springa på nån efterhängsen krängare. Nu är de här också. På väg in genom min dörr. Näe tack.

Lyckas till slut bli av med den objudna gästen och bestämmer mig för att jag ska sätta upp en skylt. Varning för hunden eller nåt. I hallen dröjer sig lukten av nån sliskig smörparfym kvar. Yuck. Ännu ett företag i min för-alltid-ratade-lista. Stackars Mr Frank Sheep. Jobbar så hårt för att  bygga upp det sedan tidigare så grovt skamfilade anseendet. Så kommer en fårskalle stackars säljare och förstör alltihop. Grattis Tele2. Well done.

Update:var nog på dåligt humör när jag skrev detta...inte kan man kalla en stackars säljare för fårskalle... Low point, trace!