Det största som hänt mig
Det största jag varit med om är tveklöst det som hände nyårsafton 2009, dagen på Amadeus föddes. Egentligen är det inte bara förlossningsdagen, utan processen av att bli mamma som varit och är den största förändring jag varit med om. Den tid som gått från att jag chockad stod och stirrade på det positiva graviditetstestet till idag, då blöjbyten, matningar och sovrutiner går av bara farten, har för mig inneburit enorm och otroligt omvälvande förvandling. En helt ny roll har, steg för steg, vuxit fram i mig - rollen av att vara mamma.
Under de senaste veckorna har minnena från den här tiden förra året duggat tätt. Jag minns hur stor och klumpig jag kände mig, hur jag funderade på hur livet skulle bli, hur orolig jag var inför förlossningen, men också vilken enorm förväntan jag ständigt levde med. Egentligen är det nog först nu som jag haft tid, ork, eller kanske vilja att gå igenom förlossningen i huvudet, att fundera över vad som egentligen hände, hur overkligt allt kändes, och hur lättad jag var när smärtan var över. Antar att jag varit så uppe i mammablivandet att allt annat fått stå på paus.
Sanningen är den att hur mycket som än hänt och hur naturligt det än känns att idag kalla mig mamma så är jag inte färdig. Kanske man aldrig blir det, vad vet jag. Men jag har ännu inte riktigt hittat tillbaks till mig själv, har svårt att veta vad jag ska köpa för kläder, funderar mycket över vem jag är och vad jag egentligen vill med livet. Att bli mamma har för mig påverkat allt, precis allt i livet. Men det har varit, och är, en fantastisk process. När jag sitter med min lilla kille i knät och han lägger huvudet mot mitt bröst så blir alla frågor på något sätt besvarade. Jag är komplett. Jag är mamma. Och det är underbart. Alldeles fantastiskt underbart.
Detta är del två i min adventskalender som kommer pågå ända fram till julafton. Här hittar du listan med alla teman.
Kommentarer
Trackback