Sorgligt avsked
Redan när Amadeus började på sitt första dagis blev han kompis med Alekzander. När han sedan bytte avdelning träffades de och lekte ute på gården. När vi sedan bytte till SMUlan kom det som en total överraskning att även Alekzander fått plats där.
När de under inskolningen fick syn på varandra lyste båda upp som små solar, och den den dagen har de varit oskiljaktiga. Enligt personalen på dagis leker de i stort sett bara med varandra. När jag under jullovet frågade Amadeus om han saknade SMUlan, sa han "nej, men jag saknar Alekzander". De var verkligen bästa vänner, och Deus har flera gånger sagt att han älskar sin kompis.
Men så i torsdags fick vi veta att Alekzander och hans mamma, hastigt och plötsligt, redan på lördagen, skulle flytta till Stockholm. Jag fick så klart ont i hjärtat när jag hörde detta, vet ju hur mycket kompisarna betyder för varandra. Deus uttryckte även han tydligt att han inte ville att vännen skulle flytta.
Jag såg iaf till att ordna en sista play date i fredags så att de båda skulle få chans att säga ett ordentligt hej då till varandra . Vi var och köpte en avskedspresent i form av en bok och en liten knapp som Deus valde, där det stod "Skyst kompis". De lekte en stund, och när det var dags att säga hejdå gav de varandra varsin kram, och sen var det inte mer med det. Tror det var värre för mamma.
Men så idag när vi satt i bilen på väg till dagis så sa Amadeus "Mamma, Uhu tänker på nåt". "Vad tänker du på?" "På Alekzander." Sen berättade han att han saknade honom och att han var ledsen "fast det inte rinner i ögonen". Det tror jag, klart att han känner sig ledsen och saknar sin vän.
Lämningen gick trots detta bra. Nu hoppas och ber jag bara att saknaden inte ska bli för jobbig, och att Deus snabbt hittar nya kompisar. Och, såklart, att Alekzander får det bra där han är.
Fyra år på jorden
Min underbara älskling har fyllt fyra år! Har känt mig lite nostalgisk och nästan gråtmild några dagar. Över att det redan gått fyra år, av minnen från när han kom, och över den fina kille han är. Han har sannerligen ett hjärta av guld, är så omsorgsfull gentemot alla i sin närhet och har en så varm personlighet. Han vill alltid att alla ska ha det bra, och han kommer ofta springande med leksaker till lillebror när han är ledsen, och delar ut kramar till alla som verkar behöva det.
Fyraårsdagen har varit stor för honom på många sätt och vis. Det är nog den första födelsedagen som han verkligen har förstått och sett fram emot på det där ögonen-glittar-sättet. När vi grattat honom med frukost och paket på sängen igår morse, ställde han sig upp på golvet och sa: "Mamma, så här stor är jag nu!"
Ja, jag vet inte om han växte mer än vanligt just den natten, men redan under fyraårsdagen passerades en milstolpe som han kämpat med ett tag, nämligen att bli totalt blöjfri. Utan blöja på dagtid har han varit sedan strax innan lillebror föddes, och nattblöjan slopades för några månader sedan. Men så fort det varit dags att göra nummer två, så har han propsat på att få ha blöja. För ett tag sedan kom vi överens om att, "när jag fyller fyra, då ska jag bajsa på toaletten". Sagt och gjort. Under vårt nyårsfirande hemma hos goda vänner hände det. Jag blev nästan tårögd. Kan tyckas överdrivet, men för honom var det på något sätt så stort. Och oj, vad han var stolt!! Han ville berätta för alla, och det riktigt lyste i ögonen på honom när han gjorde det.
Så, när blöjorna är passé måste man väl ändå konstatera att det inte är någon liten kille vi har längre. Så stor och så förståndig. Men ändå fortfarande mammas lilla kille. Mammigheten visar inga tecken på att avta, och ärligt talat så gör det mig ingenting. Man tankas med kramar och pussar och gos, och det är bara så mysigt. Tror nog aldrig att mammatanken kan bli full. Jag älskar dig Amadeus, från månen och tillbaka ❤