trace

Tiden flyger. Sannerligen. Idag är han två månader, vår lilla skatt. För varje dag som går ger han mer och mer gensvar, och pratar mer än gärna med både mamma, pappa och leksakerna på sitt underbara gurglande bubbliga lilla sätt. Leendena börjar bli vardagsmat, självklart den sortens mat man aldrig blir trött på. Varje gång han tittar på mig med sina mörka ögon och drar på mungiporna så hoppar mammas hjärta ett extra skutt.

Den senaste veckan har varit jobbig för lilla prinsen. Han är inne i en utvecklingsfas där han börjar se på världen på ett nytt sätt, och så smått kan börja uppleva mönster i sin omgivning. Allt det nya gör att han lätt känner sig otrygg och förvirrad, och detta är något som vi tydligt märkt av. Han är gnälligare, klängigare och mer krävande än vanligt. Vill inte varken sitta eller ligga ensam mer än ett par minuter, utan ber oupphörligen om uppmärksamhet. Helst av allt vill han ligga nära nära hela tiden, inte nödvändigtvis för att äta, utan för att det känns tryggt. Jag läste i en bok att om babyn fick som den ville i den här perioden skulle han helst krypa tillbaks in i mammas mage. Vetskapen om att han genomgår allt detta jobbiga gör att det skär i mammas hjärta. Kosta vad det kosta vill av sömnlösa nätter, inställda aktiviteter och ändlösa promenader fram och tillbaks i lägenheten. Allt för att hjälpa lilla hjärtat, så han kan komma ut i den nya världen med massa nyupptäckta förmågor och färdigheter, redo att möta allt det som väntar.

Tack för två fantastiska första månader med dig, min Amadeus.
Jag älskar dig så mycket!