Soptunnedrama
Igår gjorde jag nåt jag egentligen inte borde vara stolt över, men jag känner faktiskt att det var lite befogat.
Jag hade en riktigt tung dag på jobbet och när jag kom hem kände jag bara att jag aldrig ville gå tillbaks igen.
Till saken hör att gårdagens lunch fick intas on duty, efter lunchrasten, i receptionen. Lunchen ägnades nämligen åt att springa på stan och leta en väldigt specifik klänning som jag bara sett i katalog, och som jag nästan tappat hoppet om att hitta i verkligheten. Men, när jag kom indykandes i en butik där jag absolut inte väntat mig att den skulle finnas, så hängde den där!!! Lika perfekt in real life som i katalogen. Så, då var klädvalet till lillebrorsans bröllop den 8 juli redan avklarat. (Å andra sidan vet man aldrig...det är länge kvar till 8 juli och jag har ändrat mig förr...) Men jag måste iaf säga att klänningen lyste upp min dag som en liten sol. Jag sprang och kikade in i garderoben säkert tre-fyra gånger under kvällen och bara myste(mös)...It's sure's good to be a girl!
Nåja, tillbaks till storyn. Eftersom jag lunchade i receptionen så fick matlådan åka ner i väskan odiskad. När jag kom hem skulle jag tömma ut resterna och då...hoppsan...slank gaffeln med ner i soporna. Jobbets gaffel. Men med en dålig dag i ryggen tänkte jag..haha, den får ligga där. Och dö. Bland alla äckliga matrester och stinkande sopor får den andas sina sista minuter och plågas.
Åh vad det var skönt att avreagera sig! Jag nästan hånlog för mig själv när jag stängde sopskåpet och gick och la mig. Man får inte stjäla, men det tycker jag inte att jag gjorde heller. Jag bara kanaliserade min upprördhet och irritation på en av företagets gafflar. Bättre det än att banka sönder rutor eller annat dumt.
Till saken hör att jag sov gott i natt. För första gången på länge...
*ett litet tillägg...jag vaknade med dåligt samvete och gick för att plocka upp gaffeln. Då hade min kära make, den hederliga hälften av oss, redan räddat den stackars halvförgiftade metallbiten från döden. Slutet gott, allting gott*
Jag hade en riktigt tung dag på jobbet och när jag kom hem kände jag bara att jag aldrig ville gå tillbaks igen.
Till saken hör att gårdagens lunch fick intas on duty, efter lunchrasten, i receptionen. Lunchen ägnades nämligen åt att springa på stan och leta en väldigt specifik klänning som jag bara sett i katalog, och som jag nästan tappat hoppet om att hitta i verkligheten. Men, när jag kom indykandes i en butik där jag absolut inte väntat mig att den skulle finnas, så hängde den där!!! Lika perfekt in real life som i katalogen. Så, då var klädvalet till lillebrorsans bröllop den 8 juli redan avklarat. (Å andra sidan vet man aldrig...det är länge kvar till 8 juli och jag har ändrat mig förr...) Men jag måste iaf säga att klänningen lyste upp min dag som en liten sol. Jag sprang och kikade in i garderoben säkert tre-fyra gånger under kvällen och bara myste(mös)...It's sure's good to be a girl!
Nåja, tillbaks till storyn. Eftersom jag lunchade i receptionen så fick matlådan åka ner i väskan odiskad. När jag kom hem skulle jag tömma ut resterna och då...hoppsan...slank gaffeln med ner i soporna. Jobbets gaffel. Men med en dålig dag i ryggen tänkte jag..haha, den får ligga där. Och dö. Bland alla äckliga matrester och stinkande sopor får den andas sina sista minuter och plågas.
Åh vad det var skönt att avreagera sig! Jag nästan hånlog för mig själv när jag stängde sopskåpet och gick och la mig. Man får inte stjäla, men det tycker jag inte att jag gjorde heller. Jag bara kanaliserade min upprördhet och irritation på en av företagets gafflar. Bättre det än att banka sönder rutor eller annat dumt.
Till saken hör att jag sov gott i natt. För första gången på länge...
*ett litet tillägg...jag vaknade med dåligt samvete och gick för att plocka upp gaffeln. Då hade min kära make, den hederliga hälften av oss, redan räddat den stackars halvförgiftade metallbiten från döden. Slutet gott, allting gott*
Kommentarer
Postat av: Frida
HA HA HA... va "sick" och vilken kul grej. Skulle också vilja avreagera mig på det där sättet. Go Therese
Trackback