trace

Den första dagen överöstes vi av välkomnande och snälla ord från både personal och barn. Amadeus sprang mest från rum till rum, kastade sig ideligen över nån ny spännande leksak han spanat in, och brydde sig inte så mycket om de andra barnen. Ända tills Alexander, som gått på samma dagis som Deus tidigare, kom springande. Båda två lyste upp när de såg varandra, och sen gick det inte att separera dem. Lekte med bilar, cyklade och åkte rutchkana dagen lång. Amadeus verkade knappt bry sig om mamma fanns i närheten eller inte. Skönt för mig, som var tvungen att gå iväg och pyssla om Teodor titt som tätt.

 

Två hela dagar var vi med, jag och lillebror, den tredje dagen stannade vi bara en halvtimme. Lika glad som Deus var när han vinkade av oss, lika stolt var han när han senare berättade om allt roligt som de gjort och om hur modig han var som var kvar helt ensam, utan mamma.

 

Att det sedan bröt ut magsjuka på SMUlan och att vi idag blev tvugna att hålla oss hemma, det hör till den lite ledsammare delen av historien. För "det ÄR ju torsdag, och då SKA man gå till SMUlan!!"

 

Lilleman verkar klart fattat tycke för sitt nya dagis, och nu, som treochetthalvtåring tycker jag att jag för första gången med eftertryck kan säga att han går på dagis för sin egen skull, för att han tycker det är kul. Han älskar att se bilden på sig själv vid kroken i hallen, han är så stolt över att ha en egen stor blå prick med sitt namn att sitta på vid samlingarna, och jag kunde se hur det glittrade i ögonen på honom när han räckte upp handen för att berätta om väsentligheter som den blåsa han haft i munnen: "Fast det var länge sen. Fast det gjorde ganska ont."

 

Nu blir det inget mer SMUlan förrän på tisdag. En evighet tycker lilleman. Han har redan omsorgsfullt packat ner Polarn och sin "plåmmabok" i den för ändamålet nyinköpta Angry Birds-väskan. Bara för att vara redo när det är dags. ♥

Ja, hur konstigt det än låter så kallar jag honom Doreson. Teo har aldrig känts rätt, troligtvis eftersom det ju faktiskt är ett helt annat namn. Men på något sätt blev Teodor till Teodores, Dores och sedan Doreson. Helt logiskt :P

 

Herrn med många namn har den senaste veckan dreglat, tuggat och kliat i munnen mer än någonsin. Som så många andra föräldrar drar jag slutsatsen tänder. För tro det eller ej så har han faktiskt åldern inne. Tycker mig skymta en vit liten strimma i nederkäken, men erfarenheten säger mig att det kan dröja innan tanden dyker upp. Så vi laddar med kalla bitringar, dreggisar och massvis med småhanddukar. Sömnen har däremot bara påverkats mariginellt. Ett par nätter har han vaknat och haft ont, men det har räckt med ett mål mat så har han snart somnat om. På dagtid har det visserligen blivit svårare att somna (vagningsträsket, here I come...) och passen har blivit kortare, men humöret är det sannerligen inget fel på. Serverar underbara leenden och skratt på löpande band, och snicksnackar långa haranger för sig själv stup i kvarten. 

 

 Som man säkert kan läsa mellan raderna, så har vi ännu inga som helst sov och matrutiner, förutom vad gäller nattsömnen, där jag lägger Teodor runt sju och vaknar av joller vid sextiden på morgonen. Han sover oftast två eller tre pass per dag, men fördelningen och längden på dessa varierar stort. Och vad gör väl det? Med Amadeus kämpade jag för att han skulle sova och äta på vissa av mig bestämda tider. Men bebisar utvecklas så fort, vanor ändras och därmed rutiner. Så, jag har landat i att låta lillen styra ett bra tag till.

 

Jag packar undan kläder och fyller konstant på med nya storlekar ur det enorma klädförråd som Amadeus lämnat efter sig. Inte helt dumt med två pojkar ändå ;) Vissa kläder har jag dock inte kunnat låta Teodor ärva, det har helt enkelt känts för mycket "Amadeus" över dem. På samma sätt fyller jag på med nyinköpt till lillebror, även han måste ju få lite eget.

 

Fortfarande bara kärlek mellan bröderna. Teodor lyser upp varje gång han ser storebror, och så fort Amadeus finns i närheten tar han inte ögonen från honom. Amadeus svarar med pussar, kramar och andra ömhetsbetygelser. På äkta storebrorsvis har han också börjat förklara världen för lillebror. "Teodoo, (Deus kan inte säga R) du får inte äta glass." "När du blir lika stor som Uhu (Amadeus), då får du titta på TV."

 

Själv försöker jag lära mig att speeda ner och landa i nån slags vardag som inte innebär tusen projekt och ständig frustration över att jag inte hinner färdigt med dessa. Det där med att göra ingenting, DET ska jag lära mig den här hösten. Wish me luck!

Semestern är slut. Pappan är tillbaks på jobbet. Regndagarna kommer tätare och tätare och påminner om att sommaren faktiskt har ett slut. Just i år känns det tyngre än vanligt. Kanske beror det på att man vant sig vid långa varma dagar på stranden, dåsiga eftermiddagar i solen på altanen och att inte behöva väderstressa konstant - solen har liksom varit där för jämnan. Jag, som brukar se fram emot höst, stickade tröjor och friskare luft, känner mig plötsligt i år inte redo. Det får inte vara slut. Inte än.

 

Så, en av fördelarna man har som hemmamamma är ju att man kan fortsätta semestra på hemmaplan även efter att juli blivit augusti. Eller, tja, semestra var väl kanske att ta i. Men att fortsätta med sena frukostar, pyjamas fram till lunch och spontana badturer (så spontana de nu kan bli med två barn ;)), det kan vi i alla fall. Sagt och gjort. Den senaste veckan har vi hängt på badstranden med vänner, haft kids poolparty i trädgården, besökt mormor och morfar med husbil på Västkusten, och spenderat förmiddagar på lekparken med goda vänner. 

 

Så min semester är inte slut. Inte sommaren heller. Hösten må knacka på dörren. Men. Inte. Riktigt. Än.