trace

Den där förrädiska doften. Som en målsökande robot överfaller den mig så fort jag kliver in genom butiksdörrarna. Den halar försiktigt in mig, tills jag står där, framför charkdisken och finner mig beställa en hel, grillad kyckling. Både lunch och middag som för länge sedan planerats får kliva åt sidan. Bered en väg för kycklingen. Kånkar hem den stora varma påsen, öppnar den, plockar ur innehållet och placerar det på en tallrik. Blir sedan stående, stirrandes på denna gigantiska köttbit. Plötsligt går det upp för mig varifrån den kommer. Att den inte växer i en rabatt eller på ett träd. Sätter en kniv i den minst beniga delen, bara för att påminna mig om att den faktiskt är död. Men känslan jag hoppats skulle infinna sig lyser ändå med sin frånvaro.

Jag blundar, börjar försiktigt dra i de olika delarna. Det knakar, skvätter och kladdar. Ju fler senor jag stöter på, desto mer avlägset verkar den tillfredsställelse jag känt när jag först fått påsen i min hand. När jag sisådär en halvtimme senare dissekerat hela biten, och ansat fram en inte så oansenlig mängd rent kött känns allt mycket bättre. Nästan ätbart. Jag tar en paus och läser tidningen för att rensa tankarna. Lägger sedan upp köttet tillsammans med en portion ris och massor av krispiga grönsaker. Aptiten börjar återigen vakna till liv. Tar en försiktig tugga. Smaken träffar precis där den ska.

Tjugo minuter senare kommer jag på mig med att sitta med ett nöjt leende på läpparna och undra varför jag inte köper färdiggrillad kyckling oftare. Minns den slemmiga upplevelsen vid köksbänken och inser att detta kräver det tunga artilleriet. Ett blogginlägg. Enbart som en note to self. Visst, låt doften kittla luktsinnet och egga upp aptiten. Men fall inte för frestelsen. Never ever again.