trace

I helgen fick Amadeus sin första cykel. Blå skulle den vara, och med ett litet flak där bak. Nu finns det inget stopp på honom. "Tlyttla", säger han och sparkar sig nerför gatan. Tramporna har han inte riktigt hittat än, men undan går det ändå :)

...i alla fall när man får sitta och morgonmysa med den här lilla killen, som lördagen till ära slog rekord och vaknade innan klockan sex...

Har inte lagt upp så mycket bilder från jul. Men dessa bjuder jag i alla fall på. En liten busnisse på topphumör!

Om ett par veckor fyller Amadeus två år. Jag har av någon anledning fastnat i en tro att det är under det första levnadsåret som den största utvecklingen sker. Detta må vara sant, men när jag häromdagen såg en filmsnutt från förra året vid den här tiden, insåg jag att lillen tagit enorma utvecklingskliv under även sitt andra levnadsår. Han har vuxit från bebis till en liten kille med en alldeles egen personlighet, som kommunicerar, demonstrerar sin egen vilja, och ger så enormt mycket kärlek.


Det var för ett par månader som jag första gången hörde honom säga sitt eget namn. Eller, tja, något som skulle likna. Amadeus är ju inte jättelätt att säga, så han kallar sig själv för "Uhuu". Helt logiskt ;) Att han numera kan svara ja och nej, och lär sig fler och fler ord underlättar enormt här hemma, att slippa försöka tyda och istället be honom förklara.



Att han är intresserad av teknik och gärna studerar hur saker och ting fungerar är något som blivit tydligare på sistone. Han kan sitta flera minuter och öppna och stänga en dörrhasp eller studera en klädnypa. Och ja, flera minuter, det är lääänge i en liten duracellpojkes värld. För hur spännande det än kan vara med konstruktioner av olika slag, så är nog det roligaste just nu att plocka gåvagnen full med leksaker och i full fart köra den fram och tillbaks i huset. Eller att ligga på golvet och leka med bilar. Dessa bilar. Att han inte tröttnar. Svårt för en flickflicka som var dockförtjust ända upp i lågstadiet att förstå. Desto lättare för en pappa som fortfarande är fascinerad av fordon av alla de slag.



Sen har vi datorn. Den lilla bärvänliga laptopen i plast, som pratar norska och som Amadeus fick av farmor och farfar i somras. Under hösten har denna varit hans ständiga följeslagare. Och visst har jag sett honom sitta och trycka på de små knapparna och förstått att han varit fascinerad av alla bokstäver. Men döm min förvåning när han en dag, på vår spishäll får syn på ordet INDUCTION, pekar på bokstaven N, och säger "änn". Jag höll på att tappa hakan! Trodde först det var en tillfällighet, men när han sitter vid datorn och trycker på precis den bokstav som syns på skärmen, så inser jag, han har lärt sig hela alfabetet, inte ens två år gammal! Vilket litet geni.


Amadeus har också fått sin första bästis. Han heter Tim och går på samma dagis. Fröknarna säger att de två små killarna, som är nästan exakt lika gamla (det skiljer en dag), är som magneter, de bara dras till varann. Amadeus kan till och med gråta efter Tim när jag hämtar på dagis, och fråga efter honom när han vaknar på morgonen. Så otroligt sött, och så glädjande för en mamma som var lite orolig över hur lillen skulle tackla att ha så mycket barn runtomkring sig.



Det finns så mycket att skriva, så mycket man vill minnas och bära med sig livet ut. Men jag njuter, varje minut. Eller, tja, oftast. Det händer att det blir för mycket våga vägra vad mamma säger, och då går mammas tålamod på sparlåga, men så kommer han och klappar mig på huvudet, kramas och vill säga förlåt. Då kan jag nästan gråta av lycka. Vad har jag gjort för att förtjäna all denna kärlek och tillgivenhet. Ingenting. Det är det som är det bästa. Den kärleken är ovillkorlig, oförtjänt och obeskrivlig. Den måste upplevas.

Tack Amadeus, för varje dag med dig. Du är det bästa som hänt mig, och resan genom livet med dig är det finaste jag har!♥

Tidigare ikväll förberedde jag mig för att åka iväg och träffa ett par tjejkompisar. Jag stod rotade bland mina örhängen och Amadeus låg på skötbordet bredvid. Då kläcker han plötsligt ur sig sin första tvåordsmening: "Mamma då" (mamma gå). Inte nog att han fattade att jag skulle åka iväg, han satte ihop det i en liten minimening också. Blev så stolt att jag höll på att spricka. Tänk att du är så stor min lilla sötunge!

Amadeus har fått en ny favvosyssla. Han hämtar en stol från köksbordet och drar den över golvet fram till diskbänken. Sen kliver han upp, sätter på vattnet och sätter igång att diska. Eller nja...snarare hälla vatten från den ena byttan till den andra. Och där kan han stå i trettio, fyrtio minuter, som trollbunden av vattnet. Ösa, hälla och spola. Han, som annars inte står stilla en sekund. Att det redan efter någon minut bildats en pool för två på golvet där han står, och att hans kläder efteråt måste vridas ur, låter jag vara osagt. Den där fascinationen och koncentrationen är priceless.

Gick igenom lite bilder på datorn och hittade de här. En Amadeus som posar till tusen, tyvärr i slafsiga hemmakläder, men vad gör det när man är så här charmig? Fotade för ett par månader sedan. Av Husband, såklart.

Ett klipp från förmiddagens prommis till ICA. Amadeus fullkomligt älskar promenader. A-li-a-li-a säger han, och flippar med tungan som om han vore flytande i hinid. Sedan tar han på sig stövlarna, och börjar rycka i ytterdörren. Dessutom krävs det nu för tiden en runda med vagnen för att det överhuvudtaget ska bli någon lunchnap, annars sovstrejkar han, lillprinsen. Smart sätt att få som han vill. Nåväl, så länge det är frisk luft han vill ha, så inte mig emot. Luft kan nog även jag behöva.

Btw - som ni ser är det fortfarande Musse Pigg som gäller. Både på mössa och vantar. Och helst allt annat också ;)

Idag har vi inlett ett projekt här hemma som går ut på att ta reda på huruvida Amadeus är redo att lämna sin fängelsesäng till förmån för en något friare variant. Anledningen är att vi behöver en ny nattningsrutin här hemma. Ända sedan lillen föddes har vi suttit eller legat bredvid honom tills han somnat på kvällen. Men nu för tiden, när läggningarna ibland tar både två och tre timmar, börjar det bli liiite tunggrott, och då är det dags att prova på något nytt. Tänkte att en ny säng kanske kan distrahera från det faktum att mamma och pappa går ut ur rummet innan han somnar. Får se om det funkar.

Första steget är, som ni ser, att prova att sova i spjälis med ena långsidan borttagen. Med en madrass bredvid på golvet, såklart, för att undvika eventuella olyckor. Det som blir mest spännande är att se hur läggningen ska gå, och hur många gånger vi behöver springa och lägga tillbaks honom i sängen innan han inser att det är sovdags. Wish us luck!

...har Amadeus kammat hem sin första medalj, detta för väl genomfört deltagande i dagisets årliga Östergårdslopp. Fröknarnas kommentar var att, det där med att springa verkar inte vara något för Amadeus, han får nog satsa på orientering istället, så som han snurrar omkring och ska utforska allt utom just löparbanan.


...har lillen också äntligen förstått sambandet mellan pappas gräsklippare och sin egen lilla plastvariant som stått och prytt trädgården sedan i våras. Härligt för pappa, som nu kan få hjälp i detta evighetsarbete.


...har lillprinsen också, sist men inte minst, skapat sitt första riktiga konstverk, vilket numera pryder kylskåpet här hemma, och därmed tilldelar det Vassneska residenset ännu en poäng i småbarnshemmens liga. Och hur partisk jag än må vara så måste jag ändå konstatera att målar man så här bra som ettplussare, då har man lysande framtidsutsikter på skapandeplanet.

Varje kväll innan Amadeus somnar, ber vi godnattbön med honom. Bönen om ängeln är egentligen en sång som min mormor lärde mig, och som jag bett eller sjungit för Amadeus sedan han var nyfödd. Jag tycker det känns viktigt att han vet att det finns någon större och starkare än mamma och pappa som vakar över honom.

Hur gör ni? Ber ni godnattbön med era barn?

Idag ska vi då göra ett nytt försök till inskolning på dagis. Amadeus är redo, med Musse Pigg-väskan på ryggen och, som ni ser, ett solskenshumör :) Skämt åsido, minen på bilden beror helt och hållet på att mamman tvingat på honom ryggsäcken fastän han inte alls var sugen att ha den på ryggen. Arrangerade bilder ;) Nåväl, let's do it. Nästa milstolpe ska passeras. Från hemmapojke till dagispojke.

Potopetaa! Ett obetydligt ord för oinvigda, men vi som känner Amadeus vet att Potopetaa just nu är det bästa han vet. Om jag säger att det har med en viss Disneymus att göra kanske ni vet. Potopetaa är Amadeus sätt att säga Tiptop, vilket är en låt som spelas i slutet av varje avsnitt av Musse Piggs klubbhus.

Lillen formligen älskar Musse och hans vänner. Tur då att mamman skaffat Musse-spel till sin Iphone, klubbhusleksaker, och en dagisryggsäck med de färgglada vännerna på. Häromdagen fick prinsen också en tiptop-kudde med en stor Musse Pigg på. Den bär han gärna omkring på, kramar, och utbrister titt som tätt Potopetaa! Vilken lycka ♥

Idag låter Amadeus som att han hakat upp sig. Nästan så jag får lust att räkna hur många gånger per minut han säger mamma. Gulligt, javisst. Men ganska tröttsamt också. Spelar ingen roll om vi leker, tittar på TV eller plaskar i vattenpölar. Idag är det gnället som regerar. Blir onekligen skönt när han lär sig lite fler ord ;)

En dag när Vidar kom hem från jobbet hade han med sig två stora boxar med gamla glasögonbågar som han hittat. Några av dem visade sig vara barnbågar, och Deus fastnade speciellt för de här pilotisarna. Kan inte få nog av sin egen spegelbild, tycks det. Underbara lilla retronörd! ♥

Hittade den här bilden i min kamera. Hmm...what can I say. Svårt att hålla prinsen borta från alla spännande elprylar.

Vidar har en kompis på besök från Luxemburg. Amadeus passade på att prova hans hoj. Tyvärr nådde han inte fram till gasen, annars hade det blivit racer, för gasa, det har hans pappa lärt honom.