trace

Den senaste veckan har varit intensiv. Lillen har haft sin första riktiga förkylning. Detta samtidigt som han varit mer klängig än någonsin och haft så svårt att sova att man börjat få flashbacks till de första månaderna av hans liv. Att pappan också åkte på förkylning och feber gjorde ju knappast situationen bättre...

Hmm...Therese, du lovade ju dig själv att detta inlägget INTE skulle bli någon klagovisa... Bättring!

I sömnbristens töcken kan saker och ting te sig på ett sätt som inte hör till verkligheten. Tror jag vandrat omkring i något som liknat en sådan dimma några dagar. Det fantastiska är att när jag befinner sig på den plats där jag tror jag inte orkar längre, när allt överskott tagit slut och jag känner mig helt handlingsförlamad, då lägger lilla prinsen sitt huvud på sned, tittar på mig som om det bara är jag som finns i hela världen. Så gapar han stort, lutar sig mot mig och ger mig en blöt puss, mitt på munnen. All trötthet sköljs bort. Jag glömmer ryggvärken och påsarna under ögonen. Tänk att han är min, vår, en alldeles egen fantastisk son.

Äsch, nu tappade jag tråden igen, hamnade visserligen i kärnan av min verklighet just nu, men det var ju inte detta jag skulle berätta. *spolar tillbaks i huvudet och börjar om*

Efter en period av väldigt lite tidsöverskott för mig och stor utveckling både fysiskt och mentalt för Amadeus, som varit lite jobbig för honom, har lillen nu börjat återhämta sig och hitta tillbaks till både sömn och aptit. Det är tydligt att han blir mer och mer "självständig" så till vida att han vill prova nya saker och klara av vardagssysslor som att äta och ta sig fram mer på egen hand. Kryper gör han för fullt sedan ett par veckor tillbaks och nu får varken Mischa, sladdar och eluttag, eller den tappade minsta smula på golvet, vara ifred. Allt ska undersökas med minutiös noggrannhet.

Men hjälp vad hmmm...vad heter det...hittar inte ordet...osammanhängande. Orkar inte skriva om igen.  Får skylla på sömnbrist. Om jag ska få sagt det jag vill är det nog bäst att gå rakt på sak.

Idag ställde sig Amadeus upp på egen hand för första gången.

Sådär. Elva ord. Istället för trehundraelva. Också bilden, då.



Sådär. Undrar om någon lyckats ta sig igenom detta märkliga virrvarr av ord och komma ända hit... Jag själv skulle nog ha gett upp halvvägs. Nåväl.

Dags för fortsatt påsar-under-ögonen-bekämpning. Over and out. Snark