trace

Lördag kväll. Sitter i soffan under filten med tröjluvan uppdragen över huvudet och massa levande ljus på bordet framför mig. Det är knäpptyst i lägenheten. Både pappan och prinsen sover. Mamman borde kanske också passa på, men ibland finns det så mycket annat man vill göra. Som att blogga.

Det är iskallt, både ute och inne. Nästan så jag saknar gravidkroppen när jag fryser som jag gör nu. Under graviditeten var jag konstant varm. Nu är allt back to normal. (Förutom några gravidkilon som, trots att jag redan tappat tio, fortfarande hänger med…) Värmer mig med kopp efter kopp av Lucern-te. Sägs hjälpa för att få igång mjölkproduktionen. Amadeus är nämligen ett litet matvrak, och mammans mjölk räcker inte riktigt till. Tur att det finns bra mjölkersättning.

Imorgon blir lilla Amadeus en månad! Helt otroligt vad fort det gått. Skulle bara vilja plocka på mig varje litet ögonblick, lägga dem i en ask, och sedan kunna ta fram dem och njuta om igen. Nu när vi kommit underfund med att matbrist var anledningen till prinsens sömnbrist, och avhjälpt denna, så sover han oftare och längre. Efter en tur i bilbarnstolen idag har han sovit i över fyra timmar(!) Det märkliga är att hur efterlängtad den sömnen än är, så kan jag inte låta bli att sakna honom. Springer in till hans säng titt som tätt bara för att titta på honom, klappa hans kind och lukta på hans hår. Kärleken växer sannerligen hela tiden och jag skulle inte kunna tänka mig en dag utan denna lilla guldklimp i mitt liv <3

Han har nu också börjat fästa blicken, vår lilla prins, och han är så nyfiken på allt runtomkring. Vi kan sitta länge och bara titta på varandra, han och jag. På något sätt känns det som man börjar, iaf i liten skala, att lära känna honom nu, och det är så mysigt. Även om vissa dagar är tunga så finns det en så stor glädje i att få vara hemma och umgås med min son. Älskar honom så mycket, och kärleken växer från dag till dag. Tror det är en av anledningarna till att den första tiden är så omvälvande. Om all kärlek ska få plats, så måste hjärtat vidgas. Och det tar både tid, massa känslor och en enorm energi. Men resultatet gör det värt alltihop. No doubt.


Nyfikna ögon studerar mammas ansikte

Mammaledigheten har börjat på riktigt. Pappan är numera tillbaks på jobbet och jag är hemma och tar hand om lilla guldklimpen. De senaste dygnen har han inte velat ligga i sin säng och sova, utan propsar på att ligga på min mage alla sovtider - dag som natt. (Tur att det finns bärselar) Visst blir min egen sömn lite lidande, men om lillen vill ha närhet så är det klart han ska få det.

För övrigt börjar jag komma över ytan nu. Känner mig mycket gladare och piggare än tidigare, amingen funkar bättre och Amadeus går upp i vikt som han ska. Att säga att jag landat i mammarollen vore att ta i, men jag kan nu i alla fall känna lite mer fast mark under fötterna. Mina dagar går just nu mycket ut på att leka gissningsleken. Är han trött? Hungrig? Blöt i blöjan? Ont i magen? Sovrutinerna är obefintliga. Den mest regelbundna sömnen inträffar på natten - vilket mamman är glad för. Oftast blir det bara två mål mat per natt, och det känns riktigt lyxigt. På dagarna, däremot, sover han ibland sju, åtta timmar, ibland nästan inget alls. Läste någonstans att en liten färsking som vår prins behöver ca 16 h sömn per dygn. Så mycket tror jag inte han sover, men så länge han är nöjd så antar jag att allt är bra. 

Trodde aldrig jag skulle säga det, men de senaste veckorna har jag gång efter gång önskat att det fanns en instruktionsbok som kom med barnet. Någon som bara sa vad man skulle göra för att allt ska bli bra. Men någon sådan finns inte. Vi får fortsätta leka gissningsleken, jag och pappan, tills vi lärt känna vår lilla son lite bättre. Och han oss. Det kan ju inte vara så lätt, det heller ;)

Ps. Tack, alla ni, för all uppmuntran och alla fina ord. Ni anar inte vad de betyder!

Okej, detta inlägg kommer enbart att handla om min förlossning. Flera har bett om att få höra hur det hela gick, så istället för att repetera historien flera gånger så publicerar jag den här. Ni som inte är intresserade kan alltså sluta läsa nu :) (Obs att tiderna är ungefärliga, har inte helt koll på vad som hände exakt när.)

Onsdag 30/12
01.00 Jag har precis gått och lagt mig. Somnar till lite lätt.
01.30 Vaknar med ett ryck av att det är plaskvått i sängen. Det tar ett tag till jag förstår att det är vattnet som gått, och som fortsätter flöda med ett väldigt tryck... Ropar på Vidar, lyckas ta mig upp ur sängen och in på toaletten.
01.45 Ringer förlossningen för att be om råd. Jag får frågor om hur mycket vatten som kommit, vilken färg det är, om jag har regelbundna värkar etc. Eftersom jag bara har oregelbundna smärtlösa sammandragningar så bestäms det att vi ska avvakta, och sedan komma in till förlossningen 09.30 dagen därpå. Barnmorskan råder mig att försöka sova. Lättare sagt än gjort. Vid det här laget har jag insett att det faktiskt är på riktigt, och jag skakar okontrollerat. Går iaf och lägger mig och försöker koppla av.
03.00 Jag ligger fortfarande vaken och nu har sammandragningarna blivit mer regelbundna, så jag ringer till förlossningen igen, och det bestäms att vi ska komma in redan kl 06.
06.20 Jag har tydligen lyckats somna en stund iaf, för nu ringer de från förlossningen och undrar var vi håller hus. Jag väcker Vidar, vi packar ihop våra saker och åker in till Ryhov.
07.00 På plats på förlossningen, blir visade till ett undersökningsrum där man mäter CTG (bebisens hjärtljud samt mina sammandragningar). Bebisen mår bra, och det visar sig att det går ca 7 min mellan sammandragningarna. Vi blir visade ut till allrummet där vi får frukost medan det diskuteras huruvida vi ska stanna kvar eller bli hemskickade. Jag var vid det här laget helt övertygad om att vi skulle få åka hem igen.
09.00 Vi får veta att man bestämt att vi ska stanna kvar - detta pga infektionsrisk samt eftersom jag har regelbundna sammandragningar. Vi blir tilldelade ett förlossningsrum. Jag lägger mig på sängen och slumrar till några minuter.
10.00 En barnmorska undersöker mig och det visar sig att jag bara är ca 1 cm öppen. 
10.45 Jag får nån gel insprutad som ska hjälpa livmodertappen att mogna snabbare.
12.00 Ny undersökning, fortfarande inte öppen mer än ca 1,5 cm. Nu börjar jag dock känna av att sammandragningarna blir mer smärtsamma. Min livlina just nu är den TENS-apparat som jag haft med mig, och som jag inte vet hur jag hade klarat mig utan. Även profylaxträningen kommer väl till nytta och jag får flera gånger beröm för min andning.
14.00 Beslut om att jag ska få värkstimulerande dropp för att få igång värkarbetet.
15.30 Värkarna kommer lite tätare och gör riktigt ont, men fortfarande händer det inte särkilt mycket. Vid undersökning är jag öppen ca 2 cm. Droppeffekten höjs för att få igång värkarna ytterligare.
16.00 Skiftbyte i personalen. En gullig praktikant kommer in med mat och nyponsoppa till mig.
17.30 Nu kommer värkarna med två tre minuters mellanrum och räknas som etablerade. Personalen säger att from nu kommer vi behandlas som vilken förlossning som helst. Vi är alltså igång på riktigt.
18.30 Fortfarande inte öppen mer än ca 2,5 cm. Börjar tappa sugen och undra om barnet någonsin ska komma ut. Blir erbjuden middag men har svårt att få ner något i magen. Dricker istället Coca Cola flitigt.
19.30 Får antibiotika intravenöst, detta för att skydda barnet från infektioner, då det gått 18 timmar sedan vattenavgång.
20.30 Är nu ca 3 cm öppen. Då värkarna börjar bli outhärdliga ber jag om att få prova lustgasen, men blir rådd att "spara" denna tills jag är öppen 4 cm. Jag talar om för barnmorskan att jag kommer vilja ha ryggbedövning så snart det är möjligt. Hon menar att "på det sätt du hanterar värkarna i nuläget så är du långt ifrån en ryggbedövning". Antar att det var en komplimang, men för mig kändes det mer som ett hot om att jag inte skulle få den EDA jag väntat på. Droppeffekten ökas på ytterligare.
22.00 Ny personal på plats. Personal som jag trivs mycket bättre med och som får mig att känna mig trygg. Ny undersökning visar att jag har öppnat mig 4 cm.
22.45 Jag ber om lustgas, och blir denna gång inte ifrågasatt, utan får den magiska masken i handen fri att använda när jag vill. Fungerar fantastiskt bra och jag kommer på mig själv med att sitta och småle emellanåt.
23.30 Värkarna blir kraftigare och jag hanterar dem inte lika bra som tidigare. Personalen frågar om jag funderat på ryggbedövning. Jag tvekar, med tanke på att jag kanske kommer behöva den "bättre" längre fram. Barnmorskan berättar att den håller i sig åtminstone åtta timmar, så om jag vill ha den så är det nu jag ska ta den. Vidar pushar på och jag bestämmer mig för att tacka ja. Ber också om ökad effekt på lustgasen.

Torsdag 31/12
00.00 Narkosläkare på plats för att lägga ryggbedövningen. Trodde den skulle göra ont, men mitt i allt som hände så kände jag knappt av den.
00.30 Bedövningen börjar värka och jag tror jag kommit till himmelriket. Känner inte av någon som helst smärta, bara ett starkt tryck under värkarna. Både jag och Vidar slumrar till några minuter.
01.15 TENS-apparaten har gjort sitt, då jag inte längre känner av när den är igång och inte. Plockar bort denna.
02.00 Går på toaletten och känner att "trycket" nu blivit så mycket starkare. Måste stå emot för att inte krysta.
02.40 Nu är det nästan omöjligt att inte trycka på när värkarna kommer. Blir undersökt och det visar sig att jag nu är helt öppen.
02.55 Får tillåtelse att börja krysta - vilken befrielse. Jag bryr mig inte om jag kommer spricka, vill bara att bebisen ska ut.
03.15 Ett litet bebishuvud kommer ut, och kroppen slinker efter. Jag ser direkt att det är en pojke. Han läggs på min mage, Vidar klipper navelsträngen och jag utbrister "det gick!"

Vår lilla son är här! 3750 gram tung och 52 cm lång. Namnet Amadeus var något som vi inte ens funderat på under graviditeten. Det var Vidar som mitt under förlossningen plötsligt kom på att "Amadeus är ett fint namn". Och det visade sig vara perfekt för vår lilla prins!

Mamman är trött. Slutkörd, både fysiskt och psykiskt. Visste att det skulle bli en tung första tid, men jag hade nog inte trott jag skulle känna mig så här nere. Vet att det är normalt, men på något sätt bara längtar jag efter att komma över ytan. Jag går och längtar efter rutiner, även om jag vet att det kommer dröja. Just när man tror man fått en hum om hur prinsen fungerar ändrar han sig totalt och man står där, rådvill, igen. Jag oroar mig allt för mycket, sover allt för lite och gråter hela tiden. Tror bara det är kärleken till min lilla son som gör att jag tar mig genom dagarna. Är  egentligen inte mycket för att beklaga mig så här offentligt, men bloggen har kommit att bli som en spegel för mig, och utan att se mig själv är det svårt att få distans till situationen. Därav detta inlägg.

Vill börja med att tacka alla för era hälsningar och gratulationer. Det som hänt är verkligen värt att fira och vi är två mycket stolta föräldrar som nu kommit hem från BB. Vår lilla son är utan tvekan det finaste som hänt och vi älskar honom redan obeskrivligt mycket.

Dagarna som gått sedan miraklet kom till världen har varit en enda stor dimma med amning nästan konstant och där sömnen varit i stort sett obefintlig. Tror inte jag sovit mer än max tre timmar i sträck sedan natten till tisdag - hur länge sen det var har jag ingen aning om. Känner nästan som att lustgasruset fortfarande sitter i och att vi lever i en egen liten bubbla där världen utanför bara påminner sig i form av korta samtal med nära och kära.

Förlossningen var en pärs, men med facit i hand så finns det inget tvivel om att det var värt varenda liten sekund av smärta och ovisshet. Får återkomma mer om detta senare, jag vet att det finns folk som vill höra alla detaljer om det dryga dygn som föregick den lilla prinsens födelse. Men just nu ligger fokus på att lära känna varje liten grimas, varje ljud och och hela den person som är vår lilla välskapta son. Detta verkar innebära en uppochnedvänd värld i form av obefintlig dygnsrytm, känslor som sprutar åt alla håll och en enorm bearbetningsprocess. Men framför allt lycka. Stor, obeskrivlig lycka!