trace

Idag bestämde jag och Amadeus oss för att baka kanelbullar.


Det blev invigning av det fina förklädet som jag köpte på Åhléns när prinsen fortfarande var bebis. Jag minns att jag tänkte att det skulle ta en evighet till han skulle kunna använda det. Med facit i hand gick den evigheten ganska fort.


Att strö kanel verkade vara roligt för det var det enda han ville göra. Och med vilken precision sen!


Bullbak visade sig vara en bra tålamodsövning för mamman som gärna vill ha viss struktur i och omkring bakningen. Men å andra sidan. Vad gör det om kanelen blir doppad i smöret och halva mjölpåsen hamnar på golvet? Jag menar, om hundra år?


Prinsen hann tyvärr inte smaka på bullarna innan det blev dags för nattning. Eller, ja, inte i gräddat tillstånd i alla fall ;)


Fredagsmyset serverat!