Loppet

Det var en kall och ruggig vårdag. Regnet hängde som ett hotande täcke över staden där det skulle hända. Hon hade tvekat in i det sista...skulle det gå vägen, skulle hon klara av det?
Det hade inte blivit mycket av träning inför den stora händelsen, mer än de sedvanliga danspassen på gymet, ändå kände hon sig riktigt eggad att ställa upp.

Vid åsynen av den folkmassa som till tonerna av Carolas "Evighet" (schlagerdagen till ära) sprattlade med ömsom armar ömsom ben och andra kroppsdelar i någon form av kollektiv uppvärming, kunde hon ändå känna ett sting av nervositet. Tänk om man skulle komma allra sist! Insnubblandes helt slutkörd en halvtimme efter alla andra... Nej, det skulle inte få hända!

Nåja. Stämningen var i alla fall på topp, och stampandes i takt till tonerna från de stora bautahögtalare man släpat fram bestämde hon sig för att släppa alla tankar om misslyckande och köra hårt.
När startskottet gick small det till i hennes ben. Det var som om all den iver hon samlat på sig tillsammans med den stigade förväntan på plats orsakade en explosion av adrenalin. En kick som egentligen inte blev mer än ett platt fall. För, när första steget skulle tas var det bara tvärstopp. Omgiven av tusentals träningsklädda tjejer i alla åldrar var det lättare sagt än gjort att faktiskt ta sig överhuvudtaget någonstans. Hon banade sig istället väg mot kanten av klungan för att där tränga sig fram och tillslut hitta en lucka.

Loppet gick i en rasande fart. Även om hon tidigare sagt till sig själv att tävlingen endast skulle vara mot sig själv så kunde hon inte låta bli att hålla koll några av de "harar" hon hade framför sig och bestämma sig för att ta dem i slutet. Vägen utmed ån var fin och kunde njutas, förutom vid förbipasserandet av en åker, där kodyngan stank så det stack i näsan. Som tur var hade förkylningen inte riktigt släppt, så den tjocka lukten kunde inte fullt ut tränga sig in i hennes lungor.

Så passerades första vattenkontrollen, andra vattenkontrollen, och plötsligt börjar folk öka farten. De harar hon hållt sig bakom pressar sig nu framåt i ledet och hon bestämmer sig för att haka på. Efter bara ett tiotal meter ser hon målområdet skymta och tonerna från bautahögtalarna pumpar ny adrenalin in i hennes slutkörda ben. Nu skulle hararna slås.
Farten ökades och det blev en riktig spurt in mot mållinjen. Precis innan hon kliver över gränsen som markerar loppets slut tar hon sig om den sista haren och går nöjd i mål...

Det var historien om henne, och om hur det kom det sig att hon, rödmossig i ansiktet och med värk i benen ändå spurtade sig mål på en tid bättre än anat. Med haren bakom, och medaljen framför!

63536-16

63536-18

Kommentarer
Postat av: Johan

Härligt! Tillåt mig bli den första att gratulera : )
Bra jobbat !

Postat av: Tres

Thanks joooohan!! :)

2006-05-19 @ 13:35:44
URL: http://trace.blogg.se
Postat av: Ditt husband

Grattis ! Neste blir maraton !
Du er best !

2006-05-21 @ 13:52:00

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback