Passlös
Jag har upplevt det förr. Jag bodde i Norge. Jag hade inget norskt leg utan använde mig av mitt pass, vilket alltid låg i min handväska och följde mig vart jag än gick. Vid ett rutinärende på banken uppmärkssammade damen i luckan att en sida i passet satt lite löst och hon hjälpte mig fixa med lite tejp.
Vi samlade ihop oss, vandrade upp till flygbolagets desk och berättade vad som hänt. Fick betala 100$ var för ombokning och sedan bar det med all packning av mot polisens kontor för utfärdande av tillfälligt pass. Var rödgråten och dödstrött tvungen att fånga mig själv på bild för att få ut mitt rosa pass, vilket i sig var trevligt. Att det var rosa, alltså. Det lilla återstående problemet var att mitt visum till Indien var inklistrat i det gamla passet, och därmed inte längre var giltigt.
Till Stockholm och Indiska ambassaden. Övertala och snirkla och fjäska för snabb handläggningstid. Gick vägen som sig bör - det ska ju märkas att man hanterat Indier förr. Till Uppsala och sova hos några vänner. Och sedan, två dagar senare på planet mot Delhi.
Som sagt. Det har hänt förr. Reser utan pass gör jag inte igen. Kände mig därför aningens olustig när mitt (numera nya) pass inte låg där det skulle, i en av mina handväskor (dålig vana efter norgetiden). Har nu, efter att vänt upp och ner på hela vinden iaf hittat det. Precis där jag trodde att jag lagt det, bara att jag inte tittat tillräckligt noga från början... Antar att Indien-historien låg i bakhuvudet och stressade mig till slarvighet. Men, som sagt. Helt i onödan.
Två månader senare. Arlanda, Sverige. Massa packning och biljetter till Delhi, Indien. Vi hade åkt hela natten ifrån Borås för att hinna med planet vilket som vanligt skulle avgå på en tid som i min värld inte är human. Vi checkade in, satte oss på ett café och samlade lite näring för den långa resan. När gaten öppnades ställde vi oss snällt i kö, som alla svenskar gör. Vidar framför och jag efter. Detta var sista säkerhetskontrollen sen skulle vi äntligen vara på väg.
Jag lämnar snällt pass och boardingcard till mannen i luckan. Han öppnar passet, ser tejpen och ber mig plocka bort den. Sure, säger jag och hinner trött som jag är tänka en tanke att oj vad det ska vara noga, då. Jag drar av tejpen från den inplastade sidan med en prydligt leende Therese på, och vips. Förstasidan går av och faller ut. Mannen i luckan tittar beklagande på mig och konstaterar kort att han inte kan släppa igenom mig. Panik.
Vidar hade redan gått igenom kontrollen var på väg in mot planet när jag förgäves försökte ropa på honom. Luckmannen måste ha sett min tårfyllda och något chockartade blick, för han ler och talar om för mig att "ditt sällskap" kommer informeras och han får möjlighet att stanna kvar han också. Jo tack. Han fick inte komma ut genom kontrollen, jag kom inte in. Personalen lämnade mig att vandra ner till ankomsthallen där Vidar, "om han valde att inte åka utan mig", skulle möta mig och där mina/våra väskor också skulle dyka upp.
Nere i ankomsthallen står Vidar och väntar. Väskorna dröjer. Jag vill inte längre åka. Vill bara hem. Problemet var att vi vid detta tillfälle inte hade något hem. Hade flyttat ifrån Norge, och lägenheten i Uppsala hade vi inte tillträde till förrän tre månader senare.
Nere i ankomsthallen står Vidar och väntar. Väskorna dröjer. Jag vill inte längre åka. Vill bara hem. Problemet var att vi vid detta tillfälle inte hade något hem. Hade flyttat ifrån Norge, och lägenheten i Uppsala hade vi inte tillträde till förrän tre månader senare.
Vi samlade ihop oss, vandrade upp till flygbolagets desk och berättade vad som hänt. Fick betala 100$ var för ombokning och sedan bar det med all packning av mot polisens kontor för utfärdande av tillfälligt pass. Var rödgråten och dödstrött tvungen att fånga mig själv på bild för att få ut mitt rosa pass, vilket i sig var trevligt. Att det var rosa, alltså. Det lilla återstående problemet var att mitt visum till Indien var inklistrat i det gamla passet, och därmed inte längre var giltigt.
Till Stockholm och Indiska ambassaden. Övertala och snirkla och fjäska för snabb handläggningstid. Gick vägen som sig bör - det ska ju märkas att man hanterat Indier förr. Till Uppsala och sova hos några vänner. Och sedan, två dagar senare på planet mot Delhi.
Som sagt. Det har hänt förr. Reser utan pass gör jag inte igen. Kände mig därför aningens olustig när mitt (numera nya) pass inte låg där det skulle, i en av mina handväskor (dålig vana efter norgetiden). Har nu, efter att vänt upp och ner på hela vinden iaf hittat det. Precis där jag trodde att jag lagt det, bara att jag inte tittat tillräckligt noga från början... Antar att Indien-historien låg i bakhuvudet och stressade mig till slarvighet. Men, som sagt. Helt i onödan.Kommentarer
Postat av: Jemima
Oj oj, vilken berättelse!!
Postat av: D
OJ! Så besvärligt och onödigt jobbigt det lät. Men de där "nya" EU passen var av dålig kvalité, därför ska man inte behöva betala för att få ett nytt ersättningspass, om förstasidan med personalia släppt i limningen. Det hände nämligen mig också och jag fick ett nytt gratis. Fast i Sudan går det jätte bra med tejpat pass =) /D
Trackback