trace

Arton månader. Ett och ett halvt år. Femhundrafyrtiosex dagar. Trettontusenetthundrafyra timmar. Sedan han föddes har vi varit ett. Först väldigt fysiskt, då han de första månaderna mest hängde fast i bröstet, och var beroende av mamma för i stort sett allt utan möjligen att andas. När han sedan började krypa och ta sig fram på egen hand, tycktes den emotionella symbiosen oss emellan på något sätt eskalera. Som att hans fysiska utveckling krävde starkare känslomässiga band.

Nu, när det så småningom börjar bli dags för honom att vara utan mamma några timmar i veckan, och därmed till viss del häva symbiosen, visar banden oss emellan sin verkliga styrka. Det vrider och vänder och knakar och svider, i huvudet, i hjärtat, i hela kroppen. Jag kan inte minnas den tid som var innan han kom, vem jag var utan honom, vad som gjorde mig lycklig, vad jag längtade efter, drömde om, och hur livet såg ut. På samma sätt som jag som höggravid förgäves försökte förstå omfattningen av det nya liv som väntade, kan jag idag bara minnas fragment av livet före Amadeus, och i samma andetag konstatera att livet var så mycket fattigare då. Det känns som att han alltid varit här.

I en drömvärld skulle jag aldrig släppa taget om honom, men jag inser också att verkligheten är en annan. Att det  börjar bli dags för mig att sammanfoga mammarollen med allt annat jag faktiskt är, och varit i många år innan denna guldklimp kom mig till skänks. Våga släppa taget lite lite grann, om så bara för en stund. Känna på hur det är inte ha kontroll. Våga vara ensam. Och tro att banden tål att tänjas och sträckas. Att de ändå alltid kommer finnas kvar. Och växa i styrka. Från dag till dag, och år till år.

Tack min finaste underbaraste lilla älskling för allt du är och allt du ger mig. Mamma älskar dig!

Godmorgon. Här sitter vi och lyssnar på barnmusik och morgonsurfar lite grann. Ska strax gå och hälsa på förskolan där Amadeus ska skolas in till hösten. Lillen ville absolut ha vax i håret, så det fick bli en liten tuppkam. Antar att han vill göra ett bra första intryck.

Lilla Gos i sina nya badbrax som med tungan rätt i mun försöker balansera på den ojämna strandbotten. Det gick sådär. En halv sekund senare snubblade han och det blev ett ofrivilligt heldopp. Som följdes av flera frivilliga sådana. Skönt att veta att morsans badkrukegen inte gått i arv.

Midsommaraftonen började med tillverkande av en varsin krans till mig och prinsen. Visst prydde den det lilla huvudet fint?


Vid lunch åkte vi hem till Rani och Olov...


...som bjöd på god melonsallad, lax, matjesill, färskpotatis och en massa annat gott.


Husband njöt såklart för fullt av den goda maten.


På eftermiddagen åkte vi iväg till Stadsparken för lite firande...


...en massa lek...


...och korv med bröd.


På kvällen styrde vi kosan mot Kaxis igen, för lite grillmys hemma hos oss.


Dagen avrundades med en massa skratt och en fantastiskt god jordgubbstårta.


Hoppas er midsommar var lika trevlig som vår!

Den där förrädiska doften. Som en målsökande robot överfaller den mig så fort jag kliver in genom butiksdörrarna. Den halar försiktigt in mig, tills jag står där, framför charkdisken och finner mig beställa en hel, grillad kyckling. Både lunch och middag som för länge sedan planerats får kliva åt sidan. Bered en väg för kycklingen. Kånkar hem den stora varma påsen, öppnar den, plockar ur innehållet och placerar det på en tallrik. Blir sedan stående, stirrandes på denna gigantiska köttbit. Plötsligt går det upp för mig varifrån den kommer. Att den inte växer i en rabatt eller på ett träd. Sätter en kniv i den minst beniga delen, bara för att påminna mig om att den faktiskt är död. Men känslan jag hoppats skulle infinna sig lyser ändå med sin frånvaro.

Jag blundar, börjar försiktigt dra i de olika delarna. Det knakar, skvätter och kladdar. Ju fler senor jag stöter på, desto mer avlägset verkar den tillfredsställelse jag känt när jag först fått påsen i min hand. När jag sisådär en halvtimme senare dissekerat hela biten, och ansat fram en inte så oansenlig mängd rent kött känns allt mycket bättre. Nästan ätbart. Jag tar en paus och läser tidningen för att rensa tankarna. Lägger sedan upp köttet tillsammans med en portion ris och massor av krispiga grönsaker. Aptiten börjar återigen vakna till liv. Tar en försiktig tugga. Smaken träffar precis där den ska.

Tjugo minuter senare kommer jag på mig med att sitta med ett nöjt leende på läpparna och undra varför jag inte köper färdiggrillad kyckling oftare. Minns den slemmiga upplevelsen vid köksbänken och inser att detta kräver det tunga artilleriet. Ett blogginlägg. Enbart som en note to self. Visst, låt doften kittla luktsinnet och egga upp aptiten. Men fall inte för frestelsen. Never ever again.

Häromdagen hittade jag en havregurt (havrebaserad yoghurt) i butiken som Amadeus fick prova till mellis idag. Och vilken succé det blev. Inte för att han var så sugen på att äta den, men skvätta på golvet, försöka droppa ner i munnen från hög höjd, smeta ut på underlägget, och bjuda mamma, det lyckades han med. Ett bra första försök, tycker jag. Det här får vi göra om!

Jag och Amadeus har precis varit ute och hämtat posten. Vi sätter oss i soffan för att bläddra igenom en tidning. Gång på gång sticker Deus in hela pekfingret i munnen. Jag fattar nada, frågar om han har ont, eller vad som är fel. Efter en stund inser jag att jag själv fuktar fingret på läpparna innan jag bläddrar i tidningen. Liten ser allt. Och härmar allt. Söt!

Så här ser jag ut när jag är nysolad. Små små fräknar på näsan och ja, i nästan hela ansiktet. Gulligt, tycker en del. Lite sådär tycker jag, eftersom man aldrig ser riktigt brun ut. När jag var liten och inte hade några fräknar minns jag att jag önskade att jag hade det. Aldrig kan man vara nöjd.

Den senaste veckan har vi verkligen blivit bortskämda med sol, värme, grillmat och underbart uteliv tillsammans med fina vänner. Här kommer en bildbomb från denna fem dagars försmak på semestern...

Igår hittade jag denna nyhet på hyllan på Ica Maxi. Päroncider smaksatt med ros. Underbart rosa, svagt bubblig och  fantastiskt god. Ett extra plus för den vackra etiketten. Löp och köp!

En unge som inte tycker om glass?! Kan i alla fall inte vara mina gener...