trace

Nu har jag och Husband precis slagin in alla presenter som vår lilla tvååring ska få imorgon. De ligger tillsammans med en drös ballonger bakom soffan och väntar på att rivas upp. Det blir mycket paket för lillen den här tiden på året, nästan svårt att hitta på något att köpa. Men vi försöker ge en lagom dos till födelsedagen och sedan fira till det lite extra på hans namnsdag i juli. Framåt sommaren brukar det ju dyka upp en hel del önskemål om tillskott till uteleken, så det passar bra.

Men först blir det firande i dagarna tre. Imorgon med mamma pappa prins, på söndag kommer släkten, och nästa vecka vankas barnkalas. Fira det som firas bör!

Japp. Som en gåva från ovan kom det. Jobbet. Med stort J. För detta är verkligen ett jobb som är så perfekt för mig som det bara kan bli! I Jönköping. Som informatör. I ett väldigt spännande expansivt företag. Och som pricken över i - på deltid! Kunde inte i mina vildaste drömmar tro att det kunde bli så här bra. Men det blev det, och jag är så lycklig!!

Det lite komiska i det hela är att här har jag suttit och knackat säkert 40-50 personliga brev, men till det jobb som nu faktiskt är mitt, har jag inte skrivit en enda rad. Det kom som serverat genom en personlig rekommendation. (Tack igen finaste Emma!) Jag hann knappt lämna företagets lokaler efter intervjun så var jobbet mitt.

Det är en hejdundrandes utmaning som väntar, och det pirrar i magen när jag tänker på det hela, men jag är redo. Redan efter nyår drar jag igång. Kan inte annat än att titta uppåt och säga tack. Tack tack tack.

Nu har jag äntligen lyckats ta bort den somriga headern här på bloggen. Nog för att det var värmande att titta på, men lite up-to-date måste vi vara. Kör en lite mer neutral variant den här gången. Har även gjort bloggen lite bredare rent layoutmässigt, detta för att få plats med lite större bilder. Hope you like it!

Förra veckan var det tomtefest på Amadeus dagis. Eftersom festen hölls utomhus så fick det bli en overallklädd liten tomteprins med tärnljus i handen. Tanken var att barnen skulle uppträda och sjunga sånger för alla vuxna. Sång blev det inte så mycket, men nog blev vi underhållna alltid.

Någon viftade med sin luciakrona, ett par halvsov i fröknarnas knä, några vinkade till sina föräldrar, någon enstaka försökte emellanåt ta ton, och de flesta stod bara och stirrade. Så även vår lilla nisse. Antar att det, trots idoga övningar blev för överväldigande med publik.

Mysigt var det i alla fall, och dessutom fick Amadeus träffa en riktig tomte för första gången i sitt liv. Får väl se om det kanske blir en andra gång snart...

Så kom äntligen DET DÄR mailet. Det finns vissa jobb man söker som verkar intressanta, men så finns det de som verkligen sticker ut och känns som gjorda för just mig. För några veckor sedan sökte jag ett sådant jobb. På en internationellt präglad arbetsplats som sprudlar av liv, och med arbetsuppgifter som ligger helt i fas med vad jag önskat.

Väntan har varit lång, men så, igår kom mailet. Intervju om en vecka! Kan knappt tro det. För även om jobbet skulle tilldelas någon annan, så har jag nu i alla fall en chans att visa vem jag är och vad jag går för. Har fått en liten uppgift att lösa innan intervjun, och den ska jag minsann fixa med bravur. Sedan är det bara att samla ihop arbetsprover och ladda ladda ladda. Äntligen händer det saker!

Döm inte boken efter omslaget, heter det ju som bekant. Själv har jag alltid haft en tendens att placera människor i fack efter deras frisyr. På den tiden då jag spanade in killar, så var håret det absolut första jag tittade på. En frisyr säger så mycket om personlighet, intressen, stil och smak, och om håret på skallen i fråga inte tilltalade mig, så ratade jag helt enkelt killen. Rakt av. Kanske är det också därför så enormt viktigt för mig att trivas med min egen frisyr.

Sedan längderna kapades har det känts sådär. Men så idag, efter geggande med mängder av hårprodukter, timmar av plattångande och femtioelva nya stylingar har jag bestämt mig för att sluta fred. Att göra det bästa av det som finns kvar på huvudet, och att glädjas över att jag faktiskt vågade. För det är väl det som är att leva livet fullt ut. Att våga ta risker och testa nya saker. Och håret växer ju ut igen. Om sisådär två tre år...

Hejdå långa stripiga längder. Hej hej tjockt friskt, nååågot kortare hår. Hoppas jag vänjer mig...

När Amadeus började på dagis fick vi föräldrar två saker i uppgift. Dels att skriva ner några rader om varför lillen fick just namnet Amadeus, dels att göra ett litet kollage med bilder på familjen, som sedan ska sättas upp vid hans krok så han kan springa och titta på den när han längtar efter mams och paps. Som vanligt kan jag inte bara krafsa ihop ett papper med lite fastklistrade bilder. Nej, ska det göras så ska det göras ordentligt. Vilket kanske är anledningen till att platsen vid Amadeus krok på dagis fortfarande gapar tom.

Nu har jag i alla fall lyckats färdigställa halva första uppgiften. Familjetavlan är skapad. Nu ska jag bara printa tavlan och lyckas komma ihåg att ta med den till dagis också. Får skriva det i pannan. Så får vi se om det kanske tar ytterligare två månader att få ihop några rader om namnet Amadeus.

Ps. Eventuella funderingar kring hur Vassnesarna kan tänkas vara besläktade med ankor i sjömanskostym, möss med pipiga röster och hundar med stora skor, hänvisas till familjens minsting. Han har säkert en logisk förklaring ;)

Läste en insändare i senaste numret av Mama som jag bara måste dela med mig av.
...........................................................................................................................................................

När mitt andra barn föddes var hon jättefin och jag väntade på de känslor som med mitt första barn kom dagen efter förlossningen, den totala förälskelsen! Men de känslorna kom aldrig. Hon var inget lätt barn, krävde närhet hela tiden och hon åt upp mig. En dag sprack allt, jag hatade mitt liv, min tillvaro och fick diagnosen förlossningsdepression. Jag fick antidepressiv medicin och började gå hos en psykolog. Nu mår jag mycket bättre och har fått underbara känslor för min dotter.

Det var nog många faktorer som spelade in, en av dem var pressen jag hade på mig själv att vara perfekt. Perfekt mamma, hustru, kvinna och glad utåt! Jag ville vara allt och kom på att till slut var jag ingenting.

Nu har jag sänkt kraven på mig själv. Jag tänker inte ha en snabbis med min man när barnen sover för att det SKA man ha för att sexlivet ska komma igång. Jag tänker inte olja utemöblerna för det MÅSTE göras. Jag tänker inte ha pedagogisk verksamhet med mina barn för att vara den PERFEKTA mamman. Nej, nej, nej!!!!! Jag tar en kopp kaffe, sätter på en film till min son, min dotter får 700 leksaker framför sig och sedan får jag kanske 15 minuter att ladda. För jag är en SKITBRA mamma, en UNDERBAR hustru och en FANTASTISK kvinna!!!

Så snälla underbara, fantastiska medmammor där ute, sänk kraven på er själva!!! Vi är UNDERBARA, hela tiden!!!!
/Från en sjukt bra mamma
..........................................................................................................................................................

Någon mer än jag som kan skriva under på det hon säger? Att vi ställer alldeles för höga, och totalt onödiga krav på oss själva.

Nähä, inte det. Nä men då får väl detta inlägg agera en note to self, då. För jag kan nog, i alla fall nu och då, vara kravbärarnas okrönte mästarinna. Yeah. Not.

Jag ser att jag har en hel del nya läsare, säkerligen tack vare förra veckans exponering på blogg.se. Verkligen roligt att ni hittat hit allihop. Nu är jag lite nyfiken på att veta vilka ni är, och vad som fått er att titta in här hos mig. Det vore jättekul om ni vill ta er tid att svara på några korta frågor, så jag får lära känna er lite bättre, och höra vad ni vill läsa mer om framöver. Svara på de frågor ni känner för, bara lite kort sådär :)

1) Hur länge har du läst min blogg?
2) Hur hittade du hit?
3) Vad tycker du är intressant i den?
4) Något du saknar i bloggen som du skulle vilja ha mer av?
5) Egen blogg? Eller vill du berätta lite kort vem du är?

God morgon. Eller nja, den skulle kunna vara godare. Vår perkulator har nämligen gått sönder och här sitter jag, utan mitt morgonkaffe. Det blir till att jaga ny kaffebryggare fortare än kvickt. Har surfat runt lite och kollat vilka bryggare som verkar ha nöjdast användare, och mina finalister har ni här: Moccamasters KB741, respektive OBH Nordicas King of Coffee. Nu är frågan vilken jag ska välja? Vad tycker ni? Erfarenheter? Tacksam för alla tips! I need my coffee...

Åh vad kul! Jag stämmer in i allas gratulationer av de lyckliga tu, soon to be parents. Härligt med lite positiva nyheter i allt negativt som fyllt upp media på sistone.

Pang sade det i statistiken. Det tackar vi blogg.se för. Välkomna alla nya läsare, och tack alla ni som lämnar avtryck. Det värmer. Nu ska den här snörvliga bruden dricka sin sjuttonde kopp te, knyta sig för dagen och drömma om en förkylningsfri morgondag.

Sitter med ett papper framför mig. Tomt. Kommande veckas middagar ska planeras, och i huvudet står det bara still. Lite extra denna gången, eftersom det var ett tag sen sist. När vi varit på resande fot, så har det ju hela tiden varit någon annan som stått för planerandet. Men nu sitter jag här igen, med min matångest och försöker samla inspiration för ännu en vecka.

Behöver jag säga att jag inte är något kockmaterial? Att laga mat är något av det tråkigaste jag vet, jag är ingen sådan som öppnar kylskåpet och slänger ihop något som visar sig platsa i vilken kokbok som helst. Min matlagning kräver recept och noggrann planering. Lillens mjölkallergi underlättar inte, då maten inte får innehålla några former av mjölkprodukter.

Så nu behöver jag hjälp från er, alla ni som kan trolla fram en trerätters på fem röda, med bara det som råkar finnas i kylskåpet. Tips på lättlagade middagar utan ost och creme fraiche (övriga mjölkprodukter kan lätt ersättas med havrebaserade varianter), eller bra inspirationssidor/tidningar, mottages mer än tacksamt!