trace

Efter massa velande, flera sömnlösa nätter och en hel del tårar har jag tagit mitt beslut. (Inser nu att det där låter som om det hela handlade om liv och död, men med sprutande hormoner kan även små vägskäl bli till väldiga berg man måste bestiga.) Ni som känner mig vet att jag har en enorm viljekraft och att jag kan pusha mig igenom det mesta för att nå mina mål. Men historien har visat att priset för detta ibland blir alldeles för högt, och när jag nu inte längre bara har mig själv att tänka på, så måste jag bromsa.

Målet var i det här fallet att bli klar med utbildningen innan Pyret föds. Ett mål som jag haft länge länge och som jag aldrig trott jag skulle rubba på. Kanske är det mognad som kommit av erfarenhet, kanske rädsla över att hamna i träsket igen. Det spelar egentligen inte någon roll vad som fick mig hit, men nu när jag äntligen bestämt mig för att hoppa över C-uppsatsen och satsa helhjärtat på mig själv, min lilla familj, och förberedelser för Pyrets ankomst, känns det nästan oförskämt bra! Den lilla känslan av misslyckande som vill gnaga sig kvar därinne utplånas mer och mer för varje dag, och lyckan över att snart ha tid att köpa babykläder, gå profylaxkurs, fylla frysen med bullar, och bara vara, är total.

Plötsligt återstår bara en ynka liten femveckorskurs av skolan för den här gången!
I'll be back, men just nu är det Pyret, framför allt!