trace

Borde gå och lägga mig, men jag har alldeles för många ska-bara. Pappan sover redan, och jag sitter ensam i datorns sken. Har varit så vansinnigt trött de senaste dagarna, så ikväll tog jag ledigt från träningen och passade på att slappa lite extra. Dagarna flyger förbi, och på ett sätt känns det bra, för då kommer våren snart. Den efterlängtade underbara våren. Har miljoner planer på saker jag och Amadeus ska göra om dagarna så snart snön försvinner och det blir lite varmare. Fantasin för kreativa vinteraktiviteter börjar tyvärr tryta, det blir mest öppna förskolan, lekhörnan på A6 eller någon lekplats. Men Deus klagar inte. Inte så länge mamma är i närheten...

Han har blivit såå mammig den senaste veckan. Jag hinner inte gå mer än ett par steg innan han missnöjt kommer springande efter med armarna i vädret (=lyft upp mig). Visst kan det vara lite svårt att få saker och ting gjorda, men jag försöker ta vara på det faktum att han faktiskt vill vara hos mig, sitta i knät, och pussas o kramas. Det är en helt obeskrivlig känsla att se hur han lyser upp när jag dyker upp i rummet och känna hur han blir lugn och glad när jag tar upp honom i mina armar.

Kärleken är så stor, och den fortsätter växa. Jag älskar att gå tillbaks i bloggen och se på bilder och läsa vad jag skrivit, det känns så bra att ha så mycket dokumenterat, speciellt när man nu börjar inse hur otroligt mycket man glömmer. Att inte allt ryms i minnet är kanske inte så konstigt med tanke på att det varje dag fylls på med nya händelser, upplevelser och känslor. Jag önskar så att jag kunde mata in varje sekund i en databas, för att sedan kunna gå tillbaks och återuppleva alla dessa fantastiska stunder. Men i brist på en sådan försöker jag fånga dagen och njuta av varje minut.



En av anledningarna till att jag blivit extra noga med att ta vara på varje dag, är att jag börjar inse att min mammaledighet inte kommer vara för evigt. Har så smått börjat se över vilken barnomsorg vi ska välja till lillen, och det smärtar i hjärtat att bara skriva om det. Känslan av att jag inte ska få spendera dagarna med honom är för mig just nu för smärtsam för att ta in. Men det ändrar inte det faktum att jag om ett halvår behöver börja jobba igen. Jag försöker övertyga mig själv om att han kommer att få det roligt på förskolan/hos dagmamman, men det stora svarta finns kvar, för jag vet att hur roligt han än har, så kommer jag inte vara där och uppleva det tillsammans med honom.

I nuläget hoppas jag bara på att hitta en barnomsorg där Amadeus kan trivas och utvecklas, och ett jobb som innebär att jag kan fortsätta spendera så mycket tid som möjligt med lillen. Även om jag ibland oroar mig över hur det ska gå till, så vet jag ändå någonstans där inne att allt kommer bli bra och samverka till det bästa. Exakt på vilket sätt pusselbitarna kommer att falla på plats återstår att se. Men fram till dess fortsätter jag njuta av min lilla skatt, alla hans upptåg, och den fantastiska tid vi har här hemma tillsammans, bara han och jag ♥