trace

Tiden flyger. Sannerligen. Idag är han två månader, vår lilla skatt. För varje dag som går ger han mer och mer gensvar, och pratar mer än gärna med både mamma, pappa och leksakerna på sitt underbara gurglande bubbliga lilla sätt. Leendena börjar bli vardagsmat, självklart den sortens mat man aldrig blir trött på. Varje gång han tittar på mig med sina mörka ögon och drar på mungiporna så hoppar mammas hjärta ett extra skutt.

Den senaste veckan har varit jobbig för lilla prinsen. Han är inne i en utvecklingsfas där han börjar se på världen på ett nytt sätt, och så smått kan börja uppleva mönster i sin omgivning. Allt det nya gör att han lätt känner sig otrygg och förvirrad, och detta är något som vi tydligt märkt av. Han är gnälligare, klängigare och mer krävande än vanligt. Vill inte varken sitta eller ligga ensam mer än ett par minuter, utan ber oupphörligen om uppmärksamhet. Helst av allt vill han ligga nära nära hela tiden, inte nödvändigtvis för att äta, utan för att det känns tryggt. Jag läste i en bok att om babyn fick som den ville i den här perioden skulle han helst krypa tillbaks in i mammas mage. Vetskapen om att han genomgår allt detta jobbiga gör att det skär i mammas hjärta. Kosta vad det kosta vill av sömnlösa nätter, inställda aktiviteter och ändlösa promenader fram och tillbaks i lägenheten. Allt för att hjälpa lilla hjärtat, så han kan komma ut i den nya världen med massa nyupptäckta förmågor och färdigheter, redo att möta allt det som väntar.

Tack för två fantastiska första månader med dig, min Amadeus.
Jag älskar dig så mycket!

Dagen då prinsen skulle göra sin första långresa för att hälsa på kusinerna i storstaden var en klass två varning utfärdad. Kung Bore hade invaderat det lilla riket på norra halvklotet och i hans spår följde lamslagning av invånarnas vardag i allmänhet och framkomlighet på vägarna i synnerhet. Inte på många många år hade man upplevt en sådan vargavinter med en meters snödjup, över 20 bitande minusgraders kyla och en vind som på sina håll uppmätte stormstyrka. Men Bores spektakel kunde inte hindra prinsen från att genomföra sin planerade resa.

Tidigt på morgonen gav han sig av, och efter många timmar av snöyra, dålig sikt och stundtals krypande fart anledde han till släktingarnas residens. Där firades äldsta kusinens treåriga födelsedag med söta bakverk och många glada tillrop. Kusin nummar två fick även hon ta emot hyllningar, då hon dagen till ära i den stora katedralen fått motta välsignelse från Den Högste. Det blev ett par minnesrika men också utmattande dagar för prinsen, som efter hemkomsten intog en bekväm position i moderns famn där han slumrade, och sedan sov dagen lång. I drömmen, precis som utanför fönstret fortsatte de vita kalla flingorna att falla...

Här ligger lilla klimpen och sussar till melodifestivalen. För första gången med nappen i munnen. Kan man bli sötare?!

Idag blir jag stor flicka. Vuxen. Trettio. Tänk vad man under åren funderat och undrat hur livet kommer se ut den dagen man fyller 30. Är jag gift? Vad jobbar jag med? Hur många barn har jag? Är jag nöjd med livet? Var bor jag? Hur kommer det att kännas? Har jag uppfyllt allt det där jag velat innan 30?

Nu när dagen är här så funderar jag faktiskt inte så mycket över allt det där. Dagen känns som vilken dag som helst, och åldern som en siffra likt alla andra. Men visst är jag nöjd. Lycklig. Glad över att jag är där jag är och att jag kommit dit jag kommit. Jag har en fantastisk make som jag älskar så mycket, en underbar son som ger mig så mycket glädje, massa goa vänner, en utbildning som känns mitt i prick, och om en dryg månad flyttar vi in i vår första villa. Jag har hunnit se stora delar av världen, samlat på mig många erfarenheter, upplevt både berg och dalar och utvecklats till en person som jag oftast är ganska nöjd med. Livet är härligt. Varje dag en erfarenhet. Varje andetag en gåva. Jag tackar för det som varit och ser fram emot en spännande fortsättning. Firandet av de stora 30 skjuter vi på tills vi flyttat in i huset och saker lugnat sig lite grann. För fira ska man. Allt vad man kan och så mycket det går :)

Idag bloggar Amadeus med mig. Sitter i knät och dikterar vad jag ska skriva:) Han växer så det knakar, lilla klimpen. Väger nu ett kilo mer än han gjorde vid födseln. Börjar få lite dubbelhaka och riktig bebismage:) Härligt, tycker mamman, som ända sedan födseln haft för lite mjölk. I natt slog han sömnrekord. Över fem timmar i sträck, och totalt 10 timmar!! Det verkar som att det gjort honom gott, för han har nöjt suttit i babysittern över en timme, och jag har för första gången på en månad kunnat röja ordentligt i köket - härlig känsla.

Något annat som hänt för första gången, är att mamman fått ett riktigt stort (medvetet) leende av prinsen!! Det gick rakt in i hjärtat vill jag lova. Mitt under nattamningen tittar han plötsligt upp på mig och brister ut i världens finaste (jag kan vara partisk:) ) smil! Just nu är det dock allt annat än leenden här, lilleman är hungrig, så vi får återgå till vår kära soffa, där vi numera bor, han och jag ;)