trace

Idag har jag trotsat de senaste veckornas förkylning och faktiskt vågat mig ut på skogsstigen igen. När jag, som aldrig varit någon löpartjej, för ett par månader sedan köpte mig ett par springskor, så var det med målet att tillsammans med kollegorna ta mig runt Vårrusets 5 km på en hyfsad tid.

De första gångerna gick det sisådär, kände mig som en överviktig sextioåring som inte motionerat på tjugo år. Men när tiden började förbättras och jag fick upp tekniken så hittade jag faktiskt den där löpargnistran jag tidigare bara hört talas om. Målet fick jag riktigt aldrig chansen att uppnå, När dagen D väl kom, låg jag hemma i feber. Men vad gjorde det, jag hittade en ny kärlek. Andningen. Pulsen. Skogsstigen. Jag tror jag är fast.