trace

Men så i torsdags fick vi veta att Alekzander och hans mamma, hastigt och plötsligt, redan på lördagen, skulle flytta till Stockholm. Jag fick så klart ont i hjärtat när jag hörde detta, vet ju hur mycket kompisarna betyder för varandra. Deus uttryckte även han tydligt att han inte ville att vännen skulle flytta.

Jag såg iaf till att ordna en sista play date i fredags så att de båda skulle få chans att säga ett ordentligt hej då till varandra . Vi var och köpte en avskedspresent i form av en bok och en liten knapp som Deus valde, där det stod "Skyst kompis". De lekte en stund, och när det var dags att säga hejdå gav de varandra varsin kram, och sen var det inte mer med det. Tror det var värre för mamma.

Men så idag när vi satt i bilen på väg till dagis så sa Amadeus "Mamma, Uhu tänker på nåt". "Vad tänker du på?" "På Alekzander." Sen berättade han att han saknade honom och att han var ledsen "fast det inte rinner i ögonen". Det tror jag, klart att han känner sig ledsen och saknar sin vän. 

Lämningen gick trots detta bra. Nu hoppas och ber jag bara att saknaden inte ska bli för jobbig, och att Deus snabbt hittar nya kompisar. Och, såklart, att Alekzander får det bra där han är. 

Min underbara älskling har fyllt fyra år! Har känt mig lite nostalgisk och nästan gråtmild några dagar. Över att det redan gått fyra år, av minnen från när han kom, och över den fina kille han är. Han har sannerligen ett hjärta av guld, är så omsorgsfull gentemot alla i sin närhet och har en så varm personlighet. Han vill alltid att alla ska ha det bra, och han kommer ofta springande med leksaker till lillebror när han är ledsen, och delar ut kramar till alla som verkar behöva det.

 

Fyraårsdagen har varit stor för honom på många sätt och vis. Det är nog den första födelsedagen som han verkligen har förstått och sett fram emot på det där ögonen-glittar-sättet. När vi grattat honom med frukost och paket på sängen igår morse, ställde han sig upp på golvet och sa: "Mamma, så här stor är jag nu!"

 

Ja, jag vet inte om han växte mer än vanligt just den natten, men redan under fyraårsdagen passerades en milstolpe som han kämpat med ett tag, nämligen att bli totalt blöjfri. Utan blöja på dagtid har han varit sedan strax innan lillebror föddes, och nattblöjan slopades för några månader sedan. Men så fort det varit dags att göra nummer två, så har han propsat på att få ha blöja. För ett tag sedan kom vi överens om att, "när jag fyller fyra, då ska jag bajsa på toaletten". Sagt och gjort. Under vårt nyårsfirande hemma hos goda vänner hände det. Jag blev nästan tårögd. Kan tyckas överdrivet, men för honom var det på något sätt så stort. Och oj, vad han var stolt!! Han ville berätta för alla, och det riktigt lyste i ögonen på honom när han gjorde det.

 

Så, när blöjorna är passé måste man väl ändå konstatera att det inte är någon liten kille vi har längre. Så stor och så förståndig. Men ändå fortfarande mammas lilla kille. Mammigheten visar inga tecken på att avta, och ärligt talat så gör det mig ingenting. Man tankas med kramar och pussar och gos, och det är bara så mysigt. Tror nog aldrig att mammatanken kan bli full. Jag älskar dig Amadeus, från månen och tillbaka ❤

 

Här är han. Killen som dags dato i själva verket är sju och en halv månad, men månadsbild nummer sju i ordningen är det. I takt med att han växer (för det gör han verkligen) så växer också kärleken till honom mer och mer för varje dag. Kan inte låta bli att förundras över hur mycket kärlek ett hjärta kan rymma, och hur det bara verkar vidgas och utöka konstant.

 

❤❤❤

 

Teodor är fortfarande en solstråle. Klagar sällan och har nästan alltid ett leende på läpparna. Till och med när han är ledsen så blandas ofta tårarna upp med några små skratt. En sån liten charmör. 

 

Precis som storebror har han haft problem med magen till och från ända sedan han föddes, och under veckan som gått har han haft en ordentlig förstoppning. Natten till onsdag sov han nästan ingenting, utan vände och vred sig och skrek till och från hela natten. Men vi åkte till farbror doktorn som skrev ut en ny medicin, som faktiskt verkar ha hjälpt, för de senaste dagarna har han verkat mer tillfreds och sovit betydligt bättre. 

 

❤❤❤

 

Dagarna här hemma bjuder numera på diverse kaosartade eller komiska händelser (hur de uppfattas beror allt som oftast på hur nattsömnen varit). Den ena kissar på sig, den andra dunkar huvudet i golvet. Nån vill köra racer med sin bobbycar och blåsa i flöjt samtidigt som den andra ska sova. En hoppar omkring på ett ben iklädd enbart kallingar, den andra har precis spytt ner golvet och sedan ramlat ur gåstolen rakt ner i spyorna. Men i bästa instagramanda lägger jag gärna ett filter av skimmer över det hela, för det är ändå just detta som är vår vardag. Den vardag som jag visserligen stundtals suckar över, men som ändå ger mig en sådan tillfredsställelse och så otroligt mycket glädje.

 

❤❤❤

 

Att bara ligga i Amadeus koja, som tydligen är vårt nya hem, och höra honom med full självklarhet förklara att den gigantiska mjukiskängurun är husets toalett, att vi idag ska äta pennor till middag, och att tuschpennorna som han stuckit i de små håligheterna i kojans tak är husets lampor, som man inte får röra för att han precis lagat dem. Priceless. 

 

Eller att bli smått uppäten av en mun med två små gaddar, få håret minutiöst undersökt av små händer och att se hur lilleman, trots brist på förståeliga ord, ändå på något sätt kommunicerar så mycket värme, tillgivenhet och kärlek.

 

Inte minst. Att se de band som på detta dryga halvår redan knutits mellan våra två söner. Hur storebror får lillebror att skratta som ingen annan, och hur Amadeus på något sätt blir mer självsäker när Teodor är med. En stolt storebror och en trygg lillebror. Vilket radarpar de är, och kommer bli. 

 

❤❤❤

 

Skulle kunna skriva hur mycket som helst, och min brist på uppdateringar gör att de inlägg som faktiskt hamnar på pränt tenderar att svämma över av ord. Men jag bryr mig inte om alla bloggexperters råd om korta texter och genomtänkta inlägg. Jag skriver från hjärtat. Så tacksam.

 

❤❤❤

 

 

 

❤ 9580 gram ❤ 73,5 cm ❤

 

Igår och idag har varit lite dagen efter för oss här hemma. I söndags hade vi barnvälsignelse för vår minsta prins, och det har varit en hel del fixande inför detta de senaste veckorna. Fler bilder från dagen kommer lite senare, men välsignelsen blev i alla fall väldigt lyckad och minnesvärd.

 

Eftersom Amadeus visade sig ha över 39 graders feber i söndags när vi kom hem från kyrkan, så spenderade vi gårdagen mestadels i soffan, med en liten avstickare för en cykeltur i solen. Idag när vi skulle iväg till dagis, verkade han inte speciellt sugen. Men feberfri var han, och eftersom det var fotograferingsdag idag, så pallrade vi oss ändå iväg. Efter lite lirkande gick Deus med på att ställa upp sig på gruppbilden OM mamma fanns inom synhåll. När han sedan kommit igång och leka, så var det okej att låta mamma åka hem en sväng. Det är lite svårt det där med hur mycket man ska pusha honom. Jag är väldigt noga med att han ska vara på dagis för sin egen skull, för att han vill. Men ibland behöver han en liten knuff i rätt riktning, för när han väl är på plats så är det ju faktiskt ganska roligt :) Försöker följa magkänslan och få honom att känna sig trygg i att det faktiskt är upp till honom hur han vill göra. Ibland blir vi hemma allihop, och ibland är jag med honom en stund på dagis för att han ska komma igång med leken innan jag får lämna.

 

Nu sover lilleman, som för övrigt har första tanden på gång. Ja, denna gången vet jag att det är på riktigt, för jag känner tydligt en liten spets som är på väg att tränga igenom. Som vanligt vid tandsprickning är sömnen lite sisådär, det har blivit en del matande nattetid på sistone, men han brukar ta igen lite sömn på dagen istället. Jag tänkte ta tillfället i akt att stänga ögonen en stund jag också, innan vi promenerar iväg för att hämta storebror. Får se om jag lyckas. Det brukar ju alltid finnas så mycket annat man vill "passa på" att göra... :)