trace

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Vår lilla kille är riktig tuffing. Vi har precis kommit hem från jourcentralen där lillen snällt och utan ett knyst satt och lät doktorn inspektera det öppna såret bara några millimeter från vänsterögat.

Missödet inträffade i natt. Deus låg och sov bredvid mig, när han plötsligt fick för sig att han skulle gå upp och stänga sovrumsdörren som Mischa öppnat på vid gavel. På vägen tillbaks till sängen snubblade han, ramlade och slog huvudet i hörnet på mitt nattduksbord. Hörde direkt att det inte var ett vanligt litet aj, för den här gången skrek han ordentligt. Tog upp honom och tröstade, och kände att handen blev blöt. Tände lampan. Blod överallt. Efter att ha fått stopp på blödandet, plåstrat om såret och bytt pyjamas på lillen, la vi oss igen och somnade om.



När vi vaknade några timmar senare var kudden återigen full av blod. Jag tog bort plåstret och såg nu att det inte var ett litet sår, utan ett centimeterlångt jack. Såg framför mig en stackars Deus med ett stort ärr i ansiktet resten av livet. Ringde barnakuten för råd om hantering, men de menade att det redan var för sent att sy eller tejpa. Som tur var gav jag mig inte. Fick tillslut tag på jourcentralen som absolut tyckte vi skulle komma in. Och visst var det inte för sent. Vi träffade en snäll doktor som tejpade ihop såret och instruerade oss om skötsel. Lillen? Nästintill oberörd. Som vanligt.

Vår modiga lilla kille. Tuff som få.
♥♥♥

I helgen fick Amadeus sin första cykel. Blå skulle den vara, och med ett litet flak där bak. Nu finns det inget stopp på honom. "Tlyttla", säger han och sparkar sig nerför gatan. Tramporna har han inte riktigt hittat än, men undan går det ändå :)

Jag har alltid varit en ordmänniska. Det där med grafisk utformning och bildspråk är sådant som jag haft för vana att dra mig undan, med tanken om att det finns så många andra som gör det bättre. Det var egentligen tack vare bloggen som jag för ett gäng år sedan först kom i kontakt med Photoshop. InDesign, däremot, har jag använt mig extremt lite av. Fram till jag började mitt nya jobb.

Plötsligt är det jag som är bildpersonen. Allt som berör bilder, loggor och grafisk utformning hamnar på mitt bord. Hur det går? Förvånansvärt bra. Jag stakar mig fram med hjälp av duktiga vänner och diverse tutorials på Youtube. Men ibland kör jag fast rejält. Gissa då om jag blev glad över denna lilla dyrgrip som jag hittade på bokrean. Äntligen en kompis att hålla i handen när mallarna kraschar och tryckeriet klagar på saknade bildlänkar. Kanske den kan lära mig allt som utbildningen tyvärr glömde...

...struntar vi i dammtussar och tvätthögar här hemma, och tar istället en fika på IKEA där vi firar att chokladbollarna numera är mjölkfria.


Sen åker vi hem och dammar av gräsklipparen som stått i garaget hela långa vintern.


Så njuter vi en stund i solen - Deus med sandkakebygge, och mamman med att beundra vårblommorna som redan börjat titta upp i rabatten.

Om dagarna på jobbet är stressiga, så har vi det desto lugnare den där extra dagen då vi är lediga, lillen och jag. Gotto love Mondays!

Har känt mig som en soffpotatis på sistone, svårt att få ihop det med tider på gymet, jobb och vardag. Men en power walk är bättre än inget alls. Extra skönt att komma ut i den friska vårvinterluften, och med Rihannas senaste i lurarna får jag energi som jag inte visste fanns. Idag plockade jag på mig några kilo extra ut i form av ett par handledsvikter som jag köpte för hundra år sedan. En perfekt avslutning på veckan!

...i alla fall när man får sitta och morgonmysa med den här lilla killen, som lördagen till ära slog rekord och vaknade innan klockan sex...