trace

Så kom beskedet. Ni kanske minns att jag var på arbetsintervju förra veckan. Tyvärr så fick jag idag veta att tjänsten gått till en annan sökande. Det är detta som är bergochdalbanan i jobbsökandet. Att gå från den högsta toppen och bara rasa nedåt på en sekund.

Som jag tidigare berättat så var detta ett jobb som jag tror verkligen skulle passa mig. Marknadsansvarig på organisationen i fråga höll med. Jag fick jättefin feedback av henne, hon berättade att jag gjort ett väldigt gott intryck och att de var imponerade av mig. Av de fem kandidater som fått komma på intervju, stod det till slut mellan mig och en annan. Då denna person hade erfarenhet av arbete inom just denna organisation, så drog h*n det längsta strået. Tyvärr. Kändes jättetungt att få beskedet, men jag försöker fokusera på att jag nu är en erfarenhet rikare, och jag väljer att tro att det finns något ännu bättre bakom hörnet. Dessutom har jag ännu en person som håller ögon och öron öppna åt mig - marknadsansvarig lovade att höra av sig direkt om hon får nys om någon annan öppning för mig.

Jag bestämde mig i alla fall för att ta en dag ledigt från jobbsökandet och istället baka pepparkakor med Amadeus. Nu, efter att ha terapistansat ut ett otal pepparkakshjärtan och tröstätit allt för mycket deg, känns det faktiskt bättre. Det är bara att ladda om och börja klättrandet uppåt i bergochdalbanan igen. Fortsättning följer...

När vädret utomhus ligger på plusgrader och är allmänt plaskigt och tråkigt får man göra vad man kan får att få upp julstämningen. Apelsiner med nejlikor är ett säkert kort. Så efter lite pill och många onda små fingrar (nejlikorna var hårda) så har vi nu i alla fall lyckats frambringa lukten av jul. Ett steg på vägen.

Idag har varit en riktig dagen efter. Igår kväll var jag och Vidar nämligen på julbord med hans jobb. En maxad kväll med fantastiskt god mat, trevligt sällskap och en riktigt underhållande show. Årets första julbord är ju alltid det bästa, och även om julstämningen uteblev till viss del på grund av regn och rusk, så njöt jag ändå i fulla drag, av både mat, musik och att få en barnfri kväll med min älskling.

Men visst känner man av att man inte är van att flänga ute på nätterna längre. Kom hem vid halv tre, och möttes av en liten piggelin som inte alls ville sova... Man kan säga som så, att en sen kväll följdes av en lång vaken natt. Fyra timmars sömn räcker inte för mig, så det får nog bli tidig sänggång idag. Over and out.

Pappan i huset har åkt till storstaden för att gå på fotomässa. Jag passar på att mysa till det lite extra med min minsta prins. Våfflor till middag, vilken succé. Han kunde nog knappt tro det var sant att han faktiskt fick glass på middagstallriken, för oj vad fort den försvann. Som om han ville passa på innan mamma insåg hur tokigt det hela var. Lilla underbara gosunge!

En intensiv vecka går mot sitt slut. Jag har haft fullt upp med förberedelser inför nästa veckas intervju, planering av julpyssel, bilbesiktning och föräldramöte på dagis. Dagen har ägnats åt att kratta löv i trädgården och att städa huset, så nu är det skinande rent här hemma. Amadeus har stått och tittat på medan hans popcorn poppades i micron och för några sekunder satt han faktiskt still och njöt av sitt fredagsmys, vår lilla Duracellkanin. Nu ska jag stoppa honom i säng och sedan ta en hel lång jäsarkväll i soffan.

07.30 Morgonmys med lillprinsen i soffan.


11.40 Fönstertvätt med en nyfiken åskådare.


15.00 Bus i lekhörnan på A6.


16.10 Fyndar ett par snygga stövlar.


20.00 Mera soffmys framför Robinsonfinalen innan det är dags att krypa till kojs.

Den här fina höstiga buketten kom Husband hem med igår efter jobbet. Man kan inte bli annat än lycklig. Den färgsprakande skönheten följer numera med mig vart jag än går i huset. Och varje gång jag tittar, pillar eller luktar på den, känns livet lite extra bra. En bukett med blommor bör definitivt inte underskattas.

Igår när jag rotade i lite kartonger i källaren hittade jag mina pepparkaksformar, och blev inspirerad till att låta Amadeus testa dessa. Så, jag gjorde lite Brysselkexdeg, som jag delade upp och blandade en del med karamellfärg och en del med kakao. Sen färgade jag lite socker rosa, tog fram syltburken och de små sockerpärlorna och lät lillen härja loss. Sen stod vi där i säkert en timme och gjorde figurer med ögon, och hjärtan med massor av rosa socker på. Väldigt gott, extremt uppskattat, och ett perfekt genrep inför decembers stora pepparkaksbak. *längtar*

Efter några hemmadagar kände jag behovet av lite miljöombyte, så jag packade fikakorgen och tog med mig Amadeus till en lekplats inne i Huskvarna. Det märks på lillen att han inte varit på dagis på ett tag, för mycket spring i benen har han. Han jagar fåglar, gungar en stund, åker rutchkana och tittar på bilar som kör förbi. Så mycket energi och så mycket glädje.

Att det rinner i både ögon och näsa, av dels den kalla vinden, dels de dumma basiluskerna, verkar inte bekomma honom. Att tillbringa en torsdagseftermiddag i en helt oupptäckt lekpark med mamma, det är grejer det. Att därtill få sitta på en bänk under det stora trädet ute i det fria och äta Tom & Jerry kex, det är svårslaget i en stor liten killes liv.

Som ni säkert märkt går bloggen lite på sparlåga. Sjukdomarna har avlöst varandra ett tag här hemma nu, och igår gick jag till farbror doktorn med lillen för att förhoppningsvis bli lite klokare. Tyvärr visade det sig att han åkt på en rejäl virusinfektion med nästäppa, slemhosta och blåsor både i halsen och på kroppen.

För att skona de andra dagisbarnen så blir det hemmalek denna veckan, något som Amadeus är mindre glad över. Vi gick förbi dagis på väg till lekplatsen nu på förmiddagen, stannade och pratade med fröknarna över staketet, och det var inte svårt att lista ut att lillen gärna hade hoppat över staketet för att leka med de andra barnen.

Jag försöker underhålla honom bäst det går här hemma. Att måla har blivit en favoritsysselsättning. Eftersom jag inte hittat någon målarbok med Musse Pigg, så skriver jag ut färgläggningsbilder från Disney Juniors hemsida, som lillprinsen sedan otroligt fokuserat förskönar på sitt eget lilla sätt. Underbara unge! Det är ju ändå, trots sjukdom, ganska så mysigt att ha honom hemma :)

Sedan Amadeus började på dagis, har de dagar då jag har honom hemma blivit ännu mer värdefulla. Idag är en sådan dag. Vi har ägnat förmiddagen åt en långpromenad till Rudenstams gårdsbutik, där vi hoppats på att komma över lite äpplelådor. De var dessvärre slut, men lite smått och gott fick vi ändå med oss hem. Nu sover lillen, och jag ska försöka tina upp mig med min favorit; rykande varm ost- och broccolisoppa samtidigt som jag tar igen lite surfande. En bra start på veckan.

Vi har sjukstuga hemma i Kaxis. Amadeus hostar och snörvlar, sover dåligt och vill gärna kramas. En ekvation som lett till att basiluskerna erövrat även mamman. Så idag fick vi stanna hemma från dagis och annat och försöka roa oss med inomhuslekar.

Tur då att det råkade vara kanelbullens dag, och att jag är en hängiven fira-allt-som-kan-firas-person. Vi ställde helt enkelt till med bullbak. Amadeus fick en egen deg, egen kavel, egen kanelburk och egna bullformar, och tilläts härja fritt. Det blev smör i munnen och socker i håret. Cirkus en deciliter kanel per bulle och ytterligare en deciliter på golvet. Men, bullar blev det. Fyra stycken kaneldränkta smördrypande saker bakade av en snart tvåårig hand. Inte konstigt att middagen hamnade i lä, med en hel drös maffiga pärlsockerprydda godsaker i lilla magen. Gott.

Precis haft ett litet äventyr här hemma. Skapat lite fredagsspänning i grannskapet genom att halvt hysterisk springa ut och samla frivilliga till att fånga en näbbmus som en viss lurvboll kom insläpandes med för en stund sedan. Jag är hopplös när det gäller möss. Upp på en stol omedelbums. Sen står jag där tills den är borta. Stackars Amadeus blev nog lite rädd och undrade vad mamma höll på med. En av de manliga grannarna lyckades i alla fall efter en nätt liten springtur genom huset så småningom få tag i den lilla skräckspridaren. Lurvbollen har numera utegångsförbud tills Husband kommer hem.

Ja, det kanske ska tilläggas att jag vanligtvis anlitar min ständigt orädda make till liknande uppdrag, men han har åkt söderut över helgen. Jag och Amadeus körde honom till flygplatsen i morse. På vägen hem stannade vi till på ett badland i Norrköping. Det var ett tag sedan lillen fick bada i en större balja än den här hemma, och oj vad det var populärt. Jag kan säga så mycket, att rädd för vatten är han i alla fall inte.

Nu ska vi ha lite fredagsmys innan det är läggdags för Deus. Blir nog Musses klubbhus och lite glass framför brasan nere i källaren. I samband med detta inlägg tänkte jag också trycka på pausknappen ett tag. Ta ett litet break från bloggvärlden till förmån för en del andra projekt. Men jag kommer tillbaka. Var så säker. Ta hand om er så länge så hörs vi snart igen.

Runt nollfyra nollnoll upphörde min natt. Jag var mitt inne i en sån där dröm som man gärna vill veta upplösningen på, när väckarklockan i rummet bredvid ropade mamma på ett så hjärtskärande sätt att man inte bara kan vända sig och hoppas att han somnar om. Slänger täcket över axeln och vinglar in till prinsen. Parkerar på madrassen bredvid hans säng, stoppar handen genom spjälorna, klappar det lilla huvudet. Tar hans mjuka hand och ramsar "sov så gott prinsen, mamma älskar dig". (Ni som är bekanta med Anna Wahlgren vet vad jag pratar om. Ska sägas att ramsandet är det enda av hennes s.k. kur vi använt oss av. Plockade liksom det som kändes vi.)

Sötnöten klamrar sig fast vid min hand som om det vore en livboj på öppet hav och jag hoppas att natten ska få fortsätta. Icke sa nicke. Två sekunder senare får han syn på min kudde, som i detta nu förvandlas till hans absoluta favvokudde, varpå hans egen kastas i huvudet på en sömndrucken mamma och maktkampen börjar. Skrik och slit i örngottet. Haaa! Haaaa!! (="vill ha" på Amedeusiska) Mamman börjar vakna till och inser att kriget inte handlar om kudden, utan om en förvirrad liten pojke, vars värld drastiskt har förändrats de senaste veckorna. Lyfter upp honom ur sängen, virar armarna runt hans lilla kropp och kramar. Länge. Hårt. Ett litet huvud på mammas axel. En halvöppen putmun som vill pussa. Jag inser att han vunnit slaget.

Packar ihop våra sängkläder och förflyttar mig själv och den lilla igeln in till mappas sovrum. Sen blir det inte mycket mer till sömn. Sparkar i revbenen och en rumpa i ansiktet. Mamma, mammaaaa! Små fingrar som gör öga öga näsa mun på mamma. Klappar på kinden och gosar ner sig i min arm. När så väckarklockan (den mekaniska) ringer, ett otal timmar senare, har han precis slutit sina grönbruna. Ser sådär skönt rofylld och sötdrömmande ut.

Vänder jag mig och somnar om? Nej, då förvandlas mamman den klängiga. Ligger och kramar och snoozar i halsgropen medan han sover vidare. Vad är väl en hel natts sömn, när denna lilla underbara varelse har så mycket kärlek att dela ut? Sova kan vi göra sen. En. Annan. Gång.

Igår var jag på stan med den här fina tjejen. Lunch, fika och lite snickelisnack kan aldrig vara fel.


Idag har det mest varit utan-smink-häng framför datorn och lite pysslande. Någon som kan gissa vad det är jag knåpar med? Resten av kvällen blir det True Talent, mys i soffan med min vän godisskålen och allmän uppladdning inför veckan som kommer.

Prinsen sover. Pappan har spelkväll med grabbarna. Huset är städat. Popcornen nypoppade. Nu tar jag helg, dyker ner i soffan, gör sms-tummen redo och kollar Kristallengalan. Jag håller på Solsidan som årets TV-program. I övrigt väljer jag att passa. Tycker bara det är samma programledare som nomineras vartenda år. Skulle vara kul med lite nytt fräscht. Men galafanatiker som jag är måste jag ju kolla. Hoppas ni får en trevlig helg, alla där ute.

Så här har det sett ut överallt runt i Jönköping idag. Flaggor på halv stång. Stämningen är dämpad. Folk är i chock. En av våra mest älskade Jönköpingsprofiler har plötsligt ryckts bort ifrån oss, och hela staden sörjer. Mina tankar går till Stefans nyblivna fru, hans två små barn och alla hans nära och kära. Och till Stefan. R.I.P.