trace

Idag hände nåt märkligt. Jag var ute på en ofrivillig promenad i jobbärenden under förmiddagen. Ute på Kungsgatan blåste det snö i ansiktet (ja, det snöade faktiskt!!) men van som man är vid att frysa ihjäl vid det här laget,så ägnade jag inte energin åt att irritera mig, utan gick istället i allehanda andra tankar.

DÅ - plötsligt, från ingenstans kom hon. Den där fantastiska personen som verkligen lyst med sin frånvaro den sista tiden. Henne som jag saknat och ibland undrat om jag någonsin skulle få återse. Hon kastade sig över mig och för en stund försvann jag från verkligheten runtomkring, in i det ljus hon alltid för med sig.
Jag kände igen henne så väl. Lukten. Ljuden. De fantastiska färgerna. Ja, jag tyckte mig nästan till och med kunna känna hennes så välbekanta brännande smak på min tunga. Ingen tvekan - det var hon.

Hon sveper mig med in i värmen, in bland myllret. Solen steker, lukterna fräter i näsan och lyckan är på topp. 

Jag vet egentligen inte vad det var som fick henne att komma just då. Kanske var det något jag såg som påminde om henne, kanske var det en deja vu känsla som liksom drog henne till mig.Kanske var det mitt undermedvetna som längtat för länge och nu inte kunde hålla tillbaks.  Jag vet inte och det spelar ju egentligen ingen roll. Hon är här, och allt är bra.
 
Mörka, så välbekanta, ansikten flashar förbi i mitt huvud och påminner om de avtryck de gjort mig. Jag som trodde de försvunnit... Jag drar in den underbara stanken, och hinner med en konversation på det främmande språket innan hon lämnar mig.

Jag kommer på mig att ha öppnat jackan. Isande vind tränger genom min tunna stickade tröja. Brrr. Stänger jackan och verkligheten är tillbaks. Även om det slutat snöa är vinden fortfarande hård.
När jag öppnar dörren in i värmen kan jag inte hjälpa leendet på mina läppar och ruset i min kropp.

Du finns, och du släpper mig aldrig. Nu vet jag det.
Mitt kära India-land! Apko preem karti ku!

Min kära Elle-tidning som legat och väntat på att bli läst öppnades igår för att som vanligt slukas på inspiration och ideer. Till min stora fasa är hela tidningen, alla modereportage och nästintill varje uppslag fylld av den intetsägande, totalt oklatshiga och fullständigt urtråkiga färgen - blå. 
Lovorden gentemot detta "nya svarta" formligen sprutar ut i spalt efter spalt och skvätter mig i ögonen så att jag bara vill gråta. 

Vårens färg: blått. Näe vet du vad. Det är ju vår!! Ljuset som vi hoppfullt väntat på under otaliga mörka dagar gör comeback. Hoppet om liv tänds åter och hur ska vi då fira det? Med glada rosa, pigga gula och fräscha vita nyanser? Näe. Blått ska det vara. Det säger de som vet.

Jag trasar sönder mina kläder och sliter mitt hår. Vill inte! Vill inte!
Något inom mig går sönder och jag kastar tidningen på golvet. Orkar inte mer. Våren är förstörd.
Allt jag förknippat med glädje och harmoni - sönderslaget av de hänsynslösa modeskaparna.

Ilska, ångest, sorg och fasa.
Gömmer ansiktet i soffan. Feeling down and blue...