trace

Om ett par veckor fyller Amadeus två år. Jag har av någon anledning fastnat i en tro att det är under det första levnadsåret som den största utvecklingen sker. Detta må vara sant, men när jag häromdagen såg en filmsnutt från förra året vid den här tiden, insåg jag att lillen tagit enorma utvecklingskliv under även sitt andra levnadsår. Han har vuxit från bebis till en liten kille med en alldeles egen personlighet, som kommunicerar, demonstrerar sin egen vilja, och ger så enormt mycket kärlek.


Det var för ett par månader som jag första gången hörde honom säga sitt eget namn. Eller, tja, något som skulle likna. Amadeus är ju inte jättelätt att säga, så han kallar sig själv för "Uhuu". Helt logiskt ;) Att han numera kan svara ja och nej, och lär sig fler och fler ord underlättar enormt här hemma, att slippa försöka tyda och istället be honom förklara.



Att han är intresserad av teknik och gärna studerar hur saker och ting fungerar är något som blivit tydligare på sistone. Han kan sitta flera minuter och öppna och stänga en dörrhasp eller studera en klädnypa. Och ja, flera minuter, det är lääänge i en liten duracellpojkes värld. För hur spännande det än kan vara med konstruktioner av olika slag, så är nog det roligaste just nu att plocka gåvagnen full med leksaker och i full fart köra den fram och tillbaks i huset. Eller att ligga på golvet och leka med bilar. Dessa bilar. Att han inte tröttnar. Svårt för en flickflicka som var dockförtjust ända upp i lågstadiet att förstå. Desto lättare för en pappa som fortfarande är fascinerad av fordon av alla de slag.



Sen har vi datorn. Den lilla bärvänliga laptopen i plast, som pratar norska och som Amadeus fick av farmor och farfar i somras. Under hösten har denna varit hans ständiga följeslagare. Och visst har jag sett honom sitta och trycka på de små knapparna och förstått att han varit fascinerad av alla bokstäver. Men döm min förvåning när han en dag, på vår spishäll får syn på ordet INDUCTION, pekar på bokstaven N, och säger "änn". Jag höll på att tappa hakan! Trodde först det var en tillfällighet, men när han sitter vid datorn och trycker på precis den bokstav som syns på skärmen, så inser jag, han har lärt sig hela alfabetet, inte ens två år gammal! Vilket litet geni.


Amadeus har också fått sin första bästis. Han heter Tim och går på samma dagis. Fröknarna säger att de två små killarna, som är nästan exakt lika gamla (det skiljer en dag), är som magneter, de bara dras till varann. Amadeus kan till och med gråta efter Tim när jag hämtar på dagis, och fråga efter honom när han vaknar på morgonen. Så otroligt sött, och så glädjande för en mamma som var lite orolig över hur lillen skulle tackla att ha så mycket barn runtomkring sig.



Det finns så mycket att skriva, så mycket man vill minnas och bära med sig livet ut. Men jag njuter, varje minut. Eller, tja, oftast. Det händer att det blir för mycket våga vägra vad mamma säger, och då går mammas tålamod på sparlåga, men så kommer han och klappar mig på huvudet, kramas och vill säga förlåt. Då kan jag nästan gråta av lycka. Vad har jag gjort för att förtjäna all denna kärlek och tillgivenhet. Ingenting. Det är det som är det bästa. Den kärleken är ovillkorlig, oförtjänt och obeskrivlig. Den måste upplevas.

Tack Amadeus, för varje dag med dig. Du är det bästa som hänt mig, och resan genom livet med dig är det finaste jag har!♥