trace

Jag var på utbildningsmässa för IndustriForums räkning idag. Ett ställe som borde andas liv och förhoppningar. Tyvärr stötte jag på en pessimist av värsta sorten. En femtioplusare som var arbetslös sedan fem månader tillbaks. Hon berättade för mig att ingen vill ha en högutbildad 50-åring med många års tolkerfarenhet. Hon gjorde också klart att jag inte hade någon aning om vad jag pratade om när jag försökte peppa henne till att våga göra något nytt, starta eget, skola om sig eller dylikt. "Jag har ju bara drygt 10 år kvar innan pension, och jag orkar inte dra på mig ännu ett misslyckande." Bara 10 år?! Själv har jag varit verksam på arbetsmarknaden i ganska exakt 10 år och jag tycker mig faktiskt ha lärt mig en hel del, erfarit både bu och bä och haft massa roligt därtill. Tio år är en lång tid av möjligheter. Om man är optimist.

Att människan i fråga sedan börjar beskriva hur hon dagligen ångrar hur hon uppmuntrade sin dotter att läsa på högskolan var väl inte direkt oväntat i sammanhanget. "Det är mitt fel att hon slösat bort tre år av sitt liv på något som hon aldrig kommer kunna arbeta med, och som dessutom gett henne högar med studieskulder". Men när jag frågade vad dottern studerat som så säkert aldrig kommer att ge jobb, får jag svaret som ett slag i huvudet. "Informatör." Hmm..låter bekant. "Det finns inga jobb, värdelös utbildning, förstörd framtid, lägga sig ner och dö." Efter ett par stumma sekunder tittar jag upp på kvinnan, ler mitt största charmigaste leende, beklagar hennes uppsägning, och önskar henne lycka till. För mig själv konstaterar jag att personen framför mig troligtvis kommer gå arbetslös ända fram till pensionen. Själv är jag inte ett dugg orolig. Jag vet att jag valt rätt utbildning. Jag älskar det jag gör, och den kärleken till yrket kommer att ge mig jobb. Oavsett lågkonjunkturer så finns det alltid minst ett jobb. Och det är allt jag behöver. Är man optimist så är man.