trace

Vissa dagar i livet inträffar bara det där ofattbara - det som ingen trodde var möjligt. Idag, som en blixt från klar himmel, avslutade en av mina medstudenter på HLK sitt liv. Hon var en sprudlande glad människa som jag personligen aldrig hade någon relation till, men som de flesta av oss på MKV-programmet visste vem hon var. Det är alltid lika chockerande när något sådant händer, och man blir alltid lika ställd och frågande gentemot livets skörhet. I skolans foajé stod folk och kramades och grät. Ljus spontantändes och blommor placerades i vattendammen på campus. Många av livets stora frågor kommer upp till ytan, och vännerna man har omkring sig blir så viktiga.

Mina tankar en dag som denna går självklart främst till närmast sörjande, vänner och familj. Men också till människor i min egen närhet. Livet är för skört för att tas för givet. Jag påminner åter mig själv om att våga sträcka mig ut och ställa de ibland obekväma frågorna. Det värsta som kan hända är nog att en närstående helt utan förvarning tar beslutet att avsluta sitt eget liv.

Att kunna se genom ytan, att våga komma nära, att våga vara medmänniska och att våga bry mig. Det är min bön.