trace

Precis haft ett litet äventyr här hemma. Skapat lite fredagsspänning i grannskapet genom att halvt hysterisk springa ut och samla frivilliga till att fånga en näbbmus som en viss lurvboll kom insläpandes med för en stund sedan. Jag är hopplös när det gäller möss. Upp på en stol omedelbums. Sen står jag där tills den är borta. Stackars Amadeus blev nog lite rädd och undrade vad mamma höll på med. En av de manliga grannarna lyckades i alla fall efter en nätt liten springtur genom huset så småningom få tag i den lilla skräckspridaren. Lurvbollen har numera utegångsförbud tills Husband kommer hem.

Ja, det kanske ska tilläggas att jag vanligtvis anlitar min ständigt orädda make till liknande uppdrag, men han har åkt söderut över helgen. Jag och Amadeus körde honom till flygplatsen i morse. På vägen hem stannade vi till på ett badland i Norrköping. Det var ett tag sedan lillen fick bada i en större balja än den här hemma, och oj vad det var populärt. Jag kan säga så mycket, att rädd för vatten är han i alla fall inte.

Nu ska vi ha lite fredagsmys innan det är läggdags för Deus. Blir nog Musses klubbhus och lite glass framför brasan nere i källaren. I samband med detta inlägg tänkte jag också trycka på pausknappen ett tag. Ta ett litet break från bloggvärlden till förmån för en del andra projekt. Men jag kommer tillbaka. Var så säker. Ta hand om er så länge så hörs vi snart igen.

Jag har alltså blivit dagismorsa. Ja, det var en månad sedan jag klev in i den världen, men poletten har en tendens att inte trilla ner direkt, so to speak. Det är först nu, när jag sitter här överöst med informationsblad om fotograferingar och utflykter, listor på prylar man som förutseende förälder borde införskaffat igår, och med mentala outtalade klagomål över saker som för hög ljudnivå och brist på vattenpauser, som det slår mig. Jag har blivit den där morsan. (Ja, morsa är man när man är jobbig. Mamma när man är söt och snäll.) Hon som vill att den egna lilla gullegrisen ska favoriseras och få en position liiite över de andra barnen. Hon som funderar över om personalen verkligen har koll på sonens mjölkallergi, jag menar, varje dag. Och som skulle vilja sitta som en fluga på väggen och se vad de verkligen pysslar med, när vi föräldrar i godan tro sitter på jobbet och dricker kaffe.

Egentligen är jag inte så misstänksam, snarare nyfiken. Och konstigt vore det väl annars. Jag är ju van att ha koll på den lille tjugofyra tolv. Och att han till exempel idag legat i en myrstack och grötat, det hade jag gärna inte missat. Nu ska det kanske sägas att jag är väldigt nöjd med vårt dagis. Men, som dagismorsa ska man tydligen klaga lite. Om man är helt nöjd, ja då har man ju inget att språka med de andra morsorna om. Och det vore ju synd.

Efter ett otal timmar på Styleroom har jag insett att varje respekterat barnrum bör ha ett gäng vimplar. Eftersom jag dessutom tycker det saknas lite färg i lillens rum, tänkte jag då slå två flugor i en smäll. Ni fick en liten teaser redan i söndags, det var vimplar som var i görningen. Om det mot förmodan finns föräldrar där ute som ännu inte prytt sina barns rum med en sån här nymodighet (jaja nymodighet på nittiotalet, då), så delar jag här med mig av receptet.


Du behöver: lite grövre papper i valfritt utförande (själv använder jag mig av scrapbookingpapper), sax, en kartongbit till mall, limstift, linjal, penna och snöre.


Börja med att göra en mall av kartongbiten. Själv har jag gjort mina vimplar 15 cm breda och 17+2 cm långa. De extra två centimetrarna ska användas till att vika över snöret. Om vimplarna inte ska hänga mot en vägg, och alltså behöver både fram- och baksida så behövs inget övervik. Bara att klippa till en dubbel som sedan viks på mitten.


Sen är det bara att använda mallen, rita och klippa ut.


Vik sedan ner de två extra centimetrarna (jag använde mig av linjalen för att det skulle bli rakt) och klipp av hörnen på nedviket. (Proffsigt att jag helt plötsligt bytt sax...haha, den bjuder jag på.)


Sedan är det bara att limma fast vimplarna på snöret. Själv har jag valt att ha sex centimeters mellanrum. Använd gärna klädnypor för att få limmet att fästa ordentligt.


Häng upp och beskåda. Voila!

Runt nollfyra nollnoll upphörde min natt. Jag var mitt inne i en sån där dröm som man gärna vill veta upplösningen på, när väckarklockan i rummet bredvid ropade mamma på ett så hjärtskärande sätt att man inte bara kan vända sig och hoppas att han somnar om. Slänger täcket över axeln och vinglar in till prinsen. Parkerar på madrassen bredvid hans säng, stoppar handen genom spjälorna, klappar det lilla huvudet. Tar hans mjuka hand och ramsar "sov så gott prinsen, mamma älskar dig". (Ni som är bekanta med Anna Wahlgren vet vad jag pratar om. Ska sägas att ramsandet är det enda av hennes s.k. kur vi använt oss av. Plockade liksom det som kändes vi.)

Sötnöten klamrar sig fast vid min hand som om det vore en livboj på öppet hav och jag hoppas att natten ska få fortsätta. Icke sa nicke. Två sekunder senare får han syn på min kudde, som i detta nu förvandlas till hans absoluta favvokudde, varpå hans egen kastas i huvudet på en sömndrucken mamma och maktkampen börjar. Skrik och slit i örngottet. Haaa! Haaaa!! (="vill ha" på Amedeusiska) Mamman börjar vakna till och inser att kriget inte handlar om kudden, utan om en förvirrad liten pojke, vars värld drastiskt har förändrats de senaste veckorna. Lyfter upp honom ur sängen, virar armarna runt hans lilla kropp och kramar. Länge. Hårt. Ett litet huvud på mammas axel. En halvöppen putmun som vill pussa. Jag inser att han vunnit slaget.

Packar ihop våra sängkläder och förflyttar mig själv och den lilla igeln in till mappas sovrum. Sen blir det inte mycket mer till sömn. Sparkar i revbenen och en rumpa i ansiktet. Mamma, mammaaaa! Små fingrar som gör öga öga näsa mun på mamma. Klappar på kinden och gosar ner sig i min arm. När så väckarklockan (den mekaniska) ringer, ett otal timmar senare, har han precis slutit sina grönbruna. Ser sådär skönt rofylld och sötdrömmande ut.

Vänder jag mig och somnar om? Nej, då förvandlas mamman den klängiga. Ligger och kramar och snoozar i halsgropen medan han sover vidare. Vad är väl en hel natts sömn, när denna lilla underbara varelse har så mycket kärlek att dela ut? Sova kan vi göra sen. En. Annan. Gång.

När jag satt hos frisören häromdagen läste jag en artikel med 75 tips om hur man kan krydda vardagen genom att utmana sig själv. Jag tänkte dela med mig av dessa här, och kalla det veckans utmaning. Även om man nu inte går och gör precis det som varje utmaning säger, så är det ett bra sätt att lära sig tänka större och inte så trångsynt. Och det är ju inte fel, eller hur?

Igår var jag på stan med den här fina tjejen. Lunch, fika och lite snickelisnack kan aldrig vara fel.


Idag har det mest varit utan-smink-häng framför datorn och lite pysslande. Någon som kan gissa vad det är jag knåpar med? Resten av kvällen blir det True Talent, mys i soffan med min vän godisskålen och allmän uppladdning inför veckan som kommer.

Prinsen sover. Pappan har spelkväll med grabbarna. Huset är städat. Popcornen nypoppade. Nu tar jag helg, dyker ner i soffan, gör sms-tummen redo och kollar Kristallengalan. Jag håller på Solsidan som årets TV-program. I övrigt väljer jag att passa. Tycker bara det är samma programledare som nomineras vartenda år. Skulle vara kul med lite nytt fräscht. Men galafanatiker som jag är måste jag ju kolla. Hoppas ni får en trevlig helg, alla där ute.

Så här har det sett ut överallt runt i Jönköping idag. Flaggor på halv stång. Stämningen är dämpad. Folk är i chock. En av våra mest älskade Jönköpingsprofiler har plötsligt ryckts bort ifrån oss, och hela staden sörjer. Mina tankar går till Stefans nyblivna fru, hans två små barn och alla hans nära och kära. Och till Stefan. R.I.P.

Så fick jag äntligen lite stil på barret igen. Var ju som sagt lite nervös över att behöva kapa av mer än jag ville, men lite ny färg och uppfräschning gjorde susen för mina stripiga längder, så det räckte att toppa. Lycklig är jag som får ha kvar mitt långa hår, som jag så länge kämpat för. Mindre lycklig är Husband som inte kan förstå hur det kan kosta en tusing varje gång man jag går till frisören. Men vill man han ha en snygg fru, så...

Läste en insändare i senaste numret av Mama som jag bara måste dela med mig av.
...........................................................................................................................................................

När mitt andra barn föddes var hon jättefin och jag väntade på de känslor som med mitt första barn kom dagen efter förlossningen, den totala förälskelsen! Men de känslorna kom aldrig. Hon var inget lätt barn, krävde närhet hela tiden och hon åt upp mig. En dag sprack allt, jag hatade mitt liv, min tillvaro och fick diagnosen förlossningsdepression. Jag fick antidepressiv medicin och började gå hos en psykolog. Nu mår jag mycket bättre och har fått underbara känslor för min dotter.

Det var nog många faktorer som spelade in, en av dem var pressen jag hade på mig själv att vara perfekt. Perfekt mamma, hustru, kvinna och glad utåt! Jag ville vara allt och kom på att till slut var jag ingenting.

Nu har jag sänkt kraven på mig själv. Jag tänker inte ha en snabbis med min man när barnen sover för att det SKA man ha för att sexlivet ska komma igång. Jag tänker inte olja utemöblerna för det MÅSTE göras. Jag tänker inte ha pedagogisk verksamhet med mina barn för att vara den PERFEKTA mamman. Nej, nej, nej!!!!! Jag tar en kopp kaffe, sätter på en film till min son, min dotter får 700 leksaker framför sig och sedan får jag kanske 15 minuter att ladda. För jag är en SKITBRA mamma, en UNDERBAR hustru och en FANTASTISK kvinna!!!

Så snälla underbara, fantastiska medmammor där ute, sänk kraven på er själva!!! Vi är UNDERBARA, hela tiden!!!!
/Från en sjukt bra mamma
..........................................................................................................................................................

Någon mer än jag som kan skriva under på det hon säger? Att vi ställer alldeles för höga, och totalt onödiga krav på oss själva.

Nähä, inte det. Nä men då får väl detta inlägg agera en note to self, då. För jag kan nog, i alla fall nu och då, vara kravbärarnas okrönte mästarinna. Yeah. Not.

Jeans: Outfitters Nation, Spetslinne: Vero Moda, Stickad tröja: Vila, Jacka: H&M

- Amadeus första dag på förskolan efter inskolningen. Gjorde lite ont i hjärtat när han faktiskt för första gången höll fast i mitt ben när jag skulle gå.

- Massa ny inspiration samt ett gäng tips på företag att söka jobb hos tack vare date med fina Emma. Knackar personliga brev så fingrarna krampar.

- Ont i halsen. Igen. Vilket innebär att dagens Corepass går bort. Jag som just kommit igång med träningen igen. Morr.

- Surfar mig utmattad efter inspiration inför torsdagens frisörbesök. Eftersom halva svallet fallit av de senaste veckorna måste radikala klipp tas till. Clueless.

Efter en fullspäckad vecka har vi idag haft en skön hemmasöndag med sommarens kanske sista grillning, avkoppling i solen och lite hemmafix. Deus har spenderat en stor del av dagen tillsammans med ett av gårdagens inköp, en skruvdragare variant lektålig, som verkar ha fallit honom i smaken. Alltid lika kul när man lyckas. Hoppas er söndag varit lika skön som vår.

Igår packade jag, Rani och Johanna oss in i bilen för en roadtrip till Ullared. Det var ett tag sedan jag var där sist, och den här gången var det framför allt dagisprylar till lillen som stod på inköpslistan. Som vanligt lyckades en och annan extra liten jääätteviktig pryl smyga sig ner i vagnen, men det är väl så det ska vara på ett ställe som Gekås. Fynd i all ära, det bästa var ändå alla goa skratt, tid att prata till punkt, och möjligheten att få en heldag med fina fina tjejerna. ♥

Vi har som sagt överflöd av plommon i vår trädgård. Idag bestämde jag mig för att utnyttja detta och koka sylt. Tänkte dela med mig av receptet på en väääldigt god sylt som av någon anledning framkallar julkänslor.


1. Skölj plommonen ordentligt. Dela dem på mitten och kärna ur.


2. Lägg dem i en gryta tillsammans med 4 kanelstänger, 10 nejlikor och 4 dl vatten. Låt koka tills plommonen är mjuka.

3. Tillsätt 18 dl socker (och försök ignorera att det är nästan ett helt paket...) och koka tills det tjocknar (det kan ta lite tid). Ta bort skummet som bildas så gott det går.


4. Ta grytan från värmen. Rör ut 1 krm natriumbensoat i en klick sylt och blanda sedan ner i grytan igen. Tillsätt några valnötter innan du häller upp sylten på rena varma burkar.


5. Njut av sylten till pannkakor, på gröten eller som pålägg. Kanske ge bort i present. Superdupergott!

Idag var första dagen som Amadeus stannade på dagis över middagsluren. Han kunde inte förstå varför Polarn (lilla snutten) skulle packas ner i ryggsäcken i morse, men jag tror han uppskattade att han var med när det var dags för sovstund.

Ska inte sticka under stol med att det kändes lite extra pirrigt för mamman vid lämning. Men det visade sig att jag som vanligt oroat mig i onödan. Prinsen hade nöjt lagt sig ner på sin madrass, tagit Polarn i handen, dragit upp täcket i armhålorna och somnat nästan direkt. När jag kom för att hämta, låg han kvar på madrassen sådär gosigt nyvaken.

Han är helt otrolig, säger fröknarna, och jag kan inte annat än hålla med. En nöjd liten prins som snart är dagispojke på riktigt. Sista inskolningsdagen imorgon.

Torsdag morgon och en molande huvudvärk börjar smyga sig från axlarna och uppåt. Säkert min comeback på gymet som ligger bakom, axelträning brukar för min del resultera i huvudvärk. Nåväl. Amadeus är på dagis och jag har skrivit fixardag på denna torsdag i min almanacka. Behöver få ordning på alla papper som ska in till a-kassan, förbereda lördagens inköp på Ullared och ta vara på trädgårdens överflöd av plommon. Var ute och plockade ner ett gäng nu på morgonen, och man kan inte säga annat än att egen frukt smakar bäst. Är inne på mitt femte plommon för dagen...

Gårdagens intervju gick jättebra. Jag och företagets upphovsman hade ett långt och intressant samtal som gav mig en större inblick i verksamheten och en bättre bild av vad det är för person han söker. Vi kände nog båda två att jag besitter den kreativitet och det driv som han efterfrågar, och det fanns många positiva aspekter vad gäller arbetstid och andra förmåner. Men när vi skildes åt bestämde vi ändå att vi skulle fundera lite på varsitt håll. Det finns vissa saker som jag känner mig osäker över, och jag tror inte att vi till hundra procent kan ge varandra det vi söker. Men vi ska höras om ett par veckor så får vi se vart det hela leder. Oavsett så känns det skönt att vara igång med intervjuandet och att få lite positiv feedback på sin kompetens och sina idéer.

Måste också passa på att tacka för all er uppbackning, känner mig lyckligt lottad över att ha så fina läsare. Nu ska jag sätta igång dagen med min andra kopp kaffe. Hoppas solen lyser på er!