En jobbsökares bergochdalbana
Resan börjar med en underbart skön nerförsbacke, när du hittar det där arbetet som verkar vara skräddarsytt för just dig. Du drömmer om hur du tar dig an alla de spännande arbetsuppgifterna, hur du äntligen får användning för all kunskap och kreativitet, och gläds över känslan av att ha hittat hem. Vinden blåser i ditt hår, du njuter av den kittlande känslan i magen, och du är övertygad om att "this is it".
Så sätter du dig vid datorn för att skriva en ansökan, en lååång raksträcka av formuleringsfunderingar, värdering av meriter, och av att väga ord på guldvåg. Små små gupp på raksträckan, i form av stundom huvudbry, stundom klockrena formuleringar, gör den ändå spännande, och du känner att du har målet i sikte.
När du då äntligen känner dig så nöjd med din ansökan att du själv utan tvekan skulle vilja träffa personen som skrivit brevet, klickar du på skicka. Ännu en adrenalinkickande nerförsbacke. Det känns fantastiskt rätt, och du är övertygad om att telefonen kommer ringa inom kort. Du planerar din nya jobbgarderob, funderar över dina blivande jobbarkompisar, och längtar efter after work.
Sedan börjar den långa uppförsbacken. Väntan. Kanske ringer du till arbetsgivaren för att ytterligare visa ditt intresse, men mer än så kan du inte göra. Tåget tuffar sakta på uppåt, du byter ringsignal på mobilen och ökar volymen till max, allt för att inte missa det där samtalet. Dagarna går, och backen känns tyngre och tyngre. Du börjar undra om det överhuvudtaget finns något slut. Drömjobbet känns mer och mer avlägset, du börjar tappa modet, och till sist kommer mailet som blir spiken i kistan för denna gång - tack för din ansökan, tjänsten är tillsatt.
Uppförsbacken fortsätter. Efter ett tag har du lyckats övertyga dig själv om att det nog ändå inte var drömjobbet, att det finns något bättre, och att tjänsten i fråga troligtvis ändå inte skulle passa dig. Vägen blir planare igen, du laddar om och söker vidare. Så dyker det perfekta jobbet upp. Igen. Allt gammalt är som bortblåst, du känner dig full av energi, resan går återigen in i den första kittlande nerförsbacken...
Upp och ner, ner och upp. Det är min vardag, och har varit det ett tag. Hittills har jag känt att resan varit spännande och lärorik, men nu börjar jag få nog. Det kliar i fingrarna, kreativiteten vill ut. Jag längtar efter nya utmaningar, efter att få testa mina vingar som kommunikatör och efter att komma framåt. Nu är det dags. Bring it on!
Så sätter du dig vid datorn för att skriva en ansökan, en lååång raksträcka av formuleringsfunderingar, värdering av meriter, och av att väga ord på guldvåg. Små små gupp på raksträckan, i form av stundom huvudbry, stundom klockrena formuleringar, gör den ändå spännande, och du känner att du har målet i sikte.
När du då äntligen känner dig så nöjd med din ansökan att du själv utan tvekan skulle vilja träffa personen som skrivit brevet, klickar du på skicka. Ännu en adrenalinkickande nerförsbacke. Det känns fantastiskt rätt, och du är övertygad om att telefonen kommer ringa inom kort. Du planerar din nya jobbgarderob, funderar över dina blivande jobbarkompisar, och längtar efter after work.
Sedan börjar den långa uppförsbacken. Väntan. Kanske ringer du till arbetsgivaren för att ytterligare visa ditt intresse, men mer än så kan du inte göra. Tåget tuffar sakta på uppåt, du byter ringsignal på mobilen och ökar volymen till max, allt för att inte missa det där samtalet. Dagarna går, och backen känns tyngre och tyngre. Du börjar undra om det överhuvudtaget finns något slut. Drömjobbet känns mer och mer avlägset, du börjar tappa modet, och till sist kommer mailet som blir spiken i kistan för denna gång - tack för din ansökan, tjänsten är tillsatt.
Uppförsbacken fortsätter. Efter ett tag har du lyckats övertyga dig själv om att det nog ändå inte var drömjobbet, att det finns något bättre, och att tjänsten i fråga troligtvis ändå inte skulle passa dig. Vägen blir planare igen, du laddar om och söker vidare. Så dyker det perfekta jobbet upp. Igen. Allt gammalt är som bortblåst, du känner dig full av energi, resan går återigen in i den första kittlande nerförsbacken...
Upp och ner, ner och upp. Det är min vardag, och har varit det ett tag. Hittills har jag känt att resan varit spännande och lärorik, men nu börjar jag få nog. Det kliar i fingrarna, kreativiteten vill ut. Jag längtar efter nya utmaningar, efter att få testa mina vingar som kommunikatör och efter att komma framåt. Nu är det dags. Bring it on!
Kommentarer
Trackback