trace

Ibland känner jag mig handfallen, övermanövrerad och besegrad. All den kärlek jag känner till dig, min fina son, får mig att tappa fästet i tillvaron. Dina mjuka små händer som rör vid mitt ansikte, dina ögon med oidentifierbar färg, din runda lilla haka med gropen mitt i, dina tjocka små lår inbäddade i hudveck, och munnen som varje dag formar nya ljud. Allt med dig äter upp mig. Jag tappar alla yrkesambitioner, mina materiella krav blir mindre, mitt sätt att se på världen ändras totalt. Just nu finns bara du.


Undrar om jag någonsin kommer tillbaks till den jag var. Om A blir A och B blir B igen. Jag skulle göra allt för dig. Allt. Utan begränsning och utan villkor. Du är hela världen, i min famn. Försöker bena ut, strukturera och sortera. Få ordning på tillvaron, bli mig själv igen. Men den "jag själv" finns inte kvar. Jag har förändrats, utvecklats och berikats. Den kärlek som överumplat gör mig vimmelkantig, tunnelseende och enkelspårig. Så jag släpper, väljer att ge upp, att tillåta mig försvinna in i euforin som är du. Min Amadeus, mitt hjärta, mitt allt! ♥