Att släppa taget



Dagarna här hemma rullar på i rasande fart. Amadeus, som tidigare varit en extremt lugn pojke, verkar ha hittat on-knappen, för nu ska det upptäckas och krypas för fullt. På två röda kan han ha tagit sig från köket, genom hela hallen och in i sitt rum där han sitter och pillar på en sko eller nåt annat spännande. Han reser sig så ofta han hittar något att ta stöd av, tappar balansen och dunsar på rumpan, slår i huvudet i bordet, och reser sig igen. Han har definitivt fått sin pappas höga smärttröskel. För slår han sig så sker det oftast utan så mycket som en reaktion. Han verkar mest vara fokuserad på att fortsätta det han påbörjat.

Sitta och gosa med mamma har han inte längre tid till. Till mammas stora förtret. Drömmer tillbaks och minns den första tiden då vi nästan satt ihop, konstant nära nära varann. Hoppas att dagen kommer då han åter vill krypa upp i mammas knä. *saknar* Eftersom amningen numera (i stort sett) är obefintlig, så kan jag inte heller passa på att stjäla lite närhet under matningen. Antar att mamman får acceptera att prinsen är på väg att bli sin egen.



Ibland kan jag förundras över hur trygg han verkar. De små tendenser till mammighet som jag sett är så små att jag nästan undrar om jag inbillar mig. Han accepterar de flesta och verkar inte sakna varken mamma eller pappa när vi är utom synhåll. Vi ska vara glada för det, har vi fått veta. Och visst underlättar det när det är dags för barnvakt, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte ibland önskar lite mer mammighet. Det faktum att en av mina tröjors närvaro i hans säng fått honom att sova hela nätter i nästan en vecka(!) vittnar om att han ändå behöver mammas närhet, och det gör mig varm.

Vissheten om att min hemmaperiod börjar lida mot sitt slut (för den här gången) gör att det sticker lite extra i hjärtat. En enda dag utan mitt lilla hjärta är fortfarande otänkbar, men jag gör mitt bästa för att mentalt förbereda mig och ställa om fokus till att slutföra min utbildning.

En sak är säker; när lilla Deus låg på mitt bröst helt färsk och jag knappt kunde förstå att jag blivit mamma, hade jag ingen aning om vilka starka band som skulle komma att binda oss samman. Ännu mindre hur svårt det skulle vara att släppa taget. Flytta över till eget sovrum. Sluta amma. Se honom krypa iväg. Vinka hejdå. *ont i hjärtat*



"There is nothing you could ever do to make me stop loving you
And every breath I take is always for your sake
You sleep inside my dreams and know for sure
Who could ever love you more"

"Miracle" by Linda Thompson


Kommentarer
Postat av: DEC

Så fina ord Tess!

2010-09-28 @ 13:32:21
Postat av: Frida

ÅHH FINA lilla Amadeus. Du blir stor så snabbt. Vi hinner ju inte med. Vi måste ses snart igen så vi får va med i ditt liv. kramisar


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback