trace

När vädret utomhus ligger på plusgrader och är allmänt plaskigt och tråkigt får man göra vad man kan får att få upp julstämningen. Apelsiner med nejlikor är ett säkert kort. Så efter lite pill och många onda små fingrar (nejlikorna var hårda) så har vi nu i alla fall lyckats frambringa lukten av jul. Ett steg på vägen.

Idag har varit en riktig dagen efter. Igår kväll var jag och Vidar nämligen på julbord med hans jobb. En maxad kväll med fantastiskt god mat, trevligt sällskap och en riktigt underhållande show. Årets första julbord är ju alltid det bästa, och även om julstämningen uteblev till viss del på grund av regn och rusk, så njöt jag ändå i fulla drag, av både mat, musik och att få en barnfri kväll med min älskling.

Men visst känner man av att man inte är van att flänga ute på nätterna längre. Kom hem vid halv tre, och möttes av en liten piggelin som inte alls ville sova... Man kan säga som så, att en sen kväll följdes av en lång vaken natt. Fyra timmars sömn räcker inte för mig, så det får nog bli tidig sänggång idag. Over and out.

Min bok i denna kategori skulle vara Dostojevskijs Brott och straff. Kanske ska man våga...

Tidigare ikväll förberedde jag mig för att åka iväg och träffa ett par tjejkompisar. Jag stod rotade bland mina örhängen och Amadeus låg på skötbordet bredvid. Då kläcker han plötsligt ur sig sin första tvåordsmening: "Mamma då" (mamma gå). Inte nog att han fattade att jag skulle åka iväg, han satte ihop det i en liten minimening också. Blev så stolt att jag höll på att spricka. Tänk att du är så stor min lilla sötunge!

Pappan i huset har åkt till storstaden för att gå på fotomässa. Jag passar på att mysa till det lite extra med min minsta prins. Våfflor till middag, vilken succé. Han kunde nog knappt tro det var sant att han faktiskt fick glass på middagstallriken, för oj vad fort den försvann. Som om han ville passa på innan mamma insåg hur tokigt det hela var. Lilla underbara gosunge!

En intensiv vecka går mot sitt slut. Jag har haft fullt upp med förberedelser inför nästa veckas intervju, planering av julpyssel, bilbesiktning och föräldramöte på dagis. Dagen har ägnats åt att kratta löv i trädgården och att städa huset, så nu är det skinande rent här hemma. Amadeus har stått och tittat på medan hans popcorn poppades i micron och för några sekunder satt han faktiskt still och njöt av sitt fredagsmys, vår lilla Duracellkanin. Nu ska jag stoppa honom i säng och sedan ta en hel lång jäsarkväll i soffan.

Så kom äntligen DET DÄR mailet. Det finns vissa jobb man söker som verkar intressanta, men så finns det de som verkligen sticker ut och känns som gjorda för just mig. För några veckor sedan sökte jag ett sådant jobb. På en internationellt präglad arbetsplats som sprudlar av liv, och med arbetsuppgifter som ligger helt i fas med vad jag önskat.

Väntan har varit lång, men så, igår kom mailet. Intervju om en vecka! Kan knappt tro det. För även om jobbet skulle tilldelas någon annan, så har jag nu i alla fall en chans att visa vem jag är och vad jag går för. Har fått en liten uppgift att lösa innan intervjun, och den ska jag minsann fixa med bravur. Sedan är det bara att samla ihop arbetsprover och ladda ladda ladda. Äntligen händer det saker!

Unikt datum, fantastiskt väder, omgiven av fina människor och inte minst - fredag!
Kan inte bli bättre. Nu firar vi in helgen med den här sköna låten.



Bon Weekend!

07.30 Morgonmys med lillprinsen i soffan.


11.40 Fönstertvätt med en nyfiken åskådare.


15.00 Bus i lekhörnan på A6.


16.10 Fyndar ett par snygga stövlar.


20.00 Mera soffmys framför Robinsonfinalen innan det är dags att krypa till kojs.

Den här fina höstiga buketten kom Husband hem med igår efter jobbet. Man kan inte bli annat än lycklig. Den färgsprakande skönheten följer numera med mig vart jag än går i huset. Och varje gång jag tittar, pillar eller luktar på den, känns livet lite extra bra. En bukett med blommor bör definitivt inte underskattas.

Resan börjar med en underbart skön nerförsbacke, när du hittar det där arbetet som verkar vara skräddarsytt för just dig. Du drömmer om hur du tar dig an alla de spännande arbetsuppgifterna, hur du äntligen får användning för all kunskap och kreativitet, och gläds över känslan av att ha hittat hem. Vinden blåser i ditt hår, du njuter av den kittlande känslan i magen, och du är övertygad om att "this is it".

Så sätter du dig vid datorn för att skriva en ansökan, en lååång raksträcka av formuleringsfunderingar, värdering av meriter, och av att väga ord på guldvåg. Små små gupp på raksträckan, i form av stundom huvudbry, stundom klockrena formuleringar, gör den ändå spännande, och du känner att du har målet i sikte.

När du då äntligen känner dig så nöjd med din ansökan att du själv utan tvekan skulle vilja träffa personen som skrivit brevet, klickar du på skicka. Ännu en adrenalinkickande nerförsbacke. Det känns fantastiskt rätt, och du är övertygad om att telefonen kommer ringa inom kort. Du planerar din nya jobbgarderob, funderar över dina blivande jobbarkompisar, och längtar efter after work.

Sedan börjar den långa uppförsbacken. Väntan. Kanske ringer du till arbetsgivaren för att ytterligare visa ditt intresse, men mer än så kan du inte göra. Tåget tuffar sakta på uppåt, du byter ringsignal på mobilen och ökar volymen till max, allt för att inte missa det där samtalet. Dagarna går, och backen känns tyngre och tyngre. Du börjar undra om det överhuvudtaget finns något slut. Drömjobbet känns mer och mer avlägset, du börjar tappa modet, och till sist kommer mailet som blir spiken i kistan för denna gång - tack för din ansökan, tjänsten är tillsatt.

Uppförsbacken fortsätter. Efter ett tag har du lyckats övertyga dig själv om att det nog ändå inte var drömjobbet, att det finns något bättre, och att tjänsten i fråga troligtvis ändå inte skulle passa dig. Vägen blir planare igen, du laddar om och söker vidare. Så dyker det perfekta jobbet upp. Igen. Allt gammalt är som bortblåst, du känner dig full av energi, resan går återigen in i den första kittlande nerförsbacken...

Upp och ner, ner och upp. Det är min vardag, och har varit det ett tag. Hittills har jag känt att resan varit spännande och lärorik, men nu börjar jag få nog. Det kliar i fingrarna, kreativiteten vill ut. Jag längtar efter nya utmaningar, efter att få testa mina vingar som kommunikatör och efter att komma framåt. Nu är det dags. Bring it on!

Döm inte boken efter omslaget, heter det ju som bekant. Själv har jag alltid haft en tendens att placera människor i fack efter deras frisyr. På den tiden då jag spanade in killar, så var håret det absolut första jag tittade på. En frisyr säger så mycket om personlighet, intressen, stil och smak, och om håret på skallen i fråga inte tilltalade mig, så ratade jag helt enkelt killen. Rakt av. Kanske är det också därför så enormt viktigt för mig att trivas med min egen frisyr.

Sedan längderna kapades har det känts sådär. Men så idag, efter geggande med mängder av hårprodukter, timmar av plattångande och femtioelva nya stylingar har jag bestämt mig för att sluta fred. Att göra det bästa av det som finns kvar på huvudet, och att glädjas över att jag faktiskt vågade. För det är väl det som är att leva livet fullt ut. Att våga ta risker och testa nya saker. Och håret växer ju ut igen. Om sisådär två tre år...

Här är något som jag definitivt borde göra. Att söka jobb är sannerligen en bergochdalbana, och det är lätt att tappa modet. Ett peppbrev till mig själv borde göra susen.

Igår när jag rotade i lite kartonger i källaren hittade jag mina pepparkaksformar, och blev inspirerad till att låta Amadeus testa dessa. Så, jag gjorde lite Brysselkexdeg, som jag delade upp och blandade en del med karamellfärg och en del med kakao. Sen färgade jag lite socker rosa, tog fram syltburken och de små sockerpärlorna och lät lillen härja loss. Sen stod vi där i säkert en timme och gjorde figurer med ögon, och hjärtan med massor av rosa socker på. Väldigt gott, extremt uppskattat, och ett perfekt genrep inför decembers stora pepparkaksbak. *längtar*

Hejdå långa stripiga längder. Hej hej tjockt friskt, nååågot kortare hår. Hoppas jag vänjer mig...

Amadeus har fått en ny favvosyssla. Han hämtar en stol från köksbordet och drar den över golvet fram till diskbänken. Sen kliver han upp, sätter på vattnet och sätter igång att diska. Eller nja...snarare hälla vatten från den ena byttan till den andra. Och där kan han stå i trettio, fyrtio minuter, som trollbunden av vattnet. Ösa, hälla och spola. Han, som annars inte står stilla en sekund. Att det redan efter någon minut bildats en pool för två på golvet där han står, och att hans kläder efteråt måste vridas ur, låter jag vara osagt. Den där fascinationen och koncentrationen är priceless.