trace

That's me right now. Jetlag. Klockan är halv tre och jag har precis vaknat. Tack vare att Samuel ringde och väckte mig. Tur var väl det, det blir ju inte direkt bättre av att man sover för mycket. Skulle egentligen varit i skolan kl ett men när jag klev upp ur sängen vid tio var världen upp och ner så jag fick snällt hålla mig hemma.
Nu känns det lite bättre men jag är fortfarande vilse i jetlagen. Magen skriker efter mat men skallen snurrar för mycket för att jag ska få i mig nåt. (Nåja, efter två veckor i USA har man nog iaf lite överskott att gå på)Nån vis man sa att det egentligen inte finns några bra vapen i fighten mot Mr. Jetlag, utan att det bästa man kan göra är att låta honom boxa, slå och sparka tills det inte är roligt längre. Först då kan man bli lämnad ifred.

Det är många som frågat efter bilder, och jag lovar, de kommer. Over there hade vi helt enkelt för mycket annat för oss för att hinna lägga ut några. Och för att vara Internets hemland måste jag säga att det var oväntat dåligt med uppkopplade datorer på offentliga platser. Men när allt börjar bli normalt i skallen igen så ska jag dela med mig av de bästa av våra drygt 1200 bilder. Promise.

Mannen i receptionen:
"Where are you from?"
"Sweden"
"Oh, that's one of the frensh speaking countries, right?"

-----------------------------------------------------

Guidad tur pa ett museum:
"So, you're from Sweden? So is that guy over there. Do you know each other?"

----------------------------------------------------

Sweden? Is that a country or a city?

----------------------------------------------------

Da var vi pa plats i det forlovade landet. Bristen pa prickar o ringar ovanfor bokstaverna i inlaggen harifran far ni leva med:) Klockan ar nio och de andra sover. Sjalv ar jag lite jetlag forstord och kan inte sova mer. Flygresan var lang och tidvis skakig men forutom att maten inte stannade i magen pa mig gick allt bra;)

Val framme i LA var kon till passkontrollen milvis... Men vi roade oss med att i detalj studera Hugh Laurie, alias "Dr House" ,som stod strax bakom oss i kon(!) Han sag ut precis som pa TV. Med stora, posiga jeans, gra skjorta och svart kavaj grasligt matchat med gympadojjor och en ful ryggsack stod han och diggade musik i sina attiotalslurar. Naja, det var lite kul. Inte minst for Vidar, som har Dr House som sin favoritserie pa TV... Bra borjan. Nu vantar jag bara pa att springa in i Lauren Graham, Alexis Bledel eller nan annan i GG sa ar lyckan total:)

Idag fyller min favorittjej 1 år!!! Grattis älskade Molly!

Sitter och kämpar med ännu ett PM - denna gången om jämställdhetsproblematiken i arbetslivet. En intressant fråga som skulle kunna diskuteras och vändas och vridas nästan hur mycket som helst. Och jag som vanligtvis brinner lite extra för de här frågorna sitter med ett blankt papper och vet inte i vilken ände jag ska börja. Ska jag berätta om min idealbild av det hela, möjliga lösningar, eller dela med mig av egna erfarenheter på området?

Tydligen inget av det just nu iaf. Av någon anledning sitter jag och bloggar istället. Detta trots att jag har ytterligare tre PM och diverse andra uppgifter som behöver klaras av innan avresa på lördag. Hur jag mitt i alla måsten istället hamnade i bloggosfären är jag inte riktigt klar över. Men att bloggandet får igång tankarna och dämpar skrivkrampen, det vet jag nu. Fick plötligt en idé till ett inte så dumt uppslag. Ska ta och ge PMet en ny chans.

Jag har upplevt det förr. Jag bodde i Norge. Jag hade inget norskt leg utan använde mig av mitt pass, vilket alltid låg i min handväska och följde mig vart jag än gick. Vid ett rutinärende på banken uppmärkssammade damen i luckan att en sida i passet satt lite löst och hon hjälpte mig fixa med lite tejp.




Vi samlade ihop oss, vandrade upp till flygbolagets desk och berättade vad som hänt. Fick betala 100$ var för ombokning och sedan bar det med all packning av mot polisens kontor för utfärdande av tillfälligt pass. Var rödgråten och dödstrött tvungen att fånga mig själv på bild för att få ut mitt rosa pass, vilket i sig var trevligt. Att det var rosa, alltså. Det lilla återstående problemet var att mitt visum till Indien var inklistrat i det gamla passet, och därmed inte längre var giltigt.

Till Stockholm och Indiska ambassaden. Övertala och snirkla och fjäska för snabb handläggningstid. Gick vägen som sig bör - det ska ju märkas att man hanterat Indier förr. Till Uppsala och sova hos några vänner. Och sedan, två dagar senare på planet mot Delhi.

Som sagt. Det har hänt förr. Reser utan pass gör jag inte igen. Kände mig därför aningens olustig när mitt (numera nya) pass inte låg där det skulle, i en av mina handväskor (dålig vana efter norgetiden). Har nu, efter att vänt upp och ner på hela vinden iaf hittat det. Precis där jag trodde att jag lagt det, bara att jag inte tittat tillräckligt noga från början... Antar att Indien-historien låg i bakhuvudet och stressade mig till slarvighet. Men, som sagt. Helt i onödan.