trace

Döm inte boken efter omslaget, heter det ju som bekant. Själv har jag alltid haft en tendens att placera människor i fack efter deras frisyr. På den tiden då jag spanade in killar, så var håret det absolut första jag tittade på. En frisyr säger så mycket om personlighet, intressen, stil och smak, och om håret på skallen i fråga inte tilltalade mig, så ratade jag helt enkelt killen. Rakt av. Kanske är det också därför så enormt viktigt för mig att trivas med min egen frisyr.

Sedan längderna kapades har det känts sådär. Men så idag, efter geggande med mängder av hårprodukter, timmar av plattångande och femtioelva nya stylingar har jag bestämt mig för att sluta fred. Att göra det bästa av det som finns kvar på huvudet, och att glädjas över att jag faktiskt vågade. För det är väl det som är att leva livet fullt ut. Att våga ta risker och testa nya saker. Och håret växer ju ut igen. Om sisådär två tre år...