trace

Artonmånadersprinsen: 11,7 kg tung och 84,6 cm lång, mammig liten solskenspojke med glimten i ögat, grymmaste dansstilen (ska försöka komma ihåg att visa er) och gosigaste pussarna ♥

Lilla Gos i sina nya badbrax som med tungan rätt i mun försöker balansera på den ojämna strandbotten. Det gick sådär. En halv sekund senare snubblade han och det blev ett ofrivilligt heldopp. Som följdes av flera frivilliga sådana. Skönt att veta att morsans badkrukegen inte gått i arv.

Häromdagen hittade jag en havregurt (havrebaserad yoghurt) i butiken som Amadeus fick prova till mellis idag. Och vilken succé det blev. Inte för att han var så sugen på att äta den, men skvätta på golvet, försöka droppa ner i munnen från hög höjd, smeta ut på underlägget, och bjuda mamma, det lyckades han med. Ett bra första försök, tycker jag. Det här får vi göra om!

Jag och Amadeus har precis varit ute och hämtat posten. Vi sätter oss i soffan för att bläddra igenom en tidning. Gång på gång sticker Deus in hela pekfingret i munnen. Jag fattar nada, frågar om han har ont, eller vad som är fel. Efter en stund inser jag att jag själv fuktar fingret på läpparna innan jag bläddrar i tidningen. Liten ser allt. Och härmar allt. Söt!

En unge som inte tycker om glass?! Kan i alla fall inte vara mina gener...

...PRINS: Mössa, vindjacka och munkjacka: H&M, Skjorta: Lindex, Scarf och Jeans: KappAhl, Skor: Adidas

...MAMMA: Spetslinne: Lindex, Kofta: 365 Sunshine, Kavaj: H&M, Jeans: Dr Denim

Dagarna, veckorna och månaderna går, och jag börjar inse att min lilla kille blivit stor. I fredags när vi kom hem från vår lilla semestertrip, var det en förväntansfull liten Deus som öppnade ytterdörren. När han fick syn på pappa utbrast han "heej". Jag och Vidar tittade på varandra och undrade först om det var en tillfällighet. Men det var det inte. Sedan dess har flera nya ord pluppat ut ur den lilles mun. "Titta", "där", "lampa" och "äckligt", eller snarare ett litet spot-och-fräs aktigt ljud som tydligen betyder äckligt, har blivit vardagsmat. Igår när jag måttade upp vällingen, och som vanligt räknade högt, hann jag bara till två, innan Amadeus fyllde i, "tre". Återigen blir mamma häpen och undrar om hon hört rätt.



Men uppenbarligen är han större än jag insett. Bebistiden är definitivt över, och min lilla prins blir mer och mer en egen person, med tydliga karaktärsdrag och egen vilja. Något som vi kunnat konstatera här hemma, är att han i sitt sätt att vara är väldigt lik sin pappa. Orädd, extremt tålig och busig utan ont uppsåt. Han vill testa det mesta, om han ramlar och slår sig reser han sig oftast bara upp igen utan ett ljud, och kastar sig gärna ner för rutchkanor och annat spännande. Det gäller att hänga med :) Trapporna här hemma erövrar han numera ståendes, med ena handen stödd mot väggen, och stolar används lika mycket till att stå på som att sitta på.



Samtidigt är han en extremt lätthanterlig kille, som oftast bara skrattar, sjunger sin lilla mamamamamama-sång, skrotar runt här hemma, läser böcker, kör bobbycar, och jagar Mischa. Sover oftast tolv timmar per natt, och när det är dags för middagslur letar han själv upp hästen och Polarn, går iväg och pekar på vagnen, sätter sig tillrätta, ger mamma en puss och sedan vinkar när jag går ut genom dörren.



Förra veckans många intryck verkar dock ha gjort lillen lite extra mammig. Idag på öppna förskolan höll han mig i fingret nästan konstant. Men vad gör det? Mamma njuter av den mjuka lilla handen i sin, av att sitta mitt emot honom vid bordet i hans rum när han pusslar, och att kommenderas till att gå hit och dit. Det är en speciell tid, och att han vill ha mig nära sig är ju helt fantastiskt. Så mycket kärlek!

Igår var Amadeus hos läkaren. Efter magsjukan för ett par veckor sedan har han haft diarré i fyra omgångar. Så för att utesluta eventuella fler matallergier bestämde vi oss för att låta farbror doktorn undersöka det hela. Det blev in för provtagning, ut i väntrum, in till provtagning, och in till läkare flera gånger om. Deus lekte glatt i väntrummet och var så duktig och stod ut med både en läskig doktor tryckandes på magen och spruta i rumpan. Det visade sig i all fall inte alls röra sig om någon allergi, utan helt vanlig förstoppning. Så efter lite laxerande och en kvart på toaletten så var det mesta löst. Skönt för både lillen och mamman, som nog lider minst lika mycket när den lilla prinsen mår dåligt.

Häromdagen fick jag ett oväntat samtal på mobilen. Hemifrån. Vidar var på jobbet och Mischa har än så länge aldrig använt någon telefon. När jag lyfter på luren hör jag en liten röst prata glatt på andra sidan linjen. Det visade sig att Amadeus snott till sig hemtelefonen, och på något underligt sätt lyckats slå numret till min mobil. Det ni, alla BVC-sköterskor. Det kallar jag tidig utveckling ;)

Igår åkte lilla Gos på nån elak magbasilusk. Allt han åt tycktes åka rakt igenom. Idag går det bättre, även om det blir lite mindre och tråkigare mat än vanligt. Det där med uttorkning behöver vi nog inte oroa oss för i alla fall. Vattenflaskan är nämligen Deus ständiga följeslagare, och det är mamman extra glad för en dag som denna.

Amadeus älskar verkligen sina gosedjur. När han får syn på en nalle, häst eller någon annan av de mjuka vännerna lyser han genast upp, springer fram till den och kramar. Igår ställde jag upp alla djuren i soffan och gissa om han blev lycklig. Bara kröp upp ibland dem, kramade, pussade och gosade. Han är sannerligen en riktig Mr Gos.

Amadeus på öppna förskolan igår...

Så här ser det ut på kvällarna innan läggdags hemma hos oss. Amadeus har börjat uppskatta barnprogram i allmänhet och Playhouse Disney i synnerhet. Helst står han två centimeter från TVn och tittar, men den orangea fåtöljen kommer på en god andraplats. Och visst har han skön stajl, lilla mr Charm :)

Husband har satt upp en fotostudio i miniformat i källaren. Galet fina bilder blir det, men så är han ju en grym fotograf också ;)

Ibland händer det plötsligt. Hemma hos oss skedde det mer gradvis. Från att försiktigt ha ställt sig upp och balanserat en stund, för att någon månad senare kasta sig fram mot en stol eller ett bord och "råka" ta ett steg på vägen, till att, som nu, ställa sig upp, gå en bit, stå still en stund, och sedan gå lite till. Jag har haft svårt att veta vilket datum jag ska skriva in i lillens minnesbok under rubriken "dina första steg". Men nu vet jag. Från och med fredagen den 28e började Mr krypis avancera från knän till fötter, och även om han fortfarande kryper då och då, så är det tydligt att det nu blivit roligare att gå :) Nu blir det till att plocka bort nästa nivå av ömtåliga saker på hyllor och bord. Herr gårman är på framfart!

...okej, ingen Segway kanske, men visst går det framåt bara man vill ;)

Efter att ha testat liten för mjölk igen, och fått ett rejält svar i form av vakennätter, en enorm blöjåtgång och utslag på magen, så hade han börjat sova på nätterna igen. Men i natt vaknade han strax efter tre. Jag går in, pussar honom som vanligt på huvudet och märker att huvudet är helt blött. Svett? Nepp det smakade inte salt. Efter att ha konstaterat att hela sängen är nerkladdad av spya förstår jag vad det handlar om. Not nice...

Polarn (snutten) som Deus bara måste ha när han sover var ju så klart även den drabbad. Turligt nog har vi två, men när även den andra råkat ut för olyckan så fanns det bara en sak att göra. Bada Polarn och sedan hårfönstorka honom. Klockan fyra på natten. Nu skrattar jag för jag inser att det är ganska kul ändå, hela scenariot.

Nåväl. Nu håller vi tummarna för att han ska bli frisk snaart och att jag som genom ett mirakel ska klara mig trots att bakterierna bokstavligen finns i min mun. Yeah!