Sju månader

Här är han. Killen som dags dato i själva verket är sju och en halv månad, men månadsbild nummer sju i ordningen är det. I takt med att han växer (för det gör han verkligen) så växer också kärleken till honom mer och mer för varje dag. Kan inte låta bli att förundras över hur mycket kärlek ett hjärta kan rymma, och hur det bara verkar vidgas och utöka konstant.
 
❤❤❤
 
Teodor är fortfarande en solstråle. Klagar sällan och har nästan alltid ett leende på läpparna. Till och med när han är ledsen så blandas ofta tårarna upp med några små skratt. En sån liten charmör. 
 
Precis som storebror har han haft problem med magen till och från ända sedan han föddes, och under veckan som gått har han haft en ordentlig förstoppning. Natten till onsdag sov han nästan ingenting, utan vände och vred sig och skrek till och från hela natten. Men vi åkte till farbror doktorn som skrev ut en ny medicin, som faktiskt verkar ha hjälpt, för de senaste dagarna har han verkat mer tillfreds och sovit betydligt bättre. 
 
❤❤❤
 
Dagarna här hemma bjuder numera på diverse kaosartade eller komiska händelser (hur de uppfattas beror allt som oftast på hur nattsömnen varit). Den ena kissar på sig, den andra dunkar huvudet i golvet. Nån vill köra racer med sin bobbycar och blåsa i flöjt samtidigt som den andra ska sova. En hoppar omkring på ett ben iklädd enbart kallingar, den andra har precis spytt ner golvet och sedan ramlat ur gåstolen rakt ner i spyorna. Men i bästa instagramanda lägger jag gärna ett filter av skimmer över det hela, för det är ändå just detta som är vår vardag. Den vardag som jag visserligen stundtals suckar över, men som ändå ger mig en sådan tillfredsställelse och så otroligt mycket glädje.
 
❤❤❤
 
Att bara ligga i Amadeus koja, som tydligen är vårt nya hem, och höra honom med full självklarhet förklara att den gigantiska mjukiskängurun är husets toalett, att vi idag ska äta pennor till middag, och att tuschpennorna som han stuckit i de små håligheterna i kojans tak är husets lampor, som man inte får röra för att han precis lagat dem. Priceless. 
 
Eller att bli smått uppäten av en mun med två små gaddar, få håret minutiöst undersökt av små händer och att se hur lilleman, trots brist på förståeliga ord, ändå på något sätt kommunicerar så mycket värme, tillgivenhet och kärlek.
 
Inte minst. Att se de band som på detta dryga halvår redan knutits mellan våra två söner. Hur storebror får lillebror att skratta som ingen annan, och hur Amadeus på något sätt blir mer självsäker när Teodor är med. En stolt storebror och en trygg lillebror. Vilket radarpar de är, och kommer bli. 
 
❤❤❤
 
Skulle kunna skriva hur mycket som helst, och min brist på uppdateringar gör att de inlägg som faktiskt hamnar på pränt tenderar att svämma över av ord. Men jag bryr mig inte om alla bloggexperters råd om korta texter och genomtänkta inlägg. Jag skriver från hjärtat. Så tacksam.
 
❤❤❤

Kanelbullar, tandsprickning och förkylning

 
God fredag. Slutet på en innehållsrik vecka, med tandsprickning (tand nummer två), förkylningar, happenings och inskolningssamtal på dagis, samt fyraårs-whateveritscalled, som resulterat i allt för lite sömn och allmän gnällighet här hemma från både den ena och den andra.
 
 
Men nu är det fredag, och även om Teodors nästäppa under natten eskalerade och övergick till hans första ordentliga förkylning, med både rinnande näsa, hosta och feber, så är i alla fall humöret bättre hos oss alla. Teodor är så tapper och lyser som en liten solstråle nästintill hela tiden, trots både sjukdom, ont i tandköttet och en intensiv utvecklingsperiod. Amadeus, som under den senaste veckan vissa stunder chockat både mig, och säkerligen även sig själv, med att kasta saker omkring sig, smälla i dörrar, och spotta på golvet, verkar även han ha lugnat ner sig. Får väl se hur länge det varar, men oavsett så är väl även han inne i nån slags maktkampsperiod där han själv vill bestämma och hitta på allt möjligt för att få sin vilja igenom. Helt normalt och nödvändigt för att komma framåt i utvecklingen, I know, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte vill ha tillbaka min harmoniska och goa lilla krampojke. Det kommer väl såsmåningom :) 
 
 
Jag själv har haft rejält ont i halsen flera dagar, men det verkar inte bli mer än så, och tur är väl det, för nu är det helg, något som vi firat in ordentligt med kanelbullefrossa här hemma. Även pappan kom hem en sväng mitt på dagen och lyckades tajma in nybakade bullar. Tror nog han kan känna lukten på mils avstånd ;)
 
Nu ska jag ta tag i fredagstacon, sen blir det fredagsmys här hemma. Bon weekend!
 

Tidig shoppingtur

 
 
Idag var det morgonshopping på Lindex med lite extra fina erbjudanden. Och vad gör jag, om inte släpar med mig mina gossar ner till stan i ottan i hopp om att få tag på några speciella plagg jag i förhand spanat in. Lilleman slocknade snart i vagnen, och storebror, som inte alls var sugen på klädprovning, lockade jag i sann mutaranda med en glass. Och efter nån timme i butiken, en stunds krängande i provhytten och otaliga små chokladhjärtan senare klev vi ut i morgonsolen med några fullpoängare. Helt klart värt en stor mjukglass på Donken. Mamma glad, Deus glad, alla glada.

Mr Doreson

 
Ja, hur konstigt det än låter så kallar jag honom Doreson. Teo har aldrig känts rätt, troligtvis eftersom det ju faktiskt är ett helt annat namn. Men på något sätt blev Teodor till Teodores, Dores och sedan Doreson. Helt logiskt :P
 
Herrn med många namn har den senaste veckan dreglat, tuggat och kliat i munnen mer än någonsin. Som så många andra föräldrar drar jag slutsatsen tänder. För tro det eller ej så har han faktiskt åldern inne. Tycker mig skymta en vit liten strimma i nederkäken, men erfarenheten säger mig att det kan dröja innan tanden dyker upp. Så vi laddar med kalla bitringar, dreggisar och massvis med småhanddukar. Sömnen har däremot bara påverkats mariginellt. Ett par nätter har han vaknat och haft ont, men det har räckt med ett mål mat så har han snart somnat om. På dagtid har det visserligen blivit svårare att somna (vagningsträsket, here I come...) och passen har blivit kortare, men humöret är det sannerligen inget fel på. Serverar underbara leenden och skratt på löpande band, och snicksnackar långa haranger för sig själv stup i kvarten. 
 
 
 Som man säkert kan läsa mellan raderna, så har vi ännu inga som helst sov och matrutiner, förutom vad gäller nattsömnen, där jag lägger Teodor runt sju och vaknar av joller vid sextiden på morgonen. Han sover oftast två eller tre pass per dag, men fördelningen och längden på dessa varierar stort. Och vad gör väl det? Med Amadeus kämpade jag för att han skulle sova och äta på vissa av mig bestämda tider. Men bebisar utvecklas så fort, vanor ändras och därmed rutiner. Så, jag har landat i att låta lillen styra ett bra tag till.
 
Jag packar undan kläder och fyller konstant på med nya storlekar ur det enorma klädförråd som Amadeus lämnat efter sig. Inte helt dumt med två pojkar ändå ;) Vissa kläder har jag dock inte kunnat låta Teodor ärva, det har helt enkelt känts för mycket "Amadeus" över dem. På samma sätt fyller jag på med nyinköpt till lillebror, även han måste ju få lite eget.
 
 
Fortfarande bara kärlek mellan bröderna. Teodor lyser upp varje gång han ser storebror, och så fort Amadeus finns i närheten tar han inte ögonen från honom. Amadeus svarar med pussar, kramar och andra ömhetsbetygelser. På äkta storebrorsvis har han också börjat förklara världen för lillebror. "Teodoo, (Deus kan inte säga R) du får inte äta glass." "När du blir lika stor som Uhu (Amadeus), då får du titta på TV."
 
Själv försöker jag lära mig att speeda ner och landa i nån slags vardag som inte innebär tusen projekt och ständig frustration över att jag inte hinner färdigt med dessa. Det där med att göra ingenting, DET ska jag lära mig den här hösten. Wish me luck!

Storebror

Måste bara få skryta lite om min Amadeus. Han har vuxit in i storebrorsrollen så snabbt och har tagit förändringen med en ny familjemedlem så bra. Han är hela tiden så mån om att lillebror ska ha det bra, han smyger när Teodor sover, torkar honom när han spyr och vrider igång speldosan när han är ledsen.
 
I förrgår lärde han sig dessutom att cykla på tvåhjuling(!) Mycket tack vare ihärdigt tränande på balanscykeln, men även pga sin envishet och totala oräddhet. Farmor och farfar som är här på besök köpte en fin blå "riktig" cykel till honom, och det tog bara nån timme innan han cyklade själv. *stolt*
 

Han är ocks en liten buskille, som tar fram den speciella busblicken när han har nåt rackartyg på gång. För ett par veckor sedan när han var ute på altanen och lekte med sin vattenpistol, ropade han plötsligt på mig och bad mig komma ut på altanen och ta på mig skorna. "Nej, jag behöver inga skor", tyckte jag. Men Amadeus hävdade att det måste man när man är ute på altanen. När jag ändå inte tog på dem sa han "Amadeus har i alla fall inte sprutat vatten i mammas skor." Det var precis vad han hade gjort...de var dyblöta... :)
 
Sedan lillebror kom till världen har han dock inte velat gå så mycket på dagis, och efter att han protesterat ett par gånger vid lämning, bestämde jag mig för att låta honom själv avgöra om han ville gå eller vara hemma. Hittills har han valt att vara hemma med mamma och lillebror och även om det stundvis är väldigt intensivt, så är det såå mysigt! Vi hänger på öppna förskolan, bokar playdates på lekplatsen och går på promenader. (Med den fart Deus har på cykeln kan det nästan bli powerwalk för min del.)
 
Amadeus är så klok, och fäller så många roliga kommentarer att man borde skriva upp dem i en bok och spara. Detta kommer jag troligtvis aldrig hinna att göra, men jag får spara dem i minnet, och plocka ram dem när jag är gammal och grå :) Mamma älskar dig, min lillastora prins.