trace

Här är han. Killen som dags dato i själva verket är sju och en halv månad, men månadsbild nummer sju i ordningen är det. I takt med att han växer (för det gör han verkligen) så växer också kärleken till honom mer och mer för varje dag. Kan inte låta bli att förundras över hur mycket kärlek ett hjärta kan rymma, och hur det bara verkar vidgas och utöka konstant.

 

❤❤❤

 

Teodor är fortfarande en solstråle. Klagar sällan och har nästan alltid ett leende på läpparna. Till och med när han är ledsen så blandas ofta tårarna upp med några små skratt. En sån liten charmör. 

 

Precis som storebror har han haft problem med magen till och från ända sedan han föddes, och under veckan som gått har han haft en ordentlig förstoppning. Natten till onsdag sov han nästan ingenting, utan vände och vred sig och skrek till och från hela natten. Men vi åkte till farbror doktorn som skrev ut en ny medicin, som faktiskt verkar ha hjälpt, för de senaste dagarna har han verkat mer tillfreds och sovit betydligt bättre. 

 

❤❤❤

 

Dagarna här hemma bjuder numera på diverse kaosartade eller komiska händelser (hur de uppfattas beror allt som oftast på hur nattsömnen varit). Den ena kissar på sig, den andra dunkar huvudet i golvet. Nån vill köra racer med sin bobbycar och blåsa i flöjt samtidigt som den andra ska sova. En hoppar omkring på ett ben iklädd enbart kallingar, den andra har precis spytt ner golvet och sedan ramlat ur gåstolen rakt ner i spyorna. Men i bästa instagramanda lägger jag gärna ett filter av skimmer över det hela, för det är ändå just detta som är vår vardag. Den vardag som jag visserligen stundtals suckar över, men som ändå ger mig en sådan tillfredsställelse och så otroligt mycket glädje.

 

❤❤❤

 

Att bara ligga i Amadeus koja, som tydligen är vårt nya hem, och höra honom med full självklarhet förklara att den gigantiska mjukiskängurun är husets toalett, att vi idag ska äta pennor till middag, och att tuschpennorna som han stuckit i de små håligheterna i kojans tak är husets lampor, som man inte får röra för att han precis lagat dem. Priceless. 

 

Eller att bli smått uppäten av en mun med två små gaddar, få håret minutiöst undersökt av små händer och att se hur lilleman, trots brist på förståeliga ord, ändå på något sätt kommunicerar så mycket värme, tillgivenhet och kärlek.

 

Inte minst. Att se de band som på detta dryga halvår redan knutits mellan våra två söner. Hur storebror får lillebror att skratta som ingen annan, och hur Amadeus på något sätt blir mer självsäker när Teodor är med. En stolt storebror och en trygg lillebror. Vilket radarpar de är, och kommer bli. 

 

❤❤❤

 

Skulle kunna skriva hur mycket som helst, och min brist på uppdateringar gör att de inlägg som faktiskt hamnar på pränt tenderar att svämma över av ord. Men jag bryr mig inte om alla bloggexperters råd om korta texter och genomtänkta inlägg. Jag skriver från hjärtat. Så tacksam.

 

❤❤❤