trace

Även om graviditeten var mysig, så är tiden med dig här hos oss klart mycket bättre. Vårt lilla charmtroll som lyser som en sol varje dag. Tack att vi får vara en del av din värld ♥

Byxor Name It, Piké Ralph Lauren, Munkjacka Lager 157, Strumpor Lindex, Keps H&M

Dagarna här hemma rullar på i rasande fart. Amadeus, som tidigare varit en extremt lugn pojke, verkar ha hittat on-knappen, för nu ska det upptäckas och krypas för fullt. På två röda kan han ha tagit sig från köket, genom hela hallen och in i sitt rum där han sitter och pillar på en sko eller nåt annat spännande. Han reser sig så ofta han hittar något att ta stöd av, tappar balansen och dunsar på rumpan, slår i huvudet i bordet, och reser sig igen. Han har definitivt fått sin pappas höga smärttröskel. För slår han sig så sker det oftast utan så mycket som en reaktion. Han verkar mest vara fokuserad på att fortsätta det han påbörjat.

Sitta och gosa med mamma har han inte längre tid till. Till mammas stora förtret. Drömmer tillbaks och minns den första tiden då vi nästan satt ihop, konstant nära nära varann. Hoppas att dagen kommer då han åter vill krypa upp i mammas knä. *saknar* Eftersom amningen numera (i stort sett) är obefintlig, så kan jag inte heller passa på att stjäla lite närhet under matningen. Antar att mamman får acceptera att prinsen är på väg att bli sin egen.



Ibland kan jag förundras över hur trygg han verkar. De små tendenser till mammighet som jag sett är så små att jag nästan undrar om jag inbillar mig. Han accepterar de flesta och verkar inte sakna varken mamma eller pappa när vi är utom synhåll. Vi ska vara glada för det, har vi fått veta. Och visst underlättar det när det är dags för barnvakt, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte ibland önskar lite mer mammighet. Det faktum att en av mina tröjors närvaro i hans säng fått honom att sova hela nätter i nästan en vecka(!) vittnar om att han ändå behöver mammas närhet, och det gör mig varm.

Vissheten om att min hemmaperiod börjar lida mot sitt slut (för den här gången) gör att det sticker lite extra i hjärtat. En enda dag utan mitt lilla hjärta är fortfarande otänkbar, men jag gör mitt bästa för att mentalt förbereda mig och ställa om fokus till att slutföra min utbildning.

En sak är säker; när lilla Deus låg på mitt bröst helt färsk och jag knappt kunde förstå att jag blivit mamma, hade jag ingen aning om vilka starka band som skulle komma att binda oss samman. Ännu mindre hur svårt det skulle vara att släppa taget. Flytta över till eget sovrum. Sluta amma. Se honom krypa iväg. Vinka hejdå. *ont i hjärtat*

1. Jag tror att människor i Sverige är fullt kompetenta att själva ta ansvar för sitt liv, utan pekpinnar och detaljstyrning från de "bättre vetande" politikerna, och att individens valfrihet är absolut nödvändig i ett demokratiskt samhälle. 

2. Jag tror att människor mår bra av att arbeta. Inte för samhällets skull, utan för sin egen. En arbetslös behöver inte i första hand en byråkratisk bidragskarusell, utan en meningsfull plats att tillbringa sin vardag på. Ett arbete innebär förutom pengar på kontot även bekräftelse, gemenskap och en känsla av att vara behövd.

3. Jag tror på ett Sverige som tar hand om sjuka, inte genom att placera in dem i långa tunga vårdköer, utan genom att hjälpa dem att i tid och med medkänsla få den rehabilitering och den vård de behöver.

Individuell frihet står inte i motsats till solidaritet och rättvisa.
Rösta blått, du också!

Sitter och adresserar inbjudningarna till lillens barnvälsignelse. Planeringen pågår för fullt och om några veckor smäller det. Berättar mer när berörda fått sin inbjudan och alla detaljer är på plats.

Den senaste veckan har varit intensiv. Lillen har haft sin första riktiga förkylning. Detta samtidigt som han varit mer klängig än någonsin och haft så svårt att sova att man börjat få flashbacks till de första månaderna av hans liv. Att pappan också åkte på förkylning och feber gjorde ju knappast situationen bättre...

Hmm...Therese, du lovade ju dig själv att detta inlägget INTE skulle bli någon klagovisa... Bättring!

I sömnbristens töcken kan saker och ting te sig på ett sätt som inte hör till verkligheten. Tror jag vandrat omkring i något som liknat en sådan dimma några dagar. Det fantastiska är att när jag befinner sig på den plats där jag tror jag inte orkar längre, när allt överskott tagit slut och jag känner mig helt handlingsförlamad, då lägger lilla prinsen sitt huvud på sned, tittar på mig som om det bara är jag som finns i hela världen. Så gapar han stort, lutar sig mot mig och ger mig en blöt puss, mitt på munnen. All trötthet sköljs bort. Jag glömmer ryggvärken och påsarna under ögonen. Tänk att han är min, vår, en alldeles egen fantastisk son.

Äsch, nu tappade jag tråden igen, hamnade visserligen i kärnan av min verklighet just nu, men det var ju inte detta jag skulle berätta. *spolar tillbaks i huvudet och börjar om*

Efter en period av väldigt lite tidsöverskott för mig och stor utveckling både fysiskt och mentalt för Amadeus, som varit lite jobbig för honom, har lillen nu börjat återhämta sig och hitta tillbaks till både sömn och aptit. Det är tydligt att han blir mer och mer "självständig" så till vida att han vill prova nya saker och klara av vardagssysslor som att äta och ta sig fram mer på egen hand. Kryper gör han för fullt sedan ett par veckor tillbaks och nu får varken Mischa, sladdar och eluttag, eller den tappade minsta smula på golvet, vara ifred. Allt ska undersökas med minutiös noggrannhet.

Men hjälp vad hmmm...vad heter det...hittar inte ordet...osammanhängande. Orkar inte skriva om igen.  Får skylla på sömnbrist. Om jag ska få sagt det jag vill är det nog bäst att gå rakt på sak.

Idag ställde sig Amadeus upp på egen hand för första gången.

Sådär. Elva ord. Istället för trehundraelva. Också bilden, då.



Sådär. Undrar om någon lyckats ta sig igenom detta märkliga virrvarr av ord och komma ända hit... Jag själv skulle nog ha gett upp halvvägs. Nåväl.

Dags för fortsatt påsar-under-ögonen-bekämpning. Over and out. Snark

Amadeus har åkt på sin första riktiga förkylning. Rinnande näsa, feber, och svårt att sova. Men humöret är det inget fel på. Busar, skrattar och leker nästan som vanligt. *älskar*

Bild: caradvice.com


...ska bara sluta krocka först...

Amadeus har fått sin första ryggsäck. Inte för att han ska börja skolan. Det dröjer lääänge till dess (och innan han börjar dagis förskola också om jag får bestämma. Heja KD!) Skötväskan vi fick med vagnen har aldrig varit särskilt praktisk, och nu när pappan snart ska vara hemma med lillen så tyckte jag det var dags för en liten väskuppdatering. Mindre än en vanlig ryggsäck, men med plats för allt det där som jag tröttnat på att trycka ner i min handväska. Perfekt!