trace

I år blir det ingen regelrätt årskrönika här på bloggen. Ska istället ta mig tid att ge en liten uppdatering av vad som hänt i Amadeus utveckling den senaste tiden.

Idag tog han återigen ett par steg, från soffbordet fram till pappa. Det har hänt några gånger förut, men att ge upp krypandet verkar han inte vara riktigt intresserad av, så går kan vi nog inte säga att han gör riktigt än.



Pratet börjar lossna och man märker att han hela tiden vill vara med och konversera. Första ordet var mamma, och det kom när jag låg bredvid och nattade honom en kväll i början av december. Plötsligt stack ut handen mellan spjälorna mot mig och sa "mamma". Nu för tiden säger han både mamma och pappa ganska ofta, men några fler ord har vi inte uppfattat.

Nåt annat roligt vi märkt under julen är att Amadeus vill vara med och skratta när vi andra gör det, gärna tillgjort, men än dock så hjärtligt och härligt. Härmar är något han roar sig med hela tiden. Hostar när vi gör det och hytter med pekfingret när vi säger ajaj åt något, precis som pappan brukar göra :)

Dansen har också börjat lossna, till mammans glädje;) Ibland kan han trycka på någon av sina ljudleksaker för att sedan sätta sig och studsa lite upp och ner till musiken. Det ser så roligt ut och man kan inte låta bli att dansa med ;)



Lampan var det länge sedan han började peka på och att han förstår saker man säger märks nu tydligare och tydligare. Säger man välling så letar han genast efter nappflaskan, om vi ber honom hämta nån speciell leksak så gör han precis det.

För övrigt har han blivit en högljudd liten kille, iaf jämfört med hur han tidigare varit. Det märks nu tydligt att han har en egen vilja, och att den är stark... Orädd är han dock fortfarande, precis som han alltid varit. Kastar sig utför möbler med huvudet före och verkar ganska oberörd av nya främmande miljöer.

Att han blivit liiite mer mammig och pappig när vi är ute bland folk är bara mysigt, och hans kramar med ett litet huvud på axeln och pussar med stor öppen mun njuter vi av hela tiden.



Kan inte förstå att ett år redan gått, så mycket som hänt. Med dig, lilla vän. Med mig som mamma och med oss som familj. Varje dag med vår lilla skatt blir bara bättre och bättre. Vi vill fortsätta ta vara på varje stund och njuta av att följa dina upptåg och varje steg av din utveckling, underbara älskade du!

Gääsp. Tidig morgon. Vidar tog nattpasset och jag morgonen. Lilla prinsen vill inte längre sova om nätterna. I natt var han vaken tre gånger och han hade svårt att somna om varje gång. Vi börjar fundera på om det är fler tänder på G. Kan det vara det? Han har ju redan fått de åtta första och jag trodde inte att "kindtänderna" skulle komma än på ett tag. Någon som har erfarenhet? Han har inte feber eller så, bara svårt att sova och drar sig själv av och till i örat.
Får väl prova med alvedon kommande natt och se om det hjälper.

Idag bli vår lilla kille ett år minus en månad. Utvecklingen går med rasande fart och han verkar lära sig nya saker varje dag. Igår kom jag på honom med att sitta och försöka ta på en strumpa han hittat i en låda. Att strumpan var pappans verkade inte besvära honom alls ;) Han bjuder på kramar (nästan) hela tiden genom att lägga kinden mot ens axel. Han förstår det mesta man säger och de senaste dagarna har han börjat härmas. Idag när jag var lite snuvig efter att ha kommit in från kylan kommer jag på honom att helt plötsligt börja fnysa med näsan. Antagligen för att jag gjorde det ;)

Tyvärr har de tolv timmarnas nattsömn börjat lysa med sin frånvaro. Den senaste veckan har han vaknat minst en gång varje natt och varit vaken i sisådär två timmar. Vi bara hoppas att han snart ska hitta tillbaks till sovrytmen igen. För övrigt är han som vanligt en glad kille, och hans underbara leenden, charmiga gångstil (nej, han kan inte riktigt gå själv än, men öva med gåvagnen går bra) och fantastiska gester får mamman på fall dag efter dag. Just när jag tror att nu kan han inte bli sötare så visar han upp nåt nytt han lärt sig, också står jag där, lika förundrad igen. Och så kommer det med all säkerhet att fortsätta hela livet.

Fina lilla Amadeus, snart ett år med dig. Du gör mig hel, mammas underbara skatt ♥

När mamman är i skolan så festar pappan och Deus loss här hemma. Idag blev det tydligen trerätters, eller buffé rättare sagt. Lillen älskar numera att själv plocka mat och stoppa i munnen. Hur mycket han får i sig vet jag inte, men kul verkar han iaf ha, och mat ska ju vara roligt :P

Det är fantastiskt att se en liten växa upp och från att ha varit ett litet nästintill orörligt knyte nu kunna ta sig fram, kommunicera (på sitt eget lilla sätt) och formas till en alldeles egen liten person.

Om det varit brist på blogginlägg på sistone så beror det bara på att jag vill ta vara på varje minut tillsammans med min fantastiska lilla son. Jag är ju hemma så mycket mindre nu, och min tid med Amadeus är värd så mycket mer än alla blogginlägg i världen! ♥

Under pluggpauserna här hemma får man gosa med Amadeus och se honom övningsgå. Lite ostadigt, men framåt går det.

En glad liten (igår) tio månaders kille på äventyr ute i trädgården♥

Godmorgon. Här håller vi på att plocka iordning lite i köket. Amadeus hjälper till på sitt alldeles eget lilla sätt. Ska strax ge oss iväg till stan för fika med babysimskompisarna innan det är dags att simma. Mammans sista babysim för den här gången.


Jeans KappAhl, Farfarströja Cubus, Hängslen Polarn o Pyret, Strumpor H&M

1. Hmm...vad kan det här vara?
2. Oj, ljuset ramlade ur koppen. Har jag gjort sönder något nu?
3. Undrar om det går att sätta tillbaks det igen?
4. Titta vad jag är duktig!

Polarn är en söt mjuk liten kanin som hängt med Amadeus (aka Pyret) ända sedan födseln. På senare tid har de båda knutit starkare band till varandra, och där Pyret befinner sig återfinns nu nästan alltid även Polarn. Som tur är finns Polarn i två exemplar, för ett litet bad nu och då är nödvändigt, även för små kaniner.

Även om graviditeten var mysig, så är tiden med dig här hos oss klart mycket bättre. Vårt lilla charmtroll som lyser som en sol varje dag. Tack att vi får vara en del av din värld ♥

Byxor Name It, Piké Ralph Lauren, Munkjacka Lager 157, Strumpor Lindex, Keps H&M

Dagarna här hemma rullar på i rasande fart. Amadeus, som tidigare varit en extremt lugn pojke, verkar ha hittat on-knappen, för nu ska det upptäckas och krypas för fullt. På två röda kan han ha tagit sig från köket, genom hela hallen och in i sitt rum där han sitter och pillar på en sko eller nåt annat spännande. Han reser sig så ofta han hittar något att ta stöd av, tappar balansen och dunsar på rumpan, slår i huvudet i bordet, och reser sig igen. Han har definitivt fått sin pappas höga smärttröskel. För slår han sig så sker det oftast utan så mycket som en reaktion. Han verkar mest vara fokuserad på att fortsätta det han påbörjat.

Sitta och gosa med mamma har han inte längre tid till. Till mammas stora förtret. Drömmer tillbaks och minns den första tiden då vi nästan satt ihop, konstant nära nära varann. Hoppas att dagen kommer då han åter vill krypa upp i mammas knä. *saknar* Eftersom amningen numera (i stort sett) är obefintlig, så kan jag inte heller passa på att stjäla lite närhet under matningen. Antar att mamman får acceptera att prinsen är på väg att bli sin egen.



Ibland kan jag förundras över hur trygg han verkar. De små tendenser till mammighet som jag sett är så små att jag nästan undrar om jag inbillar mig. Han accepterar de flesta och verkar inte sakna varken mamma eller pappa när vi är utom synhåll. Vi ska vara glada för det, har vi fått veta. Och visst underlättar det när det är dags för barnvakt, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte ibland önskar lite mer mammighet. Det faktum att en av mina tröjors närvaro i hans säng fått honom att sova hela nätter i nästan en vecka(!) vittnar om att han ändå behöver mammas närhet, och det gör mig varm.

Vissheten om att min hemmaperiod börjar lida mot sitt slut (för den här gången) gör att det sticker lite extra i hjärtat. En enda dag utan mitt lilla hjärta är fortfarande otänkbar, men jag gör mitt bästa för att mentalt förbereda mig och ställa om fokus till att slutföra min utbildning.

En sak är säker; när lilla Deus låg på mitt bröst helt färsk och jag knappt kunde förstå att jag blivit mamma, hade jag ingen aning om vilka starka band som skulle komma att binda oss samman. Ännu mindre hur svårt det skulle vara att släppa taget. Flytta över till eget sovrum. Sluta amma. Se honom krypa iväg. Vinka hejdå. *ont i hjärtat*

Den senaste veckan har varit intensiv. Lillen har haft sin första riktiga förkylning. Detta samtidigt som han varit mer klängig än någonsin och haft så svårt att sova att man börjat få flashbacks till de första månaderna av hans liv. Att pappan också åkte på förkylning och feber gjorde ju knappast situationen bättre...

Hmm...Therese, du lovade ju dig själv att detta inlägget INTE skulle bli någon klagovisa... Bättring!

I sömnbristens töcken kan saker och ting te sig på ett sätt som inte hör till verkligheten. Tror jag vandrat omkring i något som liknat en sådan dimma några dagar. Det fantastiska är att när jag befinner sig på den plats där jag tror jag inte orkar längre, när allt överskott tagit slut och jag känner mig helt handlingsförlamad, då lägger lilla prinsen sitt huvud på sned, tittar på mig som om det bara är jag som finns i hela världen. Så gapar han stort, lutar sig mot mig och ger mig en blöt puss, mitt på munnen. All trötthet sköljs bort. Jag glömmer ryggvärken och påsarna under ögonen. Tänk att han är min, vår, en alldeles egen fantastisk son.

Äsch, nu tappade jag tråden igen, hamnade visserligen i kärnan av min verklighet just nu, men det var ju inte detta jag skulle berätta. *spolar tillbaks i huvudet och börjar om*

Efter en period av väldigt lite tidsöverskott för mig och stor utveckling både fysiskt och mentalt för Amadeus, som varit lite jobbig för honom, har lillen nu börjat återhämta sig och hitta tillbaks till både sömn och aptit. Det är tydligt att han blir mer och mer "självständig" så till vida att han vill prova nya saker och klara av vardagssysslor som att äta och ta sig fram mer på egen hand. Kryper gör han för fullt sedan ett par veckor tillbaks och nu får varken Mischa, sladdar och eluttag, eller den tappade minsta smula på golvet, vara ifred. Allt ska undersökas med minutiös noggrannhet.

Men hjälp vad hmmm...vad heter det...hittar inte ordet...osammanhängande. Orkar inte skriva om igen.  Får skylla på sömnbrist. Om jag ska få sagt det jag vill är det nog bäst att gå rakt på sak.

Idag ställde sig Amadeus upp på egen hand för första gången.

Sådär. Elva ord. Istället för trehundraelva. Också bilden, då.



Sådär. Undrar om någon lyckats ta sig igenom detta märkliga virrvarr av ord och komma ända hit... Jag själv skulle nog ha gett upp halvvägs. Nåväl.

Dags för fortsatt påsar-under-ögonen-bekämpning. Over and out. Snark

Amadeus har åkt på sin första riktiga förkylning. Rinnande näsa, feber, och svårt att sova. Men humöret är det inget fel på. Busar, skrattar och leker nästan som vanligt. *älskar*