Upprop
- Idag inleds vecka 32 - nu är det inte mer än
63 dagar kvar till beräknad förlossning.
- Två månader känns länge - fysiskt sett. Börjar undra hur jag ska kunna växa ytterligare, jag som redan känner mig så vansinnigt otymplig och som minst sagt har problem med att alla kläder sitter fel!
-
Mentalt sett är jag ganska glad över att det ännu finns tid att bearbeta väntande förlossning, mammaskap och allt vad det innebär. Känner mig inte redo än, och kommer kanske aldrig göra det, men det finns vissa saker jag vill hinna bearbeta innan Pyret tittar ut.
-
Efterlyser fler positiva mammor som kan tala om för mig att det faktiskt är underbart med barn. För att det blir jobbigt ibland, det VET jag vid det här laget. Verkar ibland som att folk runtomkring mig har en omedveten konspiration på gång att få mig tvivla på om jag verkligen kommer orka med att bli mamma. Jag har fått höra SÅÅ många historier om hur jobbigt allting är och att jag ska förvänta mig att mitt liv tar slut. Realist som jag är så insåg jag detta redan innan jag valde att bli gravid - kanske därför jag väntat så länge. Men nu ber jag er, alla positiva mammor, att göra er hörda!
Bild: Lennart Nilsson
Vad spännande! Får önska dej all lycka som finns :)
Ååå T, förstår dig verkligen, tänk att det är så lätt att fokusera på det "jobbiga" som om det nästan förväntas att man ska klaga lite. Det är nog som du skriver en god tanke om förberedelse bakom.
Helt fel fokus dock. Visst ser vardagen annorlunda ut som dinkies vs mamma&pappa men man lever med förändringen, när du väl är där och ska upp på morgonen tidigt för barnens skull så gör man det för det är helt naturligt, inte tänker och saknar man svettiga sovmorgnar då, du har det i dig, du får inte glömma vem som programmerat dig :o)
Finns inte en dag man vill byta ut, så mycket kärlek, så mycket de ger av sig själva dessa små har man kanske aldrig upplevt, och den speciella kärlek för barnen man själv ger ut har man aldrig känt förut - det är häftigt, det är to be alive! Det är verkligt, det går inte beskriva.
Nu blev det långt det här. Jag skulle kunna gå on and on. Blir bara full av glädje när jag tänker att vi skaffade barn och de fyra senaste åren!
Ska inte uppta mer plats nu. Säger bara LÄNGTA & NJUT!
Love
M
sv: tack själv, faktiskt bra att du efterlyser det positiva, det är en tankeställare
kom på som motvikt mot att du hört att "livet ska ta slut" - mitt började, har aldrig varit så kreativ som nu :o)
no worries
Ibland känns det som om man själv dött - men det är väl lite likt vår relation till Gud. Ju mer jag själv dör, desto mer får Jesus liv i mig.
Att vara utgivande, kärleksfull och god mot en annan människa är så tillfredsställande och behagligt (och till och med Bibliskt).
Ju mer man ger, desto mer får man tillbaka och det mest FANTASTISKA är nog precis som Malin skrev: att vi är programmerade/skapade till detta.
Så många känslor är obegripliga fram tills den stunden, du håller ditt barn i famnen. Designat av en Mästare som planterat detta lilla liv i dina och Vidars händer för att förvalta, älska, fostra och undervisa för resten av livet.
Så mycket ligger redan i dig, bara oupptäckt ännu.
Ni kommer säkert att bli de bästa föräldrarna i era barns ögon, de kommer säkert tycka det i alla lägen, men oavsett vad så är kärleken mellan barn och förälder något alldeles särskilt!
Jag känner nog som Malin - skulle kunna "go on and on". Du kommer att inse det själv...om ca 63 dagar! ...and it is just the beginning of something new and fresh!
Men Thess, det är HELT UNDERBART att vara mamma! Den kärleken som man upplever till sitt barn är större än någonting som finns i livet. Det är hur stort som helst att titta på ett litet ansikte och veta att det sprungit ur ens kärlek. det är ENORMT. och att spendera dagarna med att leka med sin skatt och se honom upptäcka världen är fantastkiskt. de där helt förutsättningslösa blickarna fyllda av kärlek som man får... och leenden.. och sen skratt! när mamma är tryggheten och allt gott i livet. det är helt enkelt det högsta i livet. Jag måste nog skriva ett helt blogginlägg om det här själv.
Bara bejaka denna oerhörda kärlek (jag tyckte nästan att det var skrämmande) så kommer du att se hur fint livet är som mamma. Sjlvklart kommer du at tklara det! det är bara att följa med i det som händer!
Låt dig inte avskräckas av att jag haft en lite tuff vecka. det vackra överväger. så mycket att jag nästan kan tänka mig att vara hemma hela livet (och det kommer från en arbetsnarkoman). Du är på väg in i det vackraste som finns!!!
Stora kramar!
Tack fina ni för alla fina ord. Jag tror det är som ni säger - de positiva känslorna och den starka kärleken är så svår att förstå så här i förhand, medan det jobbiga och tunga på något sätt är lättare att relatera till. Jag är övertygad om att jag kommer älska att vara mamma, och att jag kommer bli en bra sådan. Men med hormoner i kroppen och medicin på nedtrappning kan minsta negativa kommentar fastna och bli till ett stort berg. Så tack igen för att ni delar med er, och för att ni är de ni är. Kram
Min kära make sitter med datorn dygnet runt nu för tiden. C-uppsats på g. Därför är det inte ofta som jag sitter och kollar bloggar. Nu ligger han på soffan och känner sig lite sjuk så det passar jag på:) Och detta blogginlägg måste jag kommentera. Ärligt Tess, du som vet lite av hur jag har haft det och är... så bra som jag mått sen jag blev mamma har jag aldrig mått! Jag har aldrig varit så avslappnad, ostressad, avkopplat, lugn och full av energi!!! Så många påminde mig innan om hur jobbigt och tufft det är att bli mamma. Det är säkert bra att höra om det är så att barnet kanske blir skrikigt, sömnlösa nätter osv... Men så finns det en del, jag är en av dem, som får bebisar som sover på nätterna och nästan aldrig skriker. Hur än ditt lilla barn är så vill jag säga att det behöver inte bli svårt och jobbigt, din mammaroll kan också komma sådär naturligt:) Kram!!!
Therese.
Nu är jag inte mor, kommer heller aldrig att bli det. Har dock en väldigt liten knodd, så jag har en liten aning om hur det kan vara…
Så här är några snabba tankar från en nybliven far:
En hel massa människor före dig har klarat av att vara föräldrar. Sannolikheten är oändligt stor att du också gör det.
En massa människor kommer att ge dig en massa råd. Lyssna på det du tycker är rimligt och strunta i resten.
Livet tar bara slut om du tillåter det att ta slut.
Oj vilken anstormning av bra synpunkter som kom på detta!
Mim: Jag blir SÅ glad över att höra att du mår bra och njuter av mammaledigheten! Tack för alla uppmuntrande ord. Tar till mig vart och ett av dem.
Holm: Haha, sorry - självklart var uppropet lika mkt riktat till positiva pappor - tänk vad trångsynt man kan vara ibland:) Gillar din filosofi och tror helt och fullt på dina resonemang. Allt blir vad man gör det till. Tack för att du ville dela med dig och välkomna till Sverige - för visst skulle ni väl komma hit snart?
Jag vill kommentera mera, för det här var ett viktigt ämne, Thess. Det är väldigt olika hur man känner det under graviditeten, men för mig var det väldigt overkligt att bli mamma. Jag började nog tro på det först vid vecka 25 och sen ungefär 6 vexkor före BF slog KÄRLEKEN och längtan till. Den bara kom ohc jag var jätteglad för det. Hoppas verkligen du får känna detsamma!!
Sen, precis som Mim sa ovan, har jag alltid avundats föräldrar för att de har en så skön lunk p ålivet. Du kommer att se. Livet som mamma handlar aldrig om att prestera något (som när man pluggar eller jobba). Det handlar om att amma, byta blöja, uppmuntra, le och bära ett nytt litet liv nära nära sig... och så växer de så att det knakar och allt är så spännande. Tänk att till och med en vuxen kan sitta och titta på ett foliepapper i timtal? Och det är livet, Thess. Bara vara. Foliepappret är viktigast den dagen om det är viktigast för den lille/a. Så går man på promenad och kan var aute hur mycket som helst. Vinden blåser och det lilla livet skrattar i famnen 'mamma, vad var det!?'... det är det som gör att livet får nytt innehåll och blir ännu mer spännande! stora kramar!!