trace

Ja, hur konstigt det än låter så kallar jag honom Doreson. Teo har aldrig känts rätt, troligtvis eftersom det ju faktiskt är ett helt annat namn. Men på något sätt blev Teodor till Teodores, Dores och sedan Doreson. Helt logiskt :P

 

Herrn med många namn har den senaste veckan dreglat, tuggat och kliat i munnen mer än någonsin. Som så många andra föräldrar drar jag slutsatsen tänder. För tro det eller ej så har han faktiskt åldern inne. Tycker mig skymta en vit liten strimma i nederkäken, men erfarenheten säger mig att det kan dröja innan tanden dyker upp. Så vi laddar med kalla bitringar, dreggisar och massvis med småhanddukar. Sömnen har däremot bara påverkats mariginellt. Ett par nätter har han vaknat och haft ont, men det har räckt med ett mål mat så har han snart somnat om. På dagtid har det visserligen blivit svårare att somna (vagningsträsket, here I come...) och passen har blivit kortare, men humöret är det sannerligen inget fel på. Serverar underbara leenden och skratt på löpande band, och snicksnackar långa haranger för sig själv stup i kvarten. 

 

 Som man säkert kan läsa mellan raderna, så har vi ännu inga som helst sov och matrutiner, förutom vad gäller nattsömnen, där jag lägger Teodor runt sju och vaknar av joller vid sextiden på morgonen. Han sover oftast två eller tre pass per dag, men fördelningen och längden på dessa varierar stort. Och vad gör väl det? Med Amadeus kämpade jag för att han skulle sova och äta på vissa av mig bestämda tider. Men bebisar utvecklas så fort, vanor ändras och därmed rutiner. Så, jag har landat i att låta lillen styra ett bra tag till.

 

Jag packar undan kläder och fyller konstant på med nya storlekar ur det enorma klädförråd som Amadeus lämnat efter sig. Inte helt dumt med två pojkar ändå ;) Vissa kläder har jag dock inte kunnat låta Teodor ärva, det har helt enkelt känts för mycket "Amadeus" över dem. På samma sätt fyller jag på med nyinköpt till lillebror, även han måste ju få lite eget.

 

Fortfarande bara kärlek mellan bröderna. Teodor lyser upp varje gång han ser storebror, och så fort Amadeus finns i närheten tar han inte ögonen från honom. Amadeus svarar med pussar, kramar och andra ömhetsbetygelser. På äkta storebrorsvis har han också börjat förklara världen för lillebror. "Teodoo, (Deus kan inte säga R) du får inte äta glass." "När du blir lika stor som Uhu (Amadeus), då får du titta på TV."

 

Själv försöker jag lära mig att speeda ner och landa i nån slags vardag som inte innebär tusen projekt och ständig frustration över att jag inte hinner färdigt med dessa. Det där med att göra ingenting, DET ska jag lära mig den här hösten. Wish me luck!